– Självklart är auktoritära stater som tystar kritiskt tänkande och forskning alltjämt ett problem, men många nya universitet i den arabiska regionen är privata och deras ägare och styrelser är ofta mer konservativa än regeringen, eller anser att de har rätt att kontrollera universiteten. Den privata sektorn känner sig inte heller ansvarig inför någon, säger Seteney Shami som besökte Stockholm innan sommaren för att delta i en panel om akademisk frihet på konferensen Sida Science Days.
Hennes poäng är att den akademiska frihetens utmaningar delvis ser annorlunda ut i arabvärlden nu jämfört med för 20–30 år sedan.
– De privata universiteten drivs mer med målet att skapa säljbara färdigheter, man ska lära och arbeta, men de är inte en plats för yttrandefrihet. Till och med regeringar som är auktoritära är medvetna om utbildningens mer allmänna samhällsnytta.
”Akademiska friheten hotad även i demokratier”
I de flesta arabländer, såsom i Egypten och Tunisien, har anställda vid de statliga universiteten tidigare haft tryggare anställningar och de riskerade därmed inte lika lätt sitt levebröd om de blev obekväma internt eller för regimen.
Minskad anställningstrygghet och den följsamhet det kan medföra har Seteney Shami även sett på nära håll i USA, och hon påpekar att det är ett exempel på hur undergrävandet av den akademiska friheten kommer i många fler former än klassiska auktoritära regimer.
– Till och med i demokratier är den akademiska friheten hotad av politiska och ekonomiska förändringar. Vi behöver formulera vilka vår samtids olika hot är och vad universiteten praktiskt behöver göra för att stärka den akademiska friheten.
Efterlyser offentlig diskussion
Antropologen Seteney Shami grundade Arab Council for the Social Sciences, ACSS, för sju år sedan för att stärka den samhällsvetenskapliga forskningen i arabvärlden, forskning som särskilt drabbas både av regimers nedslag mot kritiska röster och av privata universitets negligering. De forskarna för därför ofta en marginaliserad tillvaro vid de statliga universiteten, vilka också har minst resurser.
– Det är paradoxalt, för lösningen på problemen i regionen är inte tekniska utan politiska så vi behöver en offentlig diskussion underbyggd av historisk, politisk och sociologisk förståelse, men akademins kapacitet att bidra med detta är väldigt liten.
Med visst undantag från Libanon inskränker de flesta arabstater den akademiska friheten på olika sätt, berättar Seteney Shami, och det är bakgrunden till att ACSS är baserat i just Beirut.
Den arabiska våren har följts av hårdare auktoritarism i flera länder, och ett ökande problem är konservativa studenter och föräldrar som kräver att undervisning censureras.
Även om forskning som implicerar politiska eller religiösa frågor drabbas mest av censur och självcensur, understryker Seteney Shami att inskränkningen av den akademiska friheten drabbar alla discipliner.
– I kampen för universitetens autonomi och för att få bort nationella säkerhetsstyrkor från campus har vi tidigare framför allt sett andra fakulteter än de samhällsvetenskapliga organisera sig.
”Arabiska våren inte över”
Hon menar att det är nödvändigt att hoten identifieras och bemöts gemensamt inom universiteten, likväl som tillsammans internationellt, och att man hanterar det som systemfrågor snarare än individfrågor.
I arabvärlden är det ofta icke-statliga organisationer som fångar upp fall av hotade forskare och då ur perspektivet mänskliga rättigheter.
Seteney Shami skulle vilja se att universitet, professionsorganisationer och fackförbund blir bättre på att lyfta fallen och då i den större kontexten av bristande akademisk frihet.
Även om namninsamlingar och offentliga fördömanden kan hjälpa, vill hon också se globala plattformar där akademiska organisationer tillsammans jobbar brett för akademisk frihet.
– Det är en särskilt mörk och dyster fas som vi går igenom nu, men den arabiska våren är inte över och vi måste vara fortsatt hoppfulla, säger Seteney Shami.
