Klockan är strax innan fem på morgonen och i mörkret har de högsmala granarna just börjat ge sig till känna som siluetter mot himlen. På en grusväg nära toppen på Carpenter Mountain står Hankyu Kim, doktorand i skogsekologi, med pannlampa ovanpå kepsen och en kikare runt halsen.
Han förklarar för sitt sällskap, högstadielärarna Eric Beck och Jake Zywicke, att de ska notera alla fåglar de kan höra, eller se, under tre intervaller på totalt tio minuter. I två veckor tar lärarna del av forskarnas arbete här för att föra hem kunskap och inspiration till sina elever i naturvetenskap.
Med raska steg tar sig Hankyu Kim ner för branten i skogen och vid ett träd uppmärkt med ett blått band startar fågelräkningen. Det är säsongens tredje och datainsamlingen är inne på sitt elfte år.
Fåglarnas sång kommer från alla håll och i många olika melodier – Hankyu Kim gör 43 detekteringar.
Erik Beck räknar sina till 23, men får ändå beröm. I The Andrews, som forskningsskogen kallas i folkmun, häckar omkring 60 fågelarter och de andra personerna som denna dag är ute på olika platser i skogen och räknar har fått fyra veckors träning av Hankyu Kim.
Vid mätpunkterna kollar de också om det växer vinlönn eller rododendron och noterar i så fall hur långt de kommit i sin blomning, data som tillförs de fenologiska observationsserierna. Hankyu Kim passar även på att ladda ner data från några av de 184 små sensorerna som finns spridda över hela skogen och som mäter mikroklimatens temperatur var tjugonde minut.
Här finns puma och lodjur
The Andrews etablerades som forskningsområde 1948 av US Forest Service och har sedan dess varit en central punkt för forskning inom skogsbruk, ekologi och klimatförändringar. Området rymmer hela avrinningsområdet för Lookout Creek och är 74 kvadratkilometer stort.
Sedan 1980 ingår The Andrews i USA:s program för långsiktig ekologisk forskning, LTER, men här finns dataserier rörande vatten- och skogsekologi som går tillbaka betydligt längre än så.
– LTER-programmet, som finansieras av National Science Foundation, är en av USA:s verkliga styrkor. Inte minst i vår tid av klimatförändringar behöver vi data för att kunna göra jämförelser över tid, säger Hankyu Kim.
Han uppmärksammar lodjursspillning på stigen – här finns även puma – och fortsätter sedan:
– I mitt hemland Sydkorea, och i många andra länder i världen, saknas ofta systematiska och långsiktiga ekologiska dataserier. Så om man vill veta vilka arter som är på nedgång eller göra planer för en ökad biologisk mångfald finns inte alltid tillräckligt bra data som underlag.
Mäter fåglars reaktion på klimatförändringarna
En av de fåglar som Hankyu Kim hör vid varje mätpunkt denna morgon är eremitskogssångaren, en liten gulhövdad fågel som hans egen forskning vid Oregon State University fokuserar på. Den häckar här, men övervintrar ner mot Centralamerika, och han vill ta reda på mer om fågelns migration, habitat och hur den svarar på klimatförändringarna.
Förra året satte han på små sensorer på 55 eremitskogssångare för att logga deras väg, och i år har han hittills lyckats fånga in tolv av dem igen. Fågeln är territoriell och återvänder till sin gamla häckningsplats.
– Eremitskogssångaren är vanlig här men det finns inte mycket data om den. Som i fallet med andra flyttfåglar har den inte heller så många alternativa platser att ta sig till om den förlorar sitt habitat, säger Hankyu Kim.
500 år gammal skog
Mellan 1950- och 1970-talet avverkades 25 procent av skogen i The Andrews med syfte att studera olika tekniker och deras effekter på ekologin. 40 procent är fortfarande 400–500 år gammal skog med douglasgranar, jättehemlock och jättetuja, upp till 100 meter höga och fyra meter i diameter.
På de högre höjderna, där Hankyu Kim rör sig denna morgon, dominerar kaskadgranar som har vuxit till sig sedan mitten på 1800-talet då en skogsbrand drog fram här.
Forskning från The Andrews har visat att urskogen kan skapa en bufferteffekt mot klimatförändringarna och dess konsekvenser. Populationen av eremitskogssångare i nordvästra USA har till exempel påverkats negativt av de allt varmare somrarna, men den effekten är mindre och i vissa fall motsatt i landskapen med högre andel urskog, sannolikt för att mikroklimaten är mer stabila där.
Urskogen bevarad tack vare forskarna
Att den här delen av USA fortfarande har betydande områden urskog kvar är tack vare forskarna i The Andrews. På 1980-talet kunde de visa att fläckugglan skulle utrotas om den intensiva avverkningen av äldre skog fortsatte.
Detta ledde till att Clinton-administrationen 1994 antog Northwest Forest Plan med hårdare regleringar för att skapa en mer ekologisk hållbar användning av federal mark från norra Kalifornien upp till Washington.
I och med detta har fläckugglan blivit den största kändisen här – och kontroversen.
Fläckugglan med sin mäktiga uppsyn har i vissa skogsbrukarsamhällen blivit en symbol för förlorade jobbtillfällen, trots att det även är teknikutvecklingen och världshandeln som har förändrat förutsättningarna inom skogsindustrin.
Sociala implikationer av skogsbruk och miljöpolitik finns bland forskningsfrågorna som samhällsvetarna bidrar med i The Andrews. Forskare inom humaniora kommer också hit för att inhämta och bidra med kunskap. Forskningsledaren för LTER-arbetet är till exempel en professor i miljöfilosofi och etik.
Matar ugglorna med möss
När sångfåglarna är färdigräknade tar högstadielärarna Eric Beck och Jake Zywicke chansen att följa med Steve Ackers, zoolog och senior faculty research assistant vid Oregon State University, för att lära sig hur inventering och märkning av fläckugglor går till.
Medan de flesta forskare bara besöker The Andrews i perioder för att samla data, har detta varit Steve Ackers permanenta arbetsplats i snart 20 år. Han har därför fått uppleva hur fläckugglans populationsnedgång först minskade något i området, men sedan har ökat igen i takt med att den invasiva kråsugglan från östkusten har blivit allt vanligare.
Efter en bilfärd upp på slingriga grusvägar tar sig Steve Ackers och lärarna ner i skogen mot ett tidigare identifierat ugglebo.
Boet är fortfarande 150 meter tät skog bort när Eric Beck upptäcker fläckugglan som stilla övervakar gruppen från en gren. Den har kommit dem till mötes, medveten om måltiden som väntar. Fläckugglor är ovanligt orädda för människor och forskarna använder möss för att hitta deras ungar och ringmärka dem.
– Jag tycker inte om det, varken att behöva ha möss och städa deras burar eller att ge dem till ugglorna, men utan mössen hade vi inte kunnat lokalisera deras bon och ungar, säger han.
Han öppnar sin väska och plockar upp en mus som han lägger på en gren. Ugglan sveper in med ett vingspann på över en meter, greppar musen och försvinner iväg. Steve Ackers sätter av efter. En bit bort hittar han en vitfluffig unge med mörka ögon sitta i ett träd, och föräldrarna på nära avstånd.
Hela gänget blir kvar så i en timme, människorna i branten bland rododendronbuskar och ugglorna i träden några meter ovanför, observerande varandra i hopp om att något bra ska ske.
Plötsligt spyr uggleungen upp en boll, och Steve Ackers är snabbt framme och plockar upp den. Han hittar också en gammal, torkad spyboll som faller isär. I den identifierar han ett käkben med en pytteliten hörntand från en busksvansad skogsråtta och ett ben, inte större än ett barr, från en flygekorre.
I ett försök att ta reda på om det finns fler uggleungar som föräldrarna vill mata får Steve Ackers enligt protokollet dela ut några fler möss, men sedan är det stopp, och ingen ytterligare unge syns till.
Viktigt stödja hela ekosystemet
Han lyckas inte heller komma tillräckligt nära ungen för att fånga in den med snaran som han har monterat längst ut på en stång, inte ens när han lockar med kattleksaken som uggleungarna vanligtvis inte kan låta bli. Det kommer därför att bli ytterligare ett besök med försök till ringmärkning några dagar senare.
På vägen tillbaka till forskningshögkvarteret berättar Steve Ackers att uppmärksamheten kring fläckugglan har en baksida: US Forest Service egna forskningsmedel har sedan 1990-talet fokuserats till fläckugglan på bekostnad av annan relevant forskning.
– Det viktigaste är inte att vi får bort just fläckugglan från listan på hotade arter, utan att vi stödjer hela ekosystemet.
Vad gör du här?
Brooke Penaluna, fiskbiolog och forskare vid US Forest Service.
– Jag forskar på coastal cutthroat trout, en underart av strupsnittsöring, vilken är den fisk som tar sig längst upp i vattendragen i The Andrews. Jag undersöker var slutpunkten för dess distribution är eftersom det upp till den punkten behövs en större buffertzon mot skogsavverkning.
Vad visar dina senaste forskningsresultat?
– Att vi genom att analysera vattnets e-dna (environmental DNA) kan detektera fisk upp till 250 meter längre upp i vattendragen än genom elfiske, vilket är den traditionella metoden. Det betyder att skogsförvaltare skulle behöva utöka buffertzonen uppströms.
Vad gör The Andrews speciellt för dig?
– Utifrån forskning här publicerades den artikel som 1980 etablerade den konceptuella idén om vattendragens ekologi som ett kontinuum av processer sammanlänkade ända ut till havet, vilket ligger till grund för forskningsfältet akvatisk ekologi i rinnande vatten (stream ecology). Det är häftigt att arbeta på den plats där de tankarna tog form.
