Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Med kvinnornas roll i fokus

My Hellsing är historikern som vill förmedla en ny bild av 1700-talets hov, sedd genom kvinnornas ögon. Själv ser hon paralleller i hierarkier och genusfrågor mellan dåtidens hov och dagens akademiska värld – tankar som hon delar med sig av på sin blogg.

23 september, 2019
Anders Jinneklint
Håkan Lindgren

Som barn besökte My Hellsing Drottningholms slott med sin förskolegrupp. Så fort hon kom hem ritade hon en teckning av Lovisa Ulrika, svensk drottning på 1700-talet, vars porträtt hon sett under besöket. My Hellsing ler åt barndomsminnet, som bara är ett av många kopplat till besök på slott och museer. Nu, ungefär 30 år senare, är hon tillbaka på Drottningholm för en intervju med Universitetsläraren. Intresset för drottningar har hållit i sig och blivit en stor del av hennes yrke som historiker.

Hon disputerade 2013 vid Örebro universitet på avhandlingen Hovpolitik. Hedvig Elisabeth Charlotte som politisk aktör vid det gustavianska hovet, som hon två år senare gav ut som bok i bearbetad form. Avhandlingen och boken bygger på forskning om den välkända dagbok där hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotte (senare drottning Charlotta) på nära håll beskriver intriger och maktkamp vid Gustaf III:s hov – och inte minst den informella makt som hertiginnan själv utövade i det tysta.
– Jag tror att jag kom in på mitt avhandlingsarbete för att jag var intresserad av den kvinnliga rösten i historien och då hamnar man ganska automatiskt i de högsta samhällslagren.

Glastak både i hovet och högskolan
My Hellsing är ingen större anhängare av de hierarkiska och konservativa strukturerna i 1700-talets hov – strukturer som hon ser gå igen i dagens samhälle, inte minst inom akademin.
– Ju mer jag rör mig i den akademiska världen, desto mer tänker jag på parallellerna mellan det glastak som de kvinnliga kungligheterna som ville göra politik kände, och det som många kvinnor som vill göra karriär inom akademin upplever än i dag.

Hon konstaterar att hon själv är i den ålder och livssituation då många kvinnor lämnar akademin. Hon tror att osynliga normer och förväntningar avskräcker, något hon också har upplevt personligen, inte minst när hon arbetat utomlands.
– Känslan av att inte höra till har inte bara med kön att göra, utan förstärks när man är gästforskare och bara är någonstans tillfälligt. Sociala situationer på jobbet handlar ju till stor del om att småprata med personer som man har träffat tidigare och kommer att träffa igen. Som främling är du inte så intressant.

Från insider till outsider
Hon minns ett disputationsmingel i Frankrike där hon hade ”plågsamt lång tid för sig själv i ett hörn”.
– De jag kände sedan tidigare bara nickade åt mig och gick vidare. Oj, vad glad jag blev när en annan kvinnlig doktorand kom fram och pratade med mig till slut! Jag försöker påminna mig om hur lätt det är att gå från ”insider” till ”outsider” och lära av de där personerna som vidgar lite på ringen och ställer en fråga till någon som står ensam med ett glas i handen.

I Sverige har hon lättare att känna sig hemma på konferenser, efter nästan ett decennium som forskare.
– Jämställdhet och jämlikhet kan mätas i siffror, men det är det mellanmänskliga spelet som är det starkaste verktyget för att utmana de hämmande strukturerna inom akademin. Att bli bekräftad ger självförtroende och mod att vara kreativ även på ett vetenskapligt plan.

Morfar Lennart Hellsing en förebild
My Hellsing växte upp i Stockholm, i en bildad familj där båda föräldrarna hade kreativa yrken och i sin tur kom från en litterär bakgrund. Valet av framtida yrke stod tidigt mellan journalist, författare eller forskare. I tonåren började hon titta på kostymfilmer och intressera sig för historiskt mode och när det blev dags att söka till universitetet föll valet på historia.

Ur den egna släkthistorien lyfter hon särskilt fram sin morfar, författaren Lennart Hellsing, som förebild.
– Han hittade sin nisch och både provocerade och bildade. Jag vill utmana som han gjorde. Det finns strukturer i akademin som jag gärna skulle vara med och förändra inifrån – och för att kunna utmana måste man nog först vara etablerad.

På senare år har hon även insett att hennes farmor, som var arkitektur­historiker vid Chalmers, haft stort inflytande över intresset för historiska byggnader som My Hellsing hade redan som barn.
– Jag var speciell och lillgammal när jag växte upp, det är nog först nu jag har vuxit ikapp min ålder, säger hon självironiskt.

Efter studier i Stockholm, Salzburg och Bordeaux samt forskarutbildning i Örebro sökte och fick hon Vetenskapsrådets internationella postdoktjänst med obligatorisk tjänstgöring utomlands. Det blev en intensiv femårsperiod då My Hellsing flyttade åtta gånger, till bland annat Paris och Köpenhamn, och under tiden fick hon och hennes man även två barn. Det var en period med mycket stress.

”Vi har satsat allt på mitt jobb”
Hon säger att hon har offrat trygghet, en del av sitt sociala liv och förutsägbarheten som det innebär att ha ”ett vanligt jobb”.
– Jag lever med vetskapen att jag själv är min egen resurs. Ibland har jag balanserat på gränsen till utmattning, när jag försökt göra allt samtidigt – driva en tidskrift, skriva bok och vara föräldraledig, samtidigt som jag ska underhålla nationella och internationella nätverk. Men det gäller förstås att skydda sig själv i sådana situationer, att acceptera att jag inte kan göra allt samtidigt. Vilket är lättare sagt än gjort.

Båda barnen är födda i Sverige och anledningen till att utlandsvistelserna varit möjliga är att barnens pappa varit föräldraledig de perioderna.
– Vi har satsat allt på mitt jobb som forskare, min man har anpassat sig efter mig och sagt till sin arbetsgivare att ”nu gör vi det här för att My ska kunna få ett jobb i Sverige sedan, det är en investering i hennes karriär”. Den investeringen är lättare för många att förstå om det gäller en man än en kvinna – och särskilt en kvinna som har barn.

Mer frispråkig på sin blogg
Tankar och erfarenheter kring att vara kvinna i akademin delar My Hellsing med sig av på sin blogg Forskar­liv som hon startade i vintras. Hon har även bloggat tidigare, men det är först nu hon känner att hon kan vara mer frispråkig. Hon ville skriva om genusfrågor redan som doktorand men tyckte att situationen var för utsatt.
– Jag är mindre rädd att göra det nu. Att vara utomlands och frikopplad från det som händer i Sverige har gett ett annat självförtroende. Även moderskapet tror jag har varit betydelsefullt. Min ambition är att inte styras av rädsla utan bejaka det jag vill göra.

Det är också först på senare tid som My Hellsing landat i en mer tydlig identitet som historiker och börjat fundera på att närma sig den offentliga debatten.
– Jag känner ett allt större behov av att tala om hovet på 1700-talet för att säga någonting om nutiden. Jag tyckte inte att jag kunde göra anspråk på det tidigare och jag måste fortfarande dra mig utanför min bekvämlighetszon för att göra det.

Vill bli professor
Nu i september avslutar My Hellsing sin postdok. Hon har ingen anställning men har sökt nya forskningspengar och har ett stipendium från Stockholmia, en stiftelse för Stockholmsforskning, och ska använda pengarna till att skriva en bok om hovet och det politiska sällskapslivet i Stockholm under perioden 1770–1870.
– Det är så klart påfrestande att vara en frilansande forskare utan anställningstrygghet, men jag tänker att jag kan vara det ett kort tag.

Några planer på att helt lämna akademin finns dock inte. Tvärtom vill hon ha en fast anställning vid ett universitet för att få en plattform att föra över kunskap och erfarenheter till nästa generation forskare. My Hellsing är också ovanligt frispråkig med sitt yttersta karriärsmål – hon vill bli professor.
– Att bli professor är det yttersta beviset för framgång, och det verkar vara ett roligt jobb på många sätt. Jag har dock aldrig hört någon blivande professor säga att den velat bli det, det är ett typiskt exempel på en sådan där oskriven regel inom akademin. Universitetssystemet får professorskapet att framstå som ett dunkelt hägrande mål för några få utvalda, trots att karriärvägarna i praktiken är rätt tydliga. Jag vill att vi avmystifierar akademisk framgång och ökar transparensen kring karriärstegen. Det vore ett bra första steg till förändring.

Anders Jinneklint
Håkan Lindgren

Personligt

My Hellsing, 36 år, är forskare i historia. Hon har nyligen avslutat Vetenskapsrådets internationella postdok, under vilken hon bland annat var gästforskare i Paris och Köpenhamn. Nu skriver hon en bok med arbetsnamnet Hov och stad: Politiskt sällskapsliv i Stockholm ca 1770–1870. Hon är huvudredaktör för den nordiska tidskriften Sjuttonhundratal. På sin egen blogg, Forskarliv, skriver hon om tillvaron som kvinnlig forskare. My Hellsing bor i Stockholm med man och två barn.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023