Flera representanter från den svenska miljö- och klimatrörelsen, däribland Greta Thunberg och Fridays for Future, har under sommaren uppmanat svenska fackföreningar att utlysa politisk strejk för klimatet den 27 september 2019 (Aftonbladet 25 juli och 21 augusti). Intresset från fackligt håll var inledningsvis svalt (Arbetet 25 juli) och efter ett möte mellan ordförande för LO, TCO och Saco och representanter för Fridays for Future Sverige klargjorde de tre fackliga centralorganisationerna återigen att en politisk strejk inte är aktuell. Däremot uppmanas centralorganisationernas medlemmar och förtroendevalda – om de själva vill – att delta i olika manifestationer den aktuella dagen.
Många universitetsanställda har redan på eget initiativ deltagit i tidigare demonstrationer och stöder protesterna genom grupper som till exempel Scientists4Future. Många medlemmar i SULF utgör dessutom de forskare som demonstranterna uppmanar makthavare att lyssna på. ”Unite behind the science” har blivit en populär slogan för rörelsen och demonstrationsplakat i stil med ”Lyssna på forskningen” och ”Ta forskningen på allvar” är vanligt förekommande i demonstrationsleden.
Att lyssna på forskningen är så klart nödvändigt, men utöver det krävs även handling. Trots politikernas goda vilja, och en relativt hög medvetenhet i Sverige om de risker som är förknippade med klimatförändringarna, klimatkatastrofen och behovet av omfattande förändring, har de svenska utsläppen ökat de senaste åren. Hur går det ihop?
Det moderna samhällsbygget, som vi känner det, är fortfarande djupt inlåst i system och aktiviteter som ger upphov till växthusgasutsläpp och ännu finns det starka ekonomiska och politiska intressen som motsätter sig en förändring. Vad som krävs är inget mindre än strukturomvandling av hela samhället, på kort tid, där samhällets alla aktörer mobiliseras. I ett sådant läge kan vi inte bara lämna ansvaret till skolungdomarna, och själva stå vid sidlinjen. Vi måste visa att vi tar vår forskning på allvar och stötta ungdomarnas kamp genom aktivt deltagande.
Att det inte blir någon politisk strejk, tycker vi är olyckligt givet allvaret i situationen, men trots allt inte oväntat. Att utlysa politisk strejk gör man inte i en handvändning utan att ha arbetat med frågan tidigare. Saco har i själva verket aldrig utlyst politisk strejk. Strejka gör man för att vinna krav man inte kunnat få igenom på annat sätt. För en klimatstrejk finns det i nuläget varken en tydligt uttalad motpart eller konkreta krav och förslag. Dessutom är en politisk strejk för klimatet inte förankrad bland medlemmarna ännu. I detta läge skulle en politisk strejk vara en rent symbolisk handling.
Vi hoppas nu, även om det inte blir någon samordnad politisk strejk den 27 september, att den svenska fackföreningsrörelsen på allvar engagerar sig i den omställning som krävs för att uppnå målet om nettonollutsläpp senast år 2045. Denna omställning kommer på ett eller annat sätt att beröra samtliga samhällssektorer, och fackföreningsrörelsen har en central roll att spela både som företrädare för sina medlemmar i en process som kommer att innebära att jobb försvinner och förändras och som pådrivande kraft i klimatomställningen.
Fackföreningarnas centrala roll i omställningen
Vi bedriver själva forskning med inriktning på fackföreningsrörelsens roll i klimatomställningen och har slagits av den potential som finns i att fackföreningar driver på för en rättvis omställning, men också av variationen i engagemang och strategi mellan olika fackföreningar. Fackföreningar är en speciell aktör i samhället som har den särskilda makten att lägga ned arbetet för att tvinga fram förändring. Den svenska fackföreningsrörelsen har en lång historia av att vara med och forma ett bättre samhälle – välfärdssamhället i Sverige, och genom internationell solidaritet med frihetsrörelser i hela världen. I klimatfrågan har dock svenska fackföreningar hittills varit avvaktande om man jämför med andra länder.
Många fackföreningar, internationella federationer och fackliga nätverk (till exempel Trade Unions for Energy Democracy och Labor Network for Sustainability) har redan utvecklat strategier och kämpar för en så kallad rättvis omställning (Just Transition på engelska): en hållbar omställning av samhället som inte lämnar någon efter sig, som inte ställer arbete mot miljö, landsbygd mot stad – som kort sagt även tar hänsyn till den sociala dimensionen av hållbarhet.
Flera fackföreningar och federationer stödjer dessutom redan skolungdomarnas manifestationer. I Tyskland har facken varit mer deltagande; ver.di, IG BAU, EVG och GEW stödjer redan demonstrationerna. I Sverige har facken varit mer avvaktande, men med den högsta organisationsgraden i världen finns det en enorm möjlighet, och närmast skyldighet, att mer aktivt visa på allvaret i situationen och driva på förändringen mot en rättvis klimatomställning.
Även om svensk fackföreningsrörelse ligger efter sina systerorganisationer i flera länder så har exempelvis LO, Transportarbetarförbundet, IF Metall, med flera påbörjat en process för att utveckla en mer aktiv hållning och strategi vad gäller fackets roll i klimatomställningen. Vi menar att det är hög tid att Saco och SULF gör det samma. Det är möjligt att förbundsledningen har en hållning och strategi, men det är inget vi som medlemmar sett eller involverats i. Det är vår övertygelse att för att det ska bli verkningsfullt måste medlemmarnas engagemang mobiliseras.
Det klimatramverk som lanserades i somras och som undertecknats av 36 svenska universitet och högskolor utgör en möjlig utgångspunkt. Enligt ramverket förbinder sig lärosätena att vidta åtgärder för att minska klimatpåverkan från den egna verksamheten och bidra till en omställning av samhället i stort i linje med 1,5-gradersmålet. Som en central part på svenska universitet och högskolor bör SULF verka som en pådrivande kraft för att ramverket efterlevs och kontinuerligt utvecklas och uppdateras.
Klimatomställningen en möjlighet för SULF
Utöver det skulle vi behöva utveckla en mer aktiv hållning och strategi vad gäller vår roll i en rättvis omställning mot ett samhälle som är hållbart och håller ihop – dels i solidaritet med arbetare som riskerar att förlora sitt jobb till följd av strukturomvandlingar, men också för att förbättra arbetsvillkoren i högskolesektorn där tvärvetenskaplig hållbarhetsforskning ofta bedrivs under osäkra anställningsvillkor med dåliga karriärutsikter.
Anständiga arbetsvillkor, och det goda arbetet, är en förutsättning för tvärdisciplinär kritisk forskning – bortom prekära anställningar, osäker finansiering, och meriteringssystem som främjar publiceringshets i stängda tidskrifter och ständigt flygande över hela världen. Det är också en förutsättning för höjd kvalitet i utbildningen, för revidering och utveckling av kursinnehållet, och satsningar på att stärka studenternas kritiska tänkande och kunskap i hållbarhetsfrågor.
Förutom att fackföreningsrörelsen behövs för att skapa tillräckligt mycket politiskt tryck för att förändra något, så är aktivt deltagande i omställningsarbetet även en viktig möjlighet för SULF. Det är en möjlighet att koppla krav på bättre arbetsvillkor och satsningar på utbildning och forskning till krav på en rättvis klimatomställning och en Green New Deal.
Som strejkforskaren Christer Thörnqvist argumenterar (Aftonbladet 4 augusti) så är det dessutom en möjlighet att fånga upp den nya generationen, som visat sig speciellt svåra att organisera, och som annars riskerar att ytterligare alieneras. Facket måste driva frågor som är relevanta för ungdomarna och medlemmarna generellt. Än så länge har SULF och övriga svenska fackföreningar varit relativt frånvarande i klimatomställningen – nu måste vi ändra på det!
Oscar Svensson
doktorand i miljö- och energisystem, Lunds universitet
Johan Rootzén
forskare i energi och materialsystemanalys, Göteborgs universitet/Chalmers
Valentin Vogl
doktorand i miljö- och energisystem, Lunds universitet
