2017 skrev 2 400 kvinnor under #akademiuppropet mot sexuella trakasserier inom högskolan. I dag, den 17 september, publicerar Universitet- och högskolerådet, UHR, rapporten ”Universitets och högskolors arbete mot sexuella trakasserier”, på uppdrag av regeringen.
UHR:s undersökning visar att akademins struktur och kultur utgör det största hindret i lärosätenas arbete mot sexuella trakasserier. Högskolan präglas av beroendeförhållanden, statushierarkier och obalans mellan formell och informell makt. Det här är faktorer som ökar risken för sexuella trakasserier, enligt den forskningsöversikt som rapporten utgår från.
Samtidigt som lärosätena pekar ut just struktur och kultur som den största svårigheten, saknas det insatser som riktar sig mot just det. I stället för att analysera den egna organisationen utgår arbetet från styrdokument, riktlinjer och handlingsplaner, som i sin tur är baserade på lagar och regler.
Lärosätena måste, naturligtvis, göra det de är skyldiga enligt lag, säger Aleksandra Sjöstrand, utredare på UHR. Men att bara utgå från lagar och regler kan göra att vi missar det som skapar förutsättningar för sexuella trakasserier i den egna organisationen.
– Forskningen pekar på att man, innan man tar fram en policy eller ett styrdokument, ska undersöka hur det ser ut, till exempel prata med personer som har utsatts för sexuella trakasserier om deras erfarenheter och vad som inte fungerar enligt dem. Det är något som Linnéuniversitetet har gjort efter #metoo, säger hon.
Utbildning räcker inte
En vanlig förebyggande åtgärd är informations- och utbildningsinsatser. Kunskap är viktigt i arbetet mot sexuella trakasserier, men det är inte tillräckligt i sig, förklarar Aleksandra Sjöstrand.
Även här krävs analyser av vilken utbildning som behövs och vilka som ska utbildas.
Flera lärosäten är dock på rätt väg genom att rikta insatserna till breda grupper av anställda och studenter. Att inkludera så kallade bystanders, alltså personer som ser vad som händer men inte själva är direkt utsatta, i det förebyggande arbetet kan minska sexuella trakasserier med upp till 30 procent, enligt forskningsöversikten.
Rädslan för repressalier stort problem
När det gäller hur lärosätena hanterar misstänkta fall av sexuella trakasserier svarar flera i enkäten att de alltid gör utredningar. Det sker vanligtvis genom intervjuer med den utsatta, den som blivit anmäld och andra personer som kan ha kunskap om situationen. Men misstankarna leder inte alltid till en formell anmälan. Den vanligaste orsaken till att personer som utsatts inte vill gå vidare med en anmälan är rädslan för repressalier.
– Samtidigt är det få lärosäten som lyfter fram att de aktivt arbetar för att motverka repressalier mot dem som anmält. Enligt forskningen finns det dock få utvärderingar som pekar på vilka rutiner som fungerar för att förhindra repressalier, säger Aleksandra Sjöstrand.
De flesta lärosäten har byggt upp stödstrukturer både för dem som anmält sexuella trakasserier och de som anmälts, något som även det är viktigt enligt forskningsöversikten.
Att den som anmäler kan bli utsatt för repressalier framkommer också i en intervjustudie inom projektet med kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier inom akademin. Den är gjord av forskaren Lisa Salmonsson vid Örebro universitet, som också startade #akademiuppropet.
I studien berättar kvinnorna om dåligt fungerande strukturer som snarare gynnar den som utsätter än den som blivit utsatt för sexuella trakasserier. De upplevde också en otydlighet i ansvarsfördelningen, vem som ansvarar för vad vid en anmälan.
Vittnar om tystnadskultur
Deltagarna berättar även om en tystnadskultur som gör det svårt att ta upp och prata om ämnet. Samtidigt var stödet från kollegor mycket viktigt. Tystnadskulturen nämns också av lärosätena i enkätundersökningen som en av de största svårigheterna. Det är intressant att se, säger Karin Röding, generaldirektör på UHR, att kvinnor som blir utsatta lämnar arbetsplatsen.
– Det är också min erfarenhet. Följdeffekten blir att om en annan kvinna sedan råkar ut för något liknande är hon mindre benägen att berätta det, eftersom den person som tidigare tog upp problematiken inte fick det stöd som hon hade förväntat sig. Då minskar tilltron till ledningens förmåga att ta itu med problemet och färre vågar berätta och anmäla, säger hon.
Facket har för lite insyn
Högskolorna är skyldiga att samverka med representanter för arbetstagare och studenter i arbetet mot sexuella trakasserier. Trots det menar majoriteten av de fackliga organisationerna som deltagit i undersökningen att de vet för lite både om lärosätenas förebyggande arbete och hantering av ärenden för att kunna uttala sig. De ger dock några råd om förbättringar, bland annat mer information till anställda.
Studentkårerna är mer involverade, men de pekar också på brister. En tredjedel av dem tycker att lärosätenas arbete för att förebygga sexuella trakasserier fungerar dåligt. Det beror bland annat på att personalen inte vet hur sexuella trakasserier fungerar, att lärosätet inte för dialog med studentkåren eller att lärosätet inte informerar om sexuella trakasserier.
När det gäller hur lärosätena hanterar misstankar om sexuella trakasserier mot studenter och doktorander anser knappt en tredjedel av studentkårerna att det fungerar bra, helt eller delvis. Dessa lyfter fram att lärosätet till exempel agerar snabbt, granskar anmälningar grundligt och skyddar alla parter.
”Lärosätena behöver ta ytterligare kliv”
I undersökningen berättar flera lärosäten att #metoo och #akademiuppropet fungerat som en väckarklocka, satt ljuset på frågan om sexuella trakasserier och lett till flera nya initiativ. Aleksandra Sjöstrand hoppas nu att rapporten ska vara ett stöd för att lärosätena ska kunna reflektera över hur de jobbar och om åtgärderna som de tillämpar är tillräckliga.
Karin Röding noterar att rapporten visar att de insatser som gjorts hittills inte är forskningsbaserade och att mycket av arbetet handlar om traditionellt informations- och utbildningsarbete.
– Forskningen visar att du kommer en bit med det, men lärosätena behöver ta några ytterligare kliv, säger hon.
