Under tiden brinner Amazonas

Klimatet är en av vår tids största ödesfrågor – kanske den största. Och man kan konstatera att utan högre utbildning och forskning lär inte klimatmålen kunna uppnås. Men universiteten har satt ner foten och markerar att nu är det allvar.

Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC visar att takten i klimatomställningen måste öka drastiskt om den globala uppvärmningen ska kunna begränsas till två grader. För att nå det målet krävs i princip att utsläppen av växthusgaser halveras varje tioårsperiod.
En sådan kraftig minskning av utsläppen kräver en snabb omställning av hela samhället. Alla samhällssektorer kommer att påverkas. Här kan universitet och högskolor spela en mycket viktig roll, både genom utbildning, forskning och genom att påverka resten av samhället.

Hoppingivande är att universiteten har vaknat, globalt och i Sverige.
Ett öppet brev som publicerades 10 juli deklarerar att det råder en ”klimatnödsituation”. Hittills har det undertecknats av 150 enskilda lärosäten med sammanlagt cirka 2,6 miljoner studenter, 43 nätverk som representerar cirka 8 400 lärosäten på samtliga bebodda kontinenter.
Undertecknarna har utfäst sig att genomföra en trepunktsplan för att hantera klimatkrisen. De ska bli koldioxidneutrala till 2030 eller senast till 2050, skaffa resurser för mer åtgärdsorienterad klimatforskning och kompetensskapande, samt öka undervisningen om miljö och hållbarhet.

I ett uttalande säger Inger Andersen, verkställande direktör för FN:s miljöprogram:
”Det vi lär ut formar framtiden. Vi välkomnar detta engagemang från universiteten att bli klimatneutrala fram till 2030 och att skala upp sina ansträngningar på campus.”

I Sverige har 36 universitet och högskolor, på initiativ av KTH och Chalmers, enats om ett så kallat gemensamt klimatramverk. Utifrån det ska varje anslutet lärosäte ta fram varsin konkret klimatstrategi, med målet att ligga i linje med 1,5-gradersmålet år 2030.
Utfästelserna påminner om det internationella initiativet.
Man ska forska om klimatförändringar – hur de ska kunna motverkas och hur vi ska ställa om för att hantera dem.
Därtill utbilda medborgare och ledare som ska genomföra omställningen.
Man ska utveckla lösningar som kan minska utsläppen av växthusgaser, och även fånga in dem, samt delta i införandet av lösningarna.
Dessutom ska lärosätena sprida den kunskap de tar fram.
Men ramverket syftar också till att minska klimatpåverkan från lärosätenas egen verksamhet. Den kommer till stor del från tjänsteresor med flyg.

”Högskolesektorn har ett omfattande ansvar att utveckla kunskap om klimatfrågan och dess lösningar. Att skjuta ansvaret vidare till kommande generationer duger inte. Därför måste vi nu agera på flera nivåer samtidigt”, säger KTH:s rektor Sigbritt Karlsson i ett pressmeddelande.
En i stort sett enig kör av forskare och opinionsbildare torde instämma.

Ändå går det sakta, alldeles för sakta. En orsak är att kraftfulla åtgärder riskerar bli kostsamma och smärtsamma på kort sikt och ge utdelning bara på lång sikt. Vilken politiker som vill bli omvald nästa val satsar på sådana åtgärder? Och vilken företagsledare som ska stå till svars för aktieägarna vid nästa bolagsstämma?

Men akademin, universiteten och forskarna, bör ha råd att se till de långa perspektiven. Därför är det helt nödvändigt att de gör vad de kan för att påverka insatserna för klimatet.

Under tiden brinner Amazonas.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Miljö, Politik, Samverkan