Genusvetare illustrerar oavsiktligt kritiken

Sättet som Universitetsläraren (nr 4/2019) behandlar kritik mot genusvetenskap på illustrerar oavsiktligt en viktig dimension av denna kritik. Det visar hur akademin har blivit alltmer ideologiskt homogen – en vänsterliberal bubbla med allt vad det innebär. I USA är slagsidan monumental (ref. 1–3) och inget verkar tyda på att situationen är markant annorlunda i Sverige. Man varken vill eller kan förstå hur människor med andra utgångspunkter tänker och man märker inte ens bristen.

  • Claes Andersson, talesperson för högskola och forskning, Medborgerlig Samling.
  • Erik J Olsson, ordförande i Academic Rights Watch och professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet Foto: Nina Emelie Olsson

Premissen för diskussionen blir att alla (som räknas) förstår att kritiken är illegitim och utgör ett angrepp på akademin och det demokratiska samhället. Kritikerna närvarar som en utgrupp av skuggfigurer: sluga, hotande, och alla av samma skrot och korn. Eftersom kontakten med dessa skuggfigurer är minimal, och kontakt dessutom ses som graverande, så urskiljs inga interna konturer. Utgruppen beskrivs av forskare inom ingruppen – som skriver för personer inom ingruppen.

Utan insatt kritik mot de historier som kokas ihop i bubblan så blandas hot, hat och bombatrapper samman med borgerliga politiker och opinionsbildare till en konspiratorisk story om en reaktionär och transnationell anti-genus-rörelse som griper efter oss från ett mörkt förflutet. Det är, förklaras det grötmyndigt, viktigt att ”se den här större bilden”.

Det är alarmerande att akademin inte ens märker när den replikerar klassiska socialpsykologiska experiment i polarisering och dehumanisering – fenomen som tyvärr alltmer präglar den politiska arenan (ref. 4). Följderna är bland annat att universitetet hänvisar sig till att studera en historiskt omvälvande politisk epok från perspektivet av en av de mest engagerade polerna i konflikten. En annan är att akademin i detta läge omöjligen kan ikläda sig en roll som en nyktrare tredje part som med lyssnande, kunskap och analys kan verka modererande.

Låt oss fokusera på ett fåtal punkter i den kritik som vi och andra har lagt fram.

De relativt sett större svårigheterna att närma sig objektivitet inom humaniora och samhällsvetenskap är inte en ursäkt för att förvandla universitetet till en enkelriktad skattefinansierad tankesmedja med examensrättigheter. Tvärtom. I likhet med Heterodox Academy ser vi åsiktsmångfald som en nyckel till trovärdighet och kvalitet. En kritisk ansats som gör skäl för namnet är givetvis inte en särskild teori utan en process där en mångfald av konkurrerande och kompletterande teoretiska och ideologiska infallsvinklar möts. Den kritiska teorins variant på mångfald består av olika sorters kroppar och sociala identiteter – men under en och samma teoretiska och ideologiska tvångströja; vi skall sjunga i olika tonarter men samma sång.

Genusvetenskap och kritisk teori har därtill en problematisk relation till statsmakterna. Problemet är inte att genusvetenskap studerar makt, utan att den utövar makt (NWT, 21 februari 2019). Sina maktambitioner hymlar genusvetenskapen inte med – de kan alla läsa om själva på exempelvis Sekretariatet för Genusforsknings webbsida – där det bland annat framgår att den egna teoretiska utgångspunkten skall genomsyra inte bara all forskning utan all offentligfinansierad verksamhet. När företrädare för genusvetenskapen nu framställer sig som hotade och kränkta sker det alltså från en maktposition.

En viktig anledning till att företrädarna får makt (till exempel som experter i kraft av titlar och positioner) är att genusvetenskap har kommit att ses som en enhetlig forskningsfront som definierar korrekt förståelse av värderingstunga begrepp som rättvisa, genus och kön, rasism, frihet, jämställdhet och demokrati. Vårt samhälle är byggt på en livlig akademisk och offentlig debatt om just sådana begrepp – men vi förväntas nu acceptera att den debatten är slut och att dessa svåra värdefrågor nu avgörs av ett akademiskt avantgarde som lutar sig mot universitetens oerhörda förtroendekapital.

Snarare än att odla den ödmjukhet inför andras värderingar som gör att vi lyssnar på varandra mer än reptilhjärnan ber oss att göra – och som både demokratisk debatt och forskning kräver – så uppmanas vi via kritisk teori att nitiskt leta minsta tecken på att resonemang är rasistiska, sexistiska, transfoba och så vidare så att vi kan hiva epitet efter resonemangen i stället för att lyssna. Återigen strävar genusvetarna exakt motsatt en riktning vi ser som sund.

Universitetsledningar och politiker borde ställa sig flera frågor. Var går gränserna mellan akademin och statsmakterna? Är det lämpligt att svårgenomskådliga nätverk av forskare, tjänstemän och politiker bestämmer vilka forskningsfrågor som är ”viktiga” och bör överösas med skattepengar? Lägg därtill att rönen från denna forskning sedan brukas som slagträn i debatten. Borde inte effekten av ett selektivt gynnande av önskade fält vara ganska lik den av ett selektivt missgynnande av oönskade fält? Det vill säga det man rätteligen kritiserar i Ungern, Ryssland och så vidare. Sist men inte minst, om universitetet avviker starkt – och troligen allt starkare – från väljarna och skattebetalarna på det politiska planet, vad får det för följder?

Claes Andersson,
talesperson för högskola och forskning, Medborgerlig Samling

Erik J Olsson,
ordförande i Academic Rights Watch och professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet


Referenser:

1. Klein, D. B. & Stern, C. Professors and their politics: The policy views of social scientists. Crit. Rev. 17, 257–303 (2005).

2. Duarte, J. L. et al. Political diversity will improve social psychological science. Behav. Brain Sci. 38, e130 (2015).

3. Langbert, M., Quain, A. J. & Klein, D. B. Faculty voter registration in Economics, History, Journalism, Law, and Psychology. Econ J. Watch 13, 422–451 (2016).

4. Cassese, E. C. Partisan Dehumanization in American Politics. Polit. Behav. (2019). doi:10.1007/s11109-019-09545-w


Kategorier: Debatt, Politik