Var blev ni av, ljuva drömmar om en lyckligare statsförvaltning? Kanske var vägen dit inte mål- och resultatredovisning?
Det frågar sig tre statstjänstemän i en personlig rapport om de omvälvande åren i början av 1990-talet då ”effektivitet” och ”ekonomi” tog plats i offentlighetens retorik och praktik.
Rapporten Mål- och resultatstyrning i staten – vad vi sett och insett. Med fokus på universitets- och högskolepolitik 1988–1995 inom utbildningsdepartementet är en initierad skildring ur tjänstemännens personliga perspektiv.
De som gemensamt gjort vad de själva kallar en vandring genom en bit av den svenska statsförvaltningens historia är Kristina Dahlqvist, Lena Eriksson och Ann Fritzell, den sistnämnda välkänd för Universitetslärarens läsare, då hon var SULF:s chefsutredare mellan 2001 och 2012.
1993 års högskolereform
Ann Fritzell står bakom det ena av rapportens två kapitel, med rubriken ”1993 års universitets- och högskolereform – ett ganska lyckat exempel”, medan Lena Eriksson sammanfattar ”Mål- och resultatstyrning i staten – ett ganska misslyckat experiment”.
Fritzell och Eriksson har ett gemensamt förflutet som ämnessakkunniga och involverade i utbildningsdepartementet under arbetet med det som skulle bli 1993 års högskolereform och som sekretariat åt Resursberedningen, medan Kristina Dahlqvist har en bakgrund som budgetsamordnare och kansliråd i utbildningsdepartementet.
I rapporten gör de en tillbakablick på de skeenden som innebar införande av mål- och resultatstyrning i staten och hur detta satte sin prägel på högskolereformen.
De har som tjänstemän verkat under ”en ovanligt omvälvande, dynamisk och spännande period” i svensk statsförvaltning samt i utbildningsdepartementet.
Inspiration från Storbritannien
Det omvälvande var politiska beslut om att offentliga sektorn skulle effektiviseras, vilket skedde med näringslivet som modell. Inspiration fanns också att hämta från Storbritannien där företagsinspirerade New Public Management introducerats.
Dittills hade det inte existerat någon ”marknad” inom offentlig sektor. Rapportförfattarna, som började sin bana som statstjänstemän på 1970-talet, konstaterar att ”ekonomi i stort sett varit en icke-fråga i statliga myndigheter”.
Men i och med budgetpropositionen 1991/1992 öppnade den dåvarande socialdemokratiska regeringen för en ny ordning, för andra utförare än offentliga och lanserade ”ökad valfrihet”.
Fullföljde omstöpningen
Den efterföljande borgerliga regeringen fullföljde den omstöpning som innebar att mål- och resultatredovisning blev styrfilosofi med djupgående inverkan på offentlig förvaltning.
Lena Eriksson som arbetade på finansdepartementets budgetavdelning som kontaktperson för utbildningsdepartementet, har bland annat gått igenom de aktuella propositionerna för att försöka förstå vad som egentligen hände när de olika fackdepartementen skulle försöka arbeta utifrån finansdepartementets nya påbud.
Det var nämligen inte helt enkelt ens för centralt placerade statstjänstemän att veta vilka överväganden som låg bakom den nya styrfilosofin.
Mer och mindre lyckade experiment
I rapporten citeras Göran Sundströms avhandling från 2003, Stat på villovägar. Resultatstyrningens framväxt i ett historiskt-institutionellt perspektiv, där han bland annat skriver att hela den nya styrmodellen ”blev en angelägenhet för en liten klick professionella experter med ekonomisk kompetens”, experter som ”ofta saknar den klassiska byråkratens lojalitet mot den politiska ledningen”.
Om rapportförfattarna beskriver mål- och resultatstyrningen som ”ett ganska misslyckat experiment i svensk förvaltning” så ser de omvänt 1993 års universitets- och högskolereform som ”ett ganska lyckat” sådant.
Nej, helt lyckad blev ju inte reformen, Ann Fritzell skriver om snedvridande effekter av resurstilldelningen och om mödorna med att försöka mäta kvalitet och hitta modeller för utvärdering av högre utbildning.
De tre författarna konstaterar till sist att i och med att Styr- och resursutredningen, Struten, har överlämnats till regeringen är det rimligen aktuellt med ett nytt styrsystem efter 1993 års högskolereform som, oavsett invändningar, visade sig vara ett hållbart system.
