En stor parlamentarisk utbildningsreform genomfördes 1977 och ett stort antal så kallade regionala högskolor inrättades med uppdraget att bedriva utbildning på grundläggande nivå. Utvecklingen för dessa högskolor har sedan dess tagit helt andra vägar än vad som var avsett. Det grundläggande syftet med 1977 års reform var att skapa lärosäten som var väsensskilda från universiteten, medan utvecklingen snarare pekar på att lärosätestyperna blir alltmer lika varandra. Denna utveckling inkluderar tre centrala moment:
För det första har högskolor sökt sig vidare från ursprungstanken och uppdraget och såväl breddat som fördjupat verksamheten. Högskolor har börjat genomföra utbildning på avancerad nivå, anställt professorer och doktorander och sökt och erhållit forskningsmedel i konkurrens. Under resan från utbildningsinstitutioner till kompletta akademiska miljöer har också ett antal högskolor blivit universitet.
För det andra erhöll ett urval av högskolor efter prövning och regeringsbeslut så kallat vetenskapsområde med rätt att examinera på forskarnivå inom det tilldelade området. När sedan möjligheten, i och med förändrad lagstiftning 2009, öppnades för alla högskolor att få examenstillstånd på forskarnivå inom väl definierade och unika områden så tog utvecklingen fart ordentligt även för dessa lärosäten.
I dag har de breddhögskolor som inte tilldelats universitetsstatus och som tidigare inte hade vetenskapsområde tillsammans 20 tillstånd på forskarnivå och många av dem har i dag inte oansenliga forskningsbudgetar. Förändringen över tid kan också illustreras med omfattningen på forskningen mätt med bibliometri. Till exempel har antalet vetenskapliga publikationer vid Högskolan i Borås ökat med drygt 2 000 procent sedan slutet av 1990-talet, visserligen från en liten omfattning men ändå.
För det tredje byggde definitionen av ett effektivt högskolelandskap år 1977 på idén om centraliserad informationshantering och kunskapsuppbyggnad. För 40 år sedan, då pc:n och internet inte fått sina genomslag, förutsatte excellent forskning tillgången till tidigare forskning publicerad i pappersformat, något som endast större universitetsbibliotek kunde tillhandahålla.
Forskare vid högskolor fick ta sig till universitetsbiblioteken för att få tillgång till den tidigare kunskap som är nödvändig för att föra forskningen framåt. I dag kan forskare vid högskolor få tillgång till samma nödvändiga resurs direkt i datorn – även om de höga prenumerationskostnaderna för vetenskapliga tidskrifter fortsatt utgör ett större hot för mindre lärosäten än för större.
1977 års reform utgick från dåtidens förutsättningar för finansiering av ett effektivt högskolelandskap. Detta innebar att forskningsintensiva universitet premierades ekonomiskt medan utbildningsintensiva högskolor fick en mycket begränsad del av kakan. I dagens samhälle är det uppenbart att den unika uppgift som är gemensam för högskolor och universitet är att förena forskning och utbildning.
Utbildningen ska bedrivas på vetenskaplig grund och den ska forskningsanknytas. I detta innefattas att utbildningen uppdateras i förhållande till ny vetskap och ny vetenskap. Forskningsfinansiering är därför i dag lika viktig för högskolor som för universitet. En aktiv egen forskning är en nödvändighet för att kunna förnya utbildningens innehåll, men också väsentlig för att inom ett lärosäte kontinuerligt kunna föra en kvalitetsdrivande diskussion kring vetenskapliga förhållningssätt och metoder. Kvalitet i högre utbildning och förmåga att anpassa och utveckla verksamheten till nya förutsättningar kräver, eller i alla fall i mycket hög grad stöds av, närhet till forskning. Ett binärt system där vissa lärosäten enbart ägnar sig åt utbildning är därför inte lämpligt.
Givet ovanstående konvergens mellan institutioner för högre utbildning och forskning är det rimligt att ställa frågan huruvida en 40 år gammal modell fortfarande kan bidra till att skapa ett effektivt högskolelandskap? Kan det fortfarande betraktas som god forskningspolitik att knappt tolv procent av det samlade statliga basanslaget för forskning tilldelas de nya universiteten och högskolorna (27 stycken), medan 88 procent går till de stora universiteten och forskningsuniversiteten (nio stycken)?
Det bör understrykas att denna ekonomiska nedprioritering får dubbel effekt. I dag utgör en stark basfinansiering ofta en förutsättning för att erhålla extern forskningsfinansiering från finansiärer som ofta förutsätter medfinansiering från lärosätet. Företrädare för högskolorna påtalar inte sällan att de får kämpa orättvist hårt med att utifrån mycket begränsade basanslag växla upp medlen genom extern finansiering tilldelad i konkurrens.
Den fråga som dagens situation väcker är om finansieringsmodellen, oförändrad sedan 1977, befrämjar hög kvalitet i utbildning och forskning och innebär ett effektivt högskolelandskap 2019.
Det stora bekymret är varken utspridning eller begränsade fakultetsanslag utan enligt vår uppfattning och bedömning att högskolorna i dag inte har tillräckligt med resurser för att växla upp sina profiler och styrkeområden för att bli riktigt konkurrenskraftiga i ett nationellt och internationellt perspektiv. Tillgängliga forskningsmedel används med andra ord inte på ett effektivt sätt.
Finansieringen är för instabil med en alltför omfattande extern finansiering. Risken är helt enkelt att den potential som finns inom många av de mindre och svagt basfinansierade lärosätena inte tas tillvara. Vi vet också att de samhälleliga problemen är gigantiska, vi har elva år på oss om vi ska klara att möta målen i Agenda 2030, alldeles nyss hade vi 15 år på oss. Universitet och högskolor har ett mycket tydligt uppdrag att verka för hållbar utveckling och att vara en viktig aktör i implementeringen av Agenda 2030 och de 17 målen, men frågan är om vi har förutsättningar och förmåga att åstadkomma detta om vi utgår från 1977 års modell för ett effektivt högskolelandskap. Vi kan också konstatera att många lärosäten i dag saknar ett systematiskt hållbarhetsarbete.
Det är dags att på allvar diskutera nya principer för ett effektivt högskolelandskap utifrån samtida förutsättningar och framtida behov. Avgörande är att till universitet och högskolors uppgift och till det akademiska ansvaret ännu tydligare knyta ett ansvar att aktivt medverka till implementeringen av Agenda 2030. Riksdag och regering måste göra starkare prioriteringar och föra medel till flervetenskapliga forskningsmiljöer och forskningsområden med fokus på hållbarhet.
Det är inte möjligt att tala om ett effektivt högskolelandskap och hög kvalitet i utbildning och forskning om vi inte ägnar oss åt de mest viktiga frågorna av alla, det vill säga hållbarhet i en bred bemärkelse.
Björn Brorström
Professor i företagsekonomi
Jenny Johannisson
Docent i biblioteks- och informationsvetenskap
Jan Nolin
Professor i biblioteks- och informationsvetenskap
Samtliga vid Högskolan i Borås
