Foto: Robin Gantzos
Vår avdelning fick besök av KTH:s rankningsansvarige i slutet av förra året. Vi knöt alla näven i fickan när vi blev upplysta om att vi inte borde publicera oss på den största, bästa och mest selektiva konferensen inom vårt område, CHI, eftersom dessa publikationer inte “fastnar” i Web of Science och därför inte räknas.
Vi fick höra att det skulle vara dubbelplusbra om vi i stället publicerade vår forskning i tidskrifter – trots att det är CHI som har störst genomslagskraft och är bäst meriteringsmässigt för oss.
Bakgrunden till sådana underliga råd är att KTH, liksom alla andra universitet, nu fokuserar på att förbättra sin rankning till exempel för att locka till sig fler duktiga (betalande) studenter, höja skrytfaktorn och förbättra chanserna att inleda prestigefyllda samarbeten med andra statusfixerade universitet.
Vad blir då effekterna av att försöka strömlinjeforma sin verksamhet i hopp om att stiga i rankning? Som vid all annan mätning anpassar vi oss efter det som mäts. Det medför att vi försöker göra saker rätt (vilket på nyspråk blir synonymt med ”kvalitet”), men slutar vi samtidigt att göra rätt saker?
En känd konsekvens av rankningslistor är att prislappen för att läsa på universitet i USA stigit med 500 procent mellan 1985 och 2013 (inflationen var under samma tidsperiod 117 procent). Vem tror att kvaliteten på undervisningen har stigit med 500 procent? Ingen förutspådde detta för 35 år sedan när US News & World Reports började publicera rankningar, och i dag betalar amerikanska studenter priset för denna dårskap genom att skuldsätta sig för livet.
En annan känd effekt är att universitet försöker manipulera systemet för att stiga i listorna, till exempel genom att hyra in superstjärnor för att åtnjuta lånta fjädrars citeringsglans. För några år sedan utredde man möjligheten att slå ihop Kungliga Tekniska högskolan, Stockholms universitet och Karolinska institutet till ett superuniversitet. De tre universiteten skulle var för sig fortsätta göra exakt samma saker som i dag men skulle per automatik klättra i rankningslistorna.
Vad blir nästa steg? Att sätta upp egna trollfabriker som hjälper vårt universitet att stiga mot nya höjder genom att sänka våra värsta konkurrenter genom att skandalisera dem?
Genom att anställa rankningsansvariga blir vi bättre på att rapportera in vår forskning, men vi blir inte bättre på att forska. Troligtvis har vi blivit sämre på att forska eftersom vi avleder forskningsmedel till att göda det rankningsindustriella komplexet. Det finns dessutom etiska problem med att kommersiella företag som publicerar tidskrifter också ska bestämma vilka förlag och vilka publikationer som ska räknas.
Allt detta leder till att vi nu håller på att avhända oss möjligheten att själva definiera vad som utgör kvalitet i forskningen till företag som likriktar vad alla universitet i världen ska syssla med och sikta på.
Svenska universitet står nu inför ett vägval. Förra sommaren tackade svenska universitet gemensamt nej till Elseviers ohemula prenumerationspriser. Ska universiteten huvudlöst fortsätta springa som en lämmelflock eller vågar vi vägra rankning och i stället ta tillbaka makten att själva definiera forskningskvalitet? Vad ska universiteten jobba för i det 21:a århundradet? Djup eller yta? Pluralism eller likriktning? Frihet eller slaveri?
Olle Bälter, docent i människa-datorinteraktion, KTH
Daniel Pargman, lektor i medieteknik, KTH
