Går forskning och förtryck ihop?

Är det möjligt för en auktoritär diktatur att nå verkliga vetenskapliga framgångar. Eller behövs liberal demokrati?

Å ena sidan hårdsatsar Kina på forskning, och gör stora framsteg.
Kinas satsning på forskning är ett sent fenomen. Landets investeringar på FoU var år 2000 bara 0,9 procent av BNP för att ha ökat till 2 procent av BNP 2015. Och det ger resultat. Antalet referentgranskade forskningsartiklar inom naturvetenskap och teknik från Kina mer än fyrdubblades mellan 2003 och 2016. 2016 var också året då Kina för första gången publicerade fler forskningsartiklar än USA, 426 000 mot 409 000. Men fortfarande har Kina bara en femtedel så många högciterade forskare som USA, dock har antalet nästan fördubblats sedan 2014.

Å andra sidan råder det ingen tvekan om att Kina är en repressiv enpartidiktatur, som dessutom ökat förtrycket riktat mot akademin; kommunistpartiet har skärpt den ideologiska kontrollen av universitet och forskare. Repressionen sträcker sig också utanför landets gränser. Enligt en ny rapport anser 70 procent av kinesiska forskare som är verksamma utomlands att självcensur är ett problem. Ett annat exempel är att regeringen i Australien är orolig över Kinas inflytande på landets campus. Ytterligare ett exempel är att Kina anklagats för att trakassera en professor i Nya Zeeland som är kritisk till Kinas inflytande utomlands.

Frågan är hur forskning och förtryck går ihop. Enligt vårt västerländska synsätt kräver verkligt framgångsrik forskning frihet och demokrati.

En artikel i The Economist diskuterar den frågan och tar ett exempel hämtat från kärnteknikområdet.
Medan västliga länder verkar ointresserade av att utveckla nya typer av kärnkraft utforskar Kina ny reaktorteknik. Om landet skulle lyckas utveckla massproducerade, kompakta, billiga och säkra kärnreaktorer kunde det vara ett stort bidrag till att lösa klimatfrågan och dessutom en potentiellt framgångsrik exportprodukt.

Men, menar The Economist, att göra nya typer av kärnreaktorer så säkra att de kan tas i drift kräver kritiskt tänkande och hårt ställda sanningskrav. Dessutom måste man övertyga andra att man uppfyller de kriterierna.
Då behövs normer som anses grundläggande för att göra god vetenskap i väst. Som att testa hypoteser, ifrågasätta sina egna antaganden och sina forskningsledares, följa data vart de än leder och dela resultat öppet med konkurrenter.
Enligt The Economist duger inte en forskningskultur där man följer auktoriteter, som ger de resultat chefen vill ha, undviker att undersöka obekväma avvikelser som inte stämmer med teorierna, eller undanhåller data från kritiska outsiders. Underförstått som det mestadels är i Kinas vetenskapssamhälle.

Men, invänder jag, kan man sätta en månlandare på månens baksida, som Kina gjorde vid årsskiftet, så borde det väl vara möjligt att bygga en innovativ kärnreaktor?

Visserligen har den västerländska friheten hittills producerat mer framgångsrik forskning än något annat system. Men kommunistpartiets ledning i Kina verkar övertygad om att det räcker att ge forskarna tillräcklig frihet i vissa avseenden, och täppa till munnen på dem i andra avseenden.

Ola Wong citerar i Svenska dagbladet Lenora Chu från boken ”Little soldiers” där hon intervjuar forskaren Xie Xiaoqing som säger att ”Kinas ledare vill utveckla elevernas kritiska tänkande inom fysik, matematik, kemi och biologi och så vidare – men inte inom politik, etik och religion.”

Det synsättet innebär att det krävs högtstående naturvetenskap, matematik och teknik för att nå militär och ekonomisk makt och inflytande. Medan samhällsvetenskap och humaniora bara är till besvär och sätter felaktiga idéer i folks hjärnor.

Kinas ledning verkar räkna med att massiva satsningar ska övervinna de tillkortakommanden som ett auktoritärt system ger forskningen. Enorma anläggningar med stora resurser och mängder av forskare samt hårt och disciplinerat arbete ska ge framgång.

Alternativet att regimen i Kina skulle släppa på censuren för att gynna vetenskapen, lär inte inträffa. Det skulle vara ett alltför riskabelt experiment som kunde orsaka att systemet kraschar. Något som naturligtvis den kinesiska regimen till varje pris vill undvika, man har ju Sovjetunionens kollaps och uppsplittring i gott minne.

Med Kinas exempel för ögonen är det kanske ett önsketänkande att vår liberala parlamentariska demokrati är nödvändig för att göra verkligt betydelsefulla vetenskapliga framsteg.
En inte helt tillfredsställande tanke …

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, Per-Olof Eliasson, Akademisk frihet, Kvalitet, Utland