Därför fick Hellmark Knutsson lämna regeringen

Helene Hellmark Knutsson är stockholmare och därmed inte längre lämplig som minister. För kvinnliga statsråd i nuvarande regering smäller det nämligen högre att, som Matilda Ernkrans, vara bosatt i Örebro.

Ja, nu vet vi som undrat varför Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning 2014–2019, inte fick fortsatt förtroende och hur Stefan Löfven tänkte när han tidigare i år bildade sin andra regering – och varför han utsåg partikollegan Matilda Ernkrans till Hellmark Knutssons efterträdare.

Valet av den i sammanhanget oprövade Ernkrans väckte viss förundran, samtidigt som Hellmark Knutsson försvann liksom i tysthet och numera återfinns som riksdagsledamot och vice ordförande i näringsutskottet.
I och för sig är det givetvis inget konstigt att ministrar inte får vara kvar i en regering.
Men eftersom Helene Hellmark Knutsson petas av samme Stefan Löfven som 2014 utsåg henne till statsråd kan man bli nyfiken på varför han nu föredrog Ernkrans och rimligen ser henne som bättre lämpad på just den statsrådsposten.

Att det tar tid för nya ministrar att behärska och navigera i sina departement gäller inte minst det vittomspännande och komplexa området högre utbildning och forskning.
Efter en mandatperiod hade Helene Hellmark Knutsson blivit varm i kläderna, klarat sig någorlunda politiskt helskinnad genom KU-förhör och Maccharini-affär, alltså föreställer man sig att det fanns starka skäl för att byta ut henne mot Ernkrans. Till saken hör att Hellmark Knutsson själv ville sitta kvar.

Man vill ju gärna tro att val av statsråd som ansvarig för ett visst politikområde speglar regeringsbildares (och -partiers) uppfattning om områdets vikt och status.
Men när Löfven ersätter Hellmark Knutsson med Ernkrans signalerar det ju inte precis att regeringen månar särskilt mycket om högre utbildning och forskning, snarare att det gott kan skötas av någon som inte är hemtam varken med frågorna eller i regeringskansliet.
Någon som i och för sig inte ställer till besvär (för statsministern) genom att agera alltför självständigt, men som samtidigt gör själva politikområdet sårbart genom att ministern lätt kan snurras upp av mer ärrade statsråd, inte minst finansministern, och ett myller av särintressen.

För det kan väl inte förhålla sig så att Stefan Löfven föredrar oerfarna statsråd när det gäller ansvar för högre utbildning och forskning? Att det var bristen på erfarenhet som gjorde att den då oprövade Hellmark Knutsson utsågs 2014 men att fyra års erfarenhet och ministerkompetens nu låg henne i fatet?

Ja, det skulle ha varit en märklig och för Löfven inte särskilt hedrande förklaring till ministerbytet, men det verkliga skälet till att Helene Hellmark Knutsson fick gå är faktiskt ännu underligare.

Löfvens motivering var alltså att Helene Hellmark Knutsson är bosatt på fel ställe, beskedet från statsministern till henne var att ”vi har för många kvinnor från Stockholm i regeringen”.
Statsministerns slutsats blev därför att någon som inte bor i Stockholm är bättre lämpad och Matilda Ernkrans blev därmed vinnare i Löfvens utnämningspolitiska postkodlotteri, då hennes hemstad är Örebro.
Man bör notera att det är kvinnorna från Stockholm som, enligt Löfven, var för många, exempelvis riskerade varken Anders Ygeman eller Mikael Damberg att sparkas ut med hänvisning till mantalsskrivningsorten.

Hur en regering sätts samman sker bevars inte givet logiskt och rationellt, men det tål att tänka på att adressen lägger trumf på politisk erfarenhet när det kommer till vem som får ansvar för statens största arbetsplats och en budget som överstiger försvarsdepartementet.
Gällande högre utbildning och forskning har den här regeringen som bekant utlovat och betonat långsiktighet.
Nu vet vi att det kuriöst nog inte gällde själva ministerposten, där det i stället råder synnerligen kortsiktig geografisk kvotering.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Politik