Och om jag dricker litet
någon gång
så tigger jag ingen om brännvin
med egna pengar köper jag det
och för att de själva ska få smaka
säljer de ibland fan så mycket [skratt]*
Så jojkar renskötaren och ordningsmannen Knut Sjaunja. I en inspelning från 1954 berättar han om när han kom till Gällivare och inte fick köpa öl i baren på grund av sitt ursprung.
– Men fyllgubbarna kunde gå in överallt och tiggde pengar av honom. Han visar på den diskriminering som fanns, säger Krister Stoor, doktor i samiska vid institutionen för språkstudier och sedan den 1 januari 2019 föreståndare för Vaartoe, Centrum för samisk forskning vid Umeå universitet.
Han sitter i Vaartoes matsal där två av borden pryds av små flaggstänger med den samiska flaggan. Krister Stoor är en av fyra forskare i projektet Immateriellt kulturarv, som undersöker muntligt berättande som samhällskraft. Han tittar på hur män födda på 1920- och 1930-talen bygger in samhällskritik i jojken.
Krister Stoor växte själv upp fem mil utanför Kiruna under en tid när jojken betraktades som syndfull. Men i mitten av 1970-talet kom kulturrevolutionen med unga samer som stolt sa: Vårt språk och sätt att sjunga är lika mycket värt som andras!
Krister Stoor berättar att om det fanns en mikrofon någonstans, då kunde du ge dig på att någon ställde sig och jojkade.
– Det viktiga var inte att det lät bra, utan att det gjordes. Jojken hade motarbetats under lång tid, men den finns så starkt inom oss att du inte kan ta bort den, någonstans måste den få utlopp och ofta började folk jojka när de var berusade, säger han.
Kurser i samisk kultur
1989 började Krister Stoor som forskningsassistent vid institutionen för finska och samiska studier vid Umeå universitet. Blev en av få samiska akademiker. Då fanns mest språkkurser i samiska, men tillsammans med sina kollegor utvecklade han kurser om samisk kultur. Snart gick det att ta kandidatexamen i samisk historia, och så småningom även doktorsexamen.
– Det är kanske det jag är mest stolt över att vi har lyckats med.
Den akademiska traditionen är i sig kolonialistisk, menar Krister Stoor. På 1800-talet började antropologer i Sverige mäta samers kroppar, bland annat med skallmätningar, och 1922 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala. Även senare har samer till stor del varit forskningsobjekt, inte forskare. Det vanliga har varit att forskare kommit upp, gjort fältarbete, farit tillbaka, skrivit en artikel och gjort karriär.
– Därför är samarbete en av Vaartoes viktigaste punkter, samer är inte objekt för oss utan subjekt som vi jobbar tillsammans med och som kan ha nytta av forskningen. Det kallas för urfolksmetodologi och har växt fram de senaste 20 åren.
Samtidigt måste forskarna vara självständiga och trovärdiga. De blir ibland utmålade som aktivister.
– Vi måste ha ett bra samarbete med samebyarna men vi får inte bli deras försvarsadvokater.
Kritiserad rapport
I höstas blåste det kring Vaartoe i medierna. Centret hade på uppdrag av Sametinget gjort en rapport om rasism mot samer. Den var bland annat baserad på en webbenkät som visade att två av tre samer utsatts för rasism. Rapporten fick skarp kritik på DN Debatt från Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet, som menade att kvaliteten var undermålig. Efter en intern utredning kom Vaartoe fram till att undersökningen behövde kompletteras och den reviderade versionen ska vara klar den 15 maj.
– Rapporten borde inte ha släppts redan under hösten. Det var en del olyckliga omständigheter, den som var ansvarig blev sjukskriven och det blev försening med att anställa en ny person. Det är ett problem med att ta uppdrag, att de som har beställt det vill ha resultat inom en viss tid. Det är något vi får lära oss utav, att det är skört om ansvaret ligger på en person, säger Krister Stoor.
Har myntat begreppet extraktivt våld
Längre ner i korridoren med kontor sitter en målning av renar som vandrar genom en dalgång. Renen har en central plats i Kristina Sehlin MacNeils avhandling om konflikter och maktrelationer mellan urfolk och utvinningsindustrier i Sverige och Australien. Hon är doktor i etnologi och introducerade begreppet Extractive Violence, extraktivt våld, i sin avhandling. Det är en utveckling av fredsforskaren Johan Galtungs våldstriangel. Han menar att det finns tre sorters våld i samhället, som ofta samspelar: direkt våld (fysiskt våld eller hot om det), strukturellt våld (orättvisa och diskriminerande samhällsstrukturer) och kulturellt våld (attityder).
Extraktivism är att utvinna stora mängder resurser från mark och människor, till exempel genom gruvdrift, skogsbruk, fiske, lantbruk och turism.
– Det extraktiva våldet är en typ av direkt våld, mot natur och/eller människor och djur, som framför allt slår hårt mot folk som har en nära koppling till marken, berättar Kristina Sehlin MacNeil.
Hon sitter uppflugen på en hög stol med fötterna på en lägre besöksfåtölj och förklarar:
En gruva öppnas. Det finns kanske redan vindkraft och vattenkraft, och militären övar i området. Betesmarkerna krymper. Klimatförändringarna förändrar betet och renarna har ont om mat. Renkor blir stressade och får missfall. Tåg som fraktar malm kan ta ihjäl massor av djur.
– Renarna mår allt sämre. Det skapar en oro hos renskötarna som inte går att bota. När marken förstörs blir det en fysisk känsla i människor, det känns som att de själva förstörs.
Använder australisk urfolksmetodologi
I sitt postdokprojekt samlar Kristina Sehlin MacNeil data om processerna kring markintrång. Vad det är som händer när urfolkssamhällen först protesterar tydligt mot ny eller utvidgad markexploatering, men sedan ändrar sig. Det är viktigt att belysa olika typer av extern press som läggs på urfolkssamhällen, säger hon.
– Det kulturella våldet gör att urfolken ofta betraktas utifrån diskriminerande och rasistiska föreställningar, vilket i sig kan leda till strukturellt våld. Här finns en stark koppling till det extraktiva våldet, eftersom det blir lättare att argumentera för att ta mer mark, utöka en gruva eller bygga en vindpark om de här människorna inte spelar så stor roll.
Kristina Sehlin MacNeil säger att det, med tanke på hur forskarsamhället historiskt har behandlat urfolk, är viktigt att urfolken själva är delaktiga i forskningen och inte blir forskade på. Hon använder den australiska urfolksmetodologin yarning. En intervjumetod som bygger på konversation där forskare och intervjuperson lär känna varandra.
Urfolken är också med och diskuterar vad som är relevant för dem att beforska. Svenska samernas riksförbund var till exempel delprojektägare i hennes avhandlingsarbete och de designade forskningsidén tillsammans. Hon upplever att australiska center för urfolksforskning har kommit betydligt längre på det här området än svenska lärosäten.
– Det finns inte ett universitet där som inte ger utbildning inom indigenous studies och indigenous research, det finns en helt annan diskussion. Jag är inte medveten om att det finns särskilt mycket universitetsundervisning om samiska eller andra urfolksfrågor i Sverige. Vi har en lång väg att gå, säger hon.
Samesamhälle framställdes som ödemark
På en anslagstavla ute i korridoren berättar ett tidningsupplag att Kristina Sehlin MacNeil, tillsammans med kollegan Åsa Össbo, har fått sju miljoner kronor från Energimyndigheten för att undersöka urfolks erfarenheter av energiproduktion i Sverige, andra nordiska länder och Australien.
Inne på Åsa Össbos kontor står lådor med texten ”Nya vatten, dunkla speglingar”. Det är hennes doktorsavhandling om industriell kolonialism genom svensk vattenkraftutbyggnad i renskötselområdet åren 1910–1968. En linje som Åsa Össbo, doktor i historia, fortsätter i sitt postdokprojekt. Där tittar hon bland annat på hur inflyttningen till Porjus, Vattenfalls första stora kraftverk i Stora Luleälv, påverkade samiska livsvillkor på 1910-talet.
På några månader blev Porjus Sveriges största arbetsplats med som mest 3 000 personer. Det är viktigt att undersöka vad inflyttningen fick för konsekvenser, menar Åsa Össbo.
– Det har framställts som att det kom en massa människor till en ödebygd. Men här bodde en samisk familj och längre upp längs vattendraget fanns ett samiskt fiske- och renskötarsamhälle. Det var ett samiskt majoritetssamhälle som blev ett industriellt svenskt majoritetssamhälle, säger hon.
Sametinget arbetar i dag med frågan om en sanningskommission borde utreda den svenska statens övergrepp mot samer och deras mänskliga rättigheter. Åsa Össbo berättar att de historiska såren rivs upp i varje nytt exploateringsärende som dyker upp. Hon har till exempel tittat på regeringens nya bestämmelser för vattenmiljö och vattenkraft, som började gälla i år.
– Utredningarna har inte alls tagit upp de samiska erfarenheterna kring vattenkraftutbyggnad. Det behandlas inte ens som en historia som är värd att nämnas. Men för dem som är drabbade är det ett pågående nu, det händer och sker hela tiden, säger hon.
* Översättning av jojken: Arnberg et al. 1997b:230f.
Vad gör du här?
Per Axelsson, universitetslektor och docent i historia.
– Jag arbetar bland annat som en av forskningsledarna för hälsoundersökningen Haldi. Vi har haft samiska fokusgrupper för att ta reda på vilka frågor som är viktiga att få med. Nästa steg är en pilotstudie i Jokkmokks kommun där alla invånare erbjuds att delta i undersökningen och själva får identifiera sin etnicitet. Efter utvärderingen av studien hoppas vi kunna erbjuda hälsoundersökningen till fler kommuner i traditionella samiska områden, som sedan kan planera hälsoinsatser utifrån den.
Varför behövs det?
– I Norge finns vår systerstudie Saminor men i Sverige saknas en befolkningsstudie som även innefattar samer. Det gör det svårt att rapportera hälsoläget och att veta om det behövs åtgärder. Sverige har fått återkommande internationell kritik för att vi, bland annat, inte har officiell statistik om samisk hälsa.
Varför har vi inte det?
– GDPR, och innan dess personuppgiftslagen, förbjuder inhämtning av bland annat etnicitet i officiell statistik, men det finns undantag för till exempel forskning.
