Nyligen rapporterades om våra lärosätens miljöpåverkan (Sveriges radio, 21 mars). Bland statliga myndigheter står lärosätena för störst utsläpp av koldioxid från flygresor. Här finns sannolikt variationer mellan lärosäten, institutioner och projektgrupper, men faktum är att dagens resande inom akademin inte är hållbart eller inte speciellt exemplariskt. Speciellt gäller det om akademin vill vara en viktig och trovärdig del av lösningen på den globala klimatkris som pågår.
Självklart måste akademin vara öppen mot omvärlden. Internationella kontakter och projekt är en central del av vår verksamhet. Inom ramen för detta spelar personliga möten, samtal och presentationer en nyckelroll. Ingen av oss lär förorda inskränkthet och isolering, tvärtom.
Allt detta är uppenbart. Lika uppenbart som att vi i dag besitter digital teknik som möjliggör att många möten skulle kunna hållas på distans, men med bibehållen hög kvalitet. Speciellt gäller detta kontakter som sker via långväga flygresor, resor som av många inblandade ofta uppfattas som ansträngande och tidskrävande. Åker man sedan inom landet eller i närliggande länder eller regioner är det självklart att det prioriterade resealternativet alltid bör bli det mest miljövänliga, vilket oftast innebär tåg.
En annan sak som diskuteras är myndigheters klimatkompensation vid resor (Sveriges radio, 25 mars). Frågan är hur detta är möjligt utifrån gällande regelverk. Detta är naturligtvis viktigt, men kärnfrågan är ändå hur vi, var och en, på individuell och kollektiv nivå sänker våra utsläpp. Och detta kan inte vänta eller skjutas över på någon annan part.
Utifrån detta är det viktigt att landets lärosäten, dess olika nivåer och medarbetare alla agerar tillsammans. Ett första steg vore att införa en standardruta i varje projekt- och reseansökan med frågan om huruvida det mest miljövänliga alternativet beaktas, vilket sedan följs upp och bedöms av ledning och resursbeviljande part, då på ett skarpt och effektivt sätt. Att sprida kunskap om miljövänliga resealternativ är också viktigt, liksom att ständigt informera och kompetenshöja inom användningen av digitala konferenslösningar.
På så sätt börjar vi där vi lättast kan påverka och göra skillnad – hos oss själva, i vårt eget agerande i samspel med andra.
Erik Cardelús
Lektor vid Institutionen för
språkdidaktik, Stockholms universitet
