Utrymme för nytänkande och kritiskt tänkande är bland de viktigaste byggstenarna i akademins identitet. Men vad menas med ”kritiskt tänkande”, om det inte finns utrymme för vare sig nytänkande eller ifrågasättande av de normerande perspektiven?
På många platser i världen, däribland Sverige, pågår sedan några år ett växande, aggressivt drev mot utbildningar eller nätverk som har en makt- och normkritisk eller antirasistisk profil. Attackerna går ut på att insinuera att det finns någon sorts inbyggd partiskhet i nämnda vetenskaper/institutioner/nätverk, för att därmed underminera deras legitimitet.
Det ropas efter ”ren”, ”neutral” och ”opolitisk” kunskap, som om någon sådan faktiskt existerade.
Partiskheten anses bland annat bero på att dessa maktkritiska idéer kommer från forskare som själva är medlemmar i marginaliserade grupper. Deras ifrågasättande av privilegierades ställning ses som navelskåderi, det har lagts fram som en nedvärderande stämpel. Ordet ”identitetspolitik” används för snabbt och resolut avfärdande.
Låt oss jämföra två forskare som forskar på reumatism. Den enes mor är drabbad, medan den andre drivs enbart av sitt intresse för immunförsvarets mekanismer. Driver den första forskaren en ”identitetspolitik”, men inte den andra? Eller kan den första forskaren vara den mest dedikerade att forska för att hjälpa tusentals drabbade, däribland sin mor? Inget fel på den som är genuint intresserad av immunförsvarets mekanismer, men att förminska den förstas forskning och sätta högre värde på den andras, som ”neutral” och ”av ren godhet”, är problematiskt.
Man kan fråga sig om det inte är så att demoniserande och infantiliserande angrepp mot en del ämnen och deras företrädare i akademin kan kopplas till de nytänkande och kritiska perspektivens fokus på de marginaliserades frågor och livsvillkor. Särskilt när dessa maktkritiska idéer kommer från forskare som är medlemmar i marginaliserade grupper, vilka ifrågasätter de privilegierades ställning.
Frågar sig människorna – och tyvärr många akademiker bland dem – bakom dessa drev någonsin varför de blir påhejade av högerradikala krafter, varför Nationella sekretariatet för genusforskning utsatts för bombhot eller varför de utsatta tvingas lämna akademin i Sverige, USA, England, Ungern, Turkiet och så vidare?
Dessa frågor må ha olika svar beroende på kontext, men verkar ha en kuslig och skrämmande parallell till det geopolitiska läge vi lever i.
I en värld som blöder av miljö- och krigskatastrofer, olika former av rasism och stora samhällsklyftor som mer än någonsin drabbar marginaliserades livsvillkor, samtidigt som neoliberalismen och högerradikala är på frammarsch, finns livsviktiga uppdrag att ägna sig åt i akademin i stället för förföljelse med populistiska förtecken.
Jag menar inte att vi inte får diskutera sakfrågor inom och mellan olika vetenskaper, men detta är något annat än ovärdig smutskastning och ifrågasättande av existensen av maktkritiska perspektiv och ämnen. Värt att påpeka är att de ämnen som blir utsatta för mångas ”tyckande” brukar vara samhällsvetenskapliga, utbildningsvetenskapliga eller humanistiska, samtidigt som ämnen som traditionellt har stämplats som ”manliga”, som teknik, fysik, naturvetenskap med mera, är fredade av icke invigdas tyckande.
Våra utbildningar behöver modiga, självkritiska granskare för att kontinuerligt förnyas och dess tillkortakommanden åtgärdas i mötet med våra samtida utmaningar. Vi behöver uppgradera vår egen kunskapsbas i takt med den globaliserade samtiden och bygga upp en infrastruktur som stödjer oliktänkande. Då kan vi skapa garantier för en förtroendeingivande, mångfacetterad, sammanhållen och fri akademi, värd sitt namn och sitt uppdrag.
Är vi redo för det?
