Riksrevisionen har granskat resultatet av den myndighetsreform som 2013 innebar att två nya högskolemyndigheter inrättades samtidigt som tre myndigheter lades ned.
Dåvarande regeringen ville uppnå ”en mer effektiv och ändamålsenlig organisering” av den verksamhet som dittills hade bedrivits vid Högskoleverket, Verket för högskoleservice och Internationella programkontoret för utbildningsområdet. De uppgifter som dessa myndigheter haft fördelades från och med 2013 på nyinrättade Universitetskanslersämbetet, UKÄ, och Universitets- och högskolerådet, UHR.
Omorganisationen följde i stort förslagen i utredningen Tre blir två! Två nya myndigheter inom utbildningsområdet (SOU 2012:1), dock negligerade alliansregeringen utredarens plädering för att i och med den nya organisationen byta ut titeln universitetskansler mot generaldirektör. Dåvarande minister Jan Björklund (L) ville behålla kanslerstiteln och återupplivade dessutom benämningen Universitetskanslersämbetet. Som bekant dröjde det till 2017 och nästa regering innan universitetskanslern skrotades.
Alliansregeringens avsikt 2012 var att skapa ”en mer tydlig ansvarsfördelning”. Tillsynsverksamheten skulle separeras från den främjande och serviceinriktade vilket resulterade i att UKÄ blev tillsynsmyndighet och UHR servicemyndighet.
Otydlig rollfördelning
I sin rapport, Myndighetsreformen då UHR och UKÄ inrättades – intentioner och måluppfyllelse, visar Riksrevisionen att strukturen ”i huvudsak” fungerar tillfredsställande och att tillsyn och service numera är tydligt åtskilda verksamheter.
Samtidigt finns en otydligare rollfördelning inom andra områden, både mellan UKÄ och UHR och mellan dessa och andra myndigheter.
Det handlar om sådant som att UKÄ:s tematiska utvärderingar täcker vissa sakområden som ligger under UHR:s ansvarsområde.
UKÄ har också analysuppdrag som att kartlägga och sprida ”goda exempel” vilket försvårar gränsdragning i förhållande till UHR:s främjandeuppdrag.
Eftersom UKÄ numera granskar lärosätenas kvalitetssäkring av forskning uppstår gränsdragningsfrågor mellan UKÄ och Vetenskapsrådet, som har i uppdrag att ”utvärdera forskning och bedöma forskningens och dess vetenskapliga kvalitet och betydelse”. I UKÄ:s insynsråd, där Vetenskapsrådets generaldirektör ingår, förs diskussioner om överlappningar och risk för dubbelarbete då flera myndigheter utvärderar forskning.
Riksrevisionen menar att situationen skulle kunna förbättras genom att regeringskansliet har gemensamma myndighetsdialoger med UHR och UKÄ.
Breddad analyskapacitet
Myndighetsreformen var även tänkt att skapa samordningsvinster mellan verksamheter, enligt granskningen har vissa sådana vinster uppnåtts, exempelvis inom analysområdet.
Ett av målen med den nya myndighetmodellen var en breddad analyskapacitet utifrån behov av analyser som underlag för politiska beslut. Regeringen ansåg att behovet av uppföljning och utvärdering av lärosätenas verksamhet ökat som en följd av ökad autonomi, enligt den paradoxala logik som innebär att ökad frihet för myndigheter leder till ökad kontroll av dessa.
Riksrevisionen menar att regeringen i och med reformen fått tillgång till den analyskapacitet man önskade.
Det innebär bland annat att UKÄ i ökad utsträckning gör analyser som svarar mot regeringens specifika behov.
Men eftersom dessa uppdrag har ökat, både för UKÄ och UHR, har myndigheternas utrymme för att göra analyser på eget initiativ krympt.
Vidare framgår av rapporten att lärosätena liksom studentkårerna överlag är nöjda med hur UKÄ respektive UHR arbetar och att myndigheterna i stort tillgodoser deras behov.
Merparten av lärosätena anser också att de bägge myndigheternas analyser är ett viktigt stöd i utvecklingen av verksamheter.
De flesta lärosäten upplever rollfördelningen mellan UHR och UKÄ överlag som tydlig, men är mindre säkra på vilken myndighet som ansvarar för främjandefrågor. Också studentkårerna anser att myndigheternas respektive roller är något otydliga.
