När mikrofilmerna slog igenom i slutet av 1930-talet var det en teknikutveckling som lanserades som mer revolutionerande än Gutenbergs boktryckarkonst.
Mikrofilm var ett nytt sätt att lagra och sprida forskning och litteratur, det fanns pengar att tjäna, men avsikten var också att mikrofilmstekniken skulle stärka de västliga demokratierna genom att komma flera till del och utgöra ett bålverk mot nazism och fascism.
I början av andra världskriget skrev USA:s president Franklin D. Roosevelt till ordföranden för Society of American Archivists med en vädjan om stöd för att bevara det amerikanska kulturarvet och amerikansk forskning.
Presidenten var orolig över vad som kunde gå förlorat eller hamna i orätta händer och ville att Society of American Archivists skulle ta sig an detta genom att föra över samlingar på mikrofilm.
– Det ger perspektiv på hur vi i dag ser på digitalisering och öppen tillgång, säger Peter Sjökvist, bibliotekarie vid Uppsala universitet som bland annat refererar till en essä av Kristian Jensen, Head of Curation and Collections vid British Library och för närvarande ordförande i The Consortium of European Research Libraries, CERL.
Jensen skriver om digitalisering av kulturarvssamlingar och menar att också mikrofilmen hade sina trosvissa evangelister, precis som digitaliseringen.
Tvingades göra om digitaliseringen
Peter Sjökvist använder själv inte ”evangelist” om de som knyter enorma förhoppningar till digitalisering av forskning, men menar att det är viktigt att inte vara så tvärsäker på hur framtiden kommer att te sig.
– Library of Congress i Washington DC (ett av världens största bibliotek) hade digitaliserat alla sina äldre samlingar runt år 2000, men för några år sedan såg de sig tvungna att göra om sin digitalisering, på grund av teknikutvecklingen.
Med tanke på kapaciteten hos mobiltelefoner och datorer i höjd med millennieskiftet är det förstås inte märkligt att den digitalisering som var framsynt för knappt 20 år sedan i dag kan vara hopplöst daterad. Samtidigt är det en påminnelse om att också dagens tekniska lösningar, precis som mikrofilmen, har ett bäst före-datum.
Katalogisering på efterkälken
Vad gäller den digitalisering som pågår är Peter Sjökvist i likhet med många verksamma vid forskningsbibliotek bedrövad över att Sverige ligger långt efter.
– Det finns säkert flera orsaker till det. Men det hör till saken att även katalogiseringen i elektroniska format av det äldre materialet (det är det som nästan uteslutande digitaliseras, av upphovsrättsliga skäl) ligger mycket efter i Sverige.
Han säger att man allt oftare, även i biblioteksvärlden, hör att katalogisering inte längre behövs.
– Den uppfattningen är mycket märklig, men det tas faktiskt initiativ för att digitalisera ett material som knappt ens är synligt och sökbart i vanliga bibliotekskataloger. Samtidigt behövs ju den metadata som katalogiseringen tillför vid digitaliseringen.
Vet aldrig vad som intresserar i framtiden
I det läge som uppstår när forskningsbiblioteken ligger efter med katalogisering och därmed digitalisering finns vidare risk att delar av samlingarna lämnas åt sitt öde, särskilt då forskning som anses daterad och irrelevant.
Han nämner att Uppsala universitetsbibliotek i sina samlingar exempelvis har Rasbiologiska institutets bibliotek, material som länge var uträknat och bortglömt men som under senare år blivit högintressant och lockar mängder av forskare.
– På forskningsbiblioteken måste vi vara ödmjuka och inse att vi aldrig kan veta vad som kommer att intressera forskare i framtiden.
Det kan tilläggas att det heller inte går att veta vilka tekniska lösningar som kommer att vara aktuella för biblioteken i nämnda framtid eller när dagens digitaliseringslösningar kommer att framstå som något lika mossigt som mikrofilm.
Tre åsikter om forskningsbibliotekens digitalisering
Maivor Hallén, bibliotekschef vid Högskolan i Gävle.
– Digitalisering förutsätter resurser vilket är ett stort problem då biblioteken är beroende av kommersiella leverantörers system, innehåll och affärsmodeller med hårda villkor. Det finns ingen nationell åtkomst, utom till öppna databaser. KB sköter förhandlingar med leverantörerna, men varje lärosäte tecknar sedan egna avtal och högskolorna har bara råd med få databaser. Villkoren hindrar fjärrlån, exempelvis av e-böcker. Begränsad tillgång kan innebära att ”våra” forskare måste åka till Uppsala universitet för att nå digitalt material och det är ju paradoxalt när allt ska göras tillgängligt.
Peter Linde, bibliotekarie vid Blekinge tekniska högskola.
– Digitalisering och omvandlingen till open access är omvälvande. Samtidigt är det positivt att vi arbetar närmare forskarna och att nya områden och tjänster öppnats för biblioteken. En negativ inverkan av digitaliseringstrycket är att administrativa system byts ut i allt högre hastighet och att alltmer tid går åt till att mata systemen med data. KB ska ju vara ledande i digitaliseringsutvecklingen, men arbetar alldeles för centraliserat.
Carina Bromark, bibliotekarie och digitaliseringssamordnare vid Uppsala universitetsbibliotek.
– Jag önskar att vi inte var beroende av projektmedel för vår digitaliseringsverksamhet. Att tillgängliggöra samlingarna är ju en kärnuppgift för ett bibliotek. Att Sverige ligger efter med digitalisering beror förstås på vilka länder man jämför med, men några särskilda stora satsningar har inte gjorts i Sverige, till skillnad från i exempelvis Norge. KB:s problem med digitalisering kanske delvis kan förklaras med att de har fått många uppdrag under senare år, som till exempel e-pliktlagen.
