– Hur många har lämnat akademin på grund av sexuella trakasserier? Hur många har vi förlorat, som hade kunnat bli jättebra studenter, forskare eller anställda, för att de inte har stått ut i den arbetsmiljö där de befunnit sig?
De frågorna ställde Gisela Priebe, docent vid Lunds universitet, i paneldiskussionen under seminariet ”Genusbaserad utsatthet i akademin – Seminarium om hur svensk högskolesektor gemensamt kan förbättra arbets- och studiemiljön på våra lärosäten” vid Karolinska institutet på internationella kvinnodagen.
I samband med seminariet lanserade också KI, KTH och Malmö universitet ett nytt samverkans- och forskningsprogram för att motverka genusbaserad utsatthet i akademin, som Universitetsläraren tidigare skrivit om.
Förekomsten av sexuella trakasserier varierar
Fredrik Bondestam, forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet, fanns på plats för att berätta om resultatet från den internationella forskningsöversikt om sexuella trakasserier i akademin som sekretariatet tagit fram på uppdrag av Vetenskapsrådet.
Forskningsöversikten går igenom närmare 800 publikationer från perioden 1966–2018. På seminariet hade Fredrik Bondestam slagit ihop siffrorna från de svenska studierna i översikten med en sammanställning av enkäter om prevalensen av sexuella trakasserier i akademin som han gjorde 2009. Siffrorna varierar stort mellan olika studier. Till exempel har mellan 4 och 52 procent av kvinnliga studenter någon gång varit utsatta för sexuella trakasserier, trakasserier på grund av kön eller kränkande könsbehandling. I många tidiga studier har forskarna inte frågat om mäns utsatthet.
Fredrik Bondestam och kollegan Maja Lundqvist ser samma spretighet bland studierna i den internationella forskningsöversikten. De största nordamerikanska forskningsartiklarna hamnar i snitt på 25 procent utsatthet bland kvinnor, en siffra som Bondestam också betraktar som median i kunskapsfältet.
– Några saker är viktiga att ta med sig. Ju mer vi frågar desto högre blir prevalensen. Ställer vi en fråga, ja eller nej, blir den låg. Ställer vi frågor om utsatthet under det senaste året och kopplar det till faktiska studie- och arbetsmiljösituationer, och utformar enkäter och andra undersökningsverktyg så att de blir tillgängliga att svara på, då stiger prevalensen ganska fort, sade Fredrik Bondestam.
Saknar forskning om förövare
Underrapportering är ett stort problem. Forskningsöversikten visar att varken prevalensstudier eller lärosäten får in rapporter respektive anmälningar om utsatthet i den utsträckning som de borde.
– Underrapportering kommer att vara en nyckel för att komma vidare med samverkansprogrammet. Det finns så många metodproblem i det här forskningsfältet! Samverkansprogrammet måste ha en metodutvecklande ansats.
Fredrik Bondestam efterlyste också ett intersektionellt perspektiv. Forskningsöversikten ger framför allt information om självrapporterad utsatthet bland vita, unga, funktionsnormativa, heterosexuella, studerande kvinnor med medelklassbakgrund.
– Vi konstaterar också att det i princip inte finns någon forskning om förövare. Var är de allihop? Hur kommer det sig att vi inte ställer frågan om förövarens roll? Hur tänkte han eller hon? Varför uppstår det här fenomenet? sade Fredrik Bondestam.
Utbildning räcker inte
Med på seminariet var också Aleksandra Sjöstrand som leder Universitets- och högskolerådet, UHR:s, regeringsuppdrag att synliggöra lärosätenas förebyggande arbete och hur de hanterar misstänkta fall av sexuella trakasserier samt att sprida goda exempel.
Aleksandra Sjöstrand berättade att utbildning är den vanligaste förebyggande insatsen på lärosätena. Men vad säger forskningen, fungerar utbildningsinsatser?
– Visst är det viktigt att få ökad kunskap, men kunskap i sig innebär inte minskad förekomst av sexuella trakasserier. Klyftan mellan att få veta och att agera i praktiken kan vara ganska stor. Utbildning ska vara en del av flera i det förebyggande arbetet, sade hon.
I UHR:s intervjustudie med kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier berättar flera att de upplevt en risk att bli utfrysta. Många tar också upp ambivalent ledarskap som ett problem. Även andra delar av kartläggningen pekar på det akademiska chefskapet med korta anställningstider och dåligt fungerande strukturer. Enligt Aleksandra Sjöstrand är forskningen om organisation och ledarskap på området begränsad.
– Utifrån den forskning som finns kan vi säga att passivt ledarskap ökar risken för både manliga och kvinnliga anställda att utsättas för sexuella trakasserier. Aktivt ledarskap som visar att sexuella trakasserier inte tolereras verkar förebyggande.
Den som har en osäker anställning eller är kvinna på en mansdominerad arbetsplats löper också större risk att utsättas. Samtidigt minskar risken på arbetsplatser där män och kvinnor delar jämställt på makt och ledarskap.
Blev chockad av okunskapen
I paneldiskussionen efter presentationerna berättade docenten Gisela Priebe om Lunds universitets treåriga forskningsbaserade projekt om sexuella trakasserier. Projektet Tellus är inne på andra året och befinner sig i slutfasen av en intervjustudie med 70 anställda, doktorander och studenter. De som intervjuas har på något sätt egna erfarenheter av trakasserier i form av vittne, att själv ha utsatts eller själv ha trakasserat. Nästa steg är fokusgrupper för alla som är intresserade av ämnet. I höst kommer en prevalensstudie.
– Senare blir det åtgärdsförslag till rektor och universitetsledning, de väljer vilka åtgärder och initiativ som de vill fördjupa och gå vidare med. Insatserna ska sedan implementeras och utvärderas, säger Gisela Priebe.
I panelen satt också Anna Wahl, vicerektor vid KTH samt professor i genus, organisation och ledning. Hon säger att forskning om sexuella trakasserier inte är något nytt. Ämnet var uppe på 1980- och 1990-talet, och forskningen gjorde avtryck i lagstiftningen. Men #metoo-uppropet visade att frågan hamnat i bakgrunden.
– För mig var det chockerande. Jag har på något sätt också, när jag jobbat med chefsutbildningar, tänkt att det här kan folk. Plötsligt blev det så tydligt att många sa ”Sexuella trakasserier? Vad är det? Har det funnits förut?”, sade Anna Wahl.
”Vågar studenter och anställda inte vittna?”
Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S), deltog i seminariet. Hon menade att #akademiuppropet var viktigt, men var bekymrad över att det var så pass litet; 2 400 kvinnor skrev under och det finns inte något studentupprop. Samtidigt arbetar och pluggar cirka 75 000 anställda och 400 000 studenter vid den svenska högskolan.
– Jag funderar på om det är så att man inte ens vågar vittna om sexuella trakasserier på grund av en oro om de egna studierna eller den egna karriären. I så fall har vi ett större problem, sade Matilda Ernkrans.
Ministern tryckte på att lagstiftningen är tydlig; lärosätets ledning har ansvar för arbetsmiljön och alla ska enligt diskrimineringslagen jobba med aktiva åtgärder, alltså förebyggande och främjande arbete utifrån alla sju diskrimineringsgrunderna. Arbetsmiljön ska vara så bra att det inte finns utrymme för kränkningar.
– Jag vill poängtera vikten av att statliga arbetsplatser föregår med gott exempel. Vi vet utifrån forskning att otrygga anställningar ökar utsattheten för sexuella trakasserier. Regeringen har också försökt förbättra karriärvillkoren för unga forskare och avskaffat bidragen till doktorander till förmån för anställning, sade hon.
Seminariet arrangerades av KI, KTH, Malmö universitet, Universitets- och högskolerådet och Vetenskapsrådet.
