Regeringen kommer aldrig att initiera en ny Macchiarini-utredning

Är regeringen verkligen rätt instans att vända sig till när det gäller ny utredning av Macchiarini-affären?
Förhoppningen att en sådan utredning skulle vara ”oberoende” är fåfäng, exempelvis med tanke på att Heckscher-rapporten från regeringshåll räknas som en merit som framhållits i samband med att han fått nytt utredningsuppdrag inom området hälso- och sjukvård.

Givetvis var det ändå både logiskt och relevant att Sveriges Radios Eko-redaktion, efter inslagen om och reaktionerna på Harriet Wallbergs och Kristina Appelqvists bok När lögnen blir sanning, ställde frågan till Matilda Ernkrans, minister för högre utbildning och forskning (S), om hon tänkte tillsätta en ny utredning av Macchiarini-affären.

Att ministern helt skulle avvisa de krav som kommit till departementet var också logiskt, en riktig lågoddsare.
Det kommer, av flera skäl, aldrig att hända, oavsett hur många brev som skrivs till utbildningsdepartementet så blir det ingen ny utredning, åtminstone inte på initiativ av nuvarande regering.

En ny utredning vore nämligen ett ifrågasättande inte bara av Sten Heckschers utredning utan därmed också av Helene Hellmark Knutssons (S) omdöme och gärning.
Det var ju med hänvisning till ”den massiva kritiken” i Heckscher-utredningen som dåvarande ministern sparkade hela KI:s styrelse samt dåvarande universitetskansler Harriet Wallberg.

Men även om den här regeringen av någon anledning inte känner lojalitet med den avgångna Hellmark Knutsson så omöjliggörs en ny utredning också av att sittande regering har förtroende för Sten Heckscher, i hans egenskap av just utredare.
Sedan 2018 leder han en ny utredning om organdonationer som ska vara färdig i maj, ett uppdrag han fick av dåvarande socialminister Annika Strandhäll (S) och i pressmeddelandet hette det bland annat att ”Sten Heckscher har lång erfarenhet av utredningsarbete, inte minst inom hälso- och sjukvården där han har utrett Paolo Macchiarinis transplantationer av konstgjorda luftstrupar för Karolinska institutet”.

Det kan ju tyckas klantigt av just socialdepartementet att de inte vet mer om den enormt uppmärksammade skandalen och dess efterspel än att de tror att Heckscher-rapporten handlade om konstgjorda luftstrupar och själva transplantationerna.
Men det ändrar ju inte på att regeringen räknar Macchiarini-utredningen som meriterande för Heckscher.
Och om Ernkrans skulle ta initiativ till en ny utredning måste hon alltså gå till socialdepartementet och förklara att hon tänker detronisera ”deras” utredare, genom att överpröva KI-utredningen.

Det är inte första gången som det vädjas till regeringen om en oberoende utredning, bland andra framlidne professorn och Nobelpristagaren Arvid Carlsson ville se en sådan och menade att det var synnerligen olämpligt att Lars Leijonborg var den som anlitade Heckscher, eftersom Leijonborg i egenskap av KI:s styrelseordförande tillhörde dem som borde granskas, av någon annan än den han själv utsett.

Men kan det vara värt att reflektera också över det principiellt lämpliga i att vända sig till en regering.
Å ena sidan kan det framstå som självklart, eftersom KI är en myndighet under utbildningsdepartementet, å andra sidan eftersträvas lärosätenas självständighet och svängrum att fatta beslut om egna verksamheten.

Det finns hur man än ser det inget formellt hinder för KI:s styrelse att ännu en gång ta initiativ till ännu en utredning om Macchiarini-skandalen och dess efterspel. Det behöver inte alls innebära att man kasserar eller ens kritiserar Heckscher-rapporten, i stället skulle det kunna ses som ett slags komplettering och fördjupning och inte som led i infekterade och personfixerade konflikter.
Ledamoten i KI:s styrelse, professor Liselotte Højgaard tillhör dem som redan vänt sig till minister Matilda Ernkrans med krav på oberoende utredning.

En annan väg kan vara att Højgaard vänder sig till ledamotskollegerna i styrelsen med en sådan begäran.
I styrelsen finns så mycket sammanlagd akademisk kompetens och klokskap att de borde kunna lösa det där med ”oberoende” genom att utse nomineringskommittéer i flera led som i sin tur kan hitta lämpliga utredare, gärna internationellt verksamma, med många armslängders avstånd till KI.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Etik, Politik
Lärosäten: Karolinska institutet