Nobelförsamlingen instämmer i kritik mot Macchiarini-utredning

Eftersom Nobelförsamlingen inte har förtroende för delar av den kritik som riktas mot Harriet Wallberg i Sten Heckschers utredning ser vi inte längre något hinder mot att hon deltar i arbetet. Det säger Thomas Perlmann, Nobelförsamlingens sekreterare.

– Vi har insett att det finns uppgifter i utredningen som inte kan bekräftas och anser att det finns visst fog för den kritik som Harriet Wallberg har mot utredningen, säger Thomas Perlmann.

Det var i september 2016 som Harriet Wallberg ombads lämna Nobelförsamlingen med anledning av den då presenterade utredningen Karolinska Institutet och Macchiarini-ärendet. Innehållet fick Nobelkommittén att uppmana de två tidigare rektorerna Harriet Wallberg och Anders Hamsten att lämna sina platser (ledamöter kan inte avsättas) eftersom utredningen visade på ”allvarliga brister” som, enligt Nobelkommittén, innebar en ”förtroendeskada”.

Hamsten valde att avgå och har inte återkommit, men i februari 2018 välkomnades alltså Wallberg att komma tillbaka som ledamot, vilket hon helt kort nämner i sin och Kristina Appelquists uppmärksammade bok När lögnen blir sanning.

Kamp för omvärdering av utredningen
Varken Wallberg eller Nobelförsamlingen har gjort något större offentligt nummer av detta. När jag intervjuar Harriet Wallberg med anledning av hennes bok vill hon hur som helst ge en eloge till Nobelförsamlingen som vågade ompröva beslutet från 2016.
– Inom universitetsvärlden borde det vara självklart att kunna ändra sig, när ny information föreligger.

Harriet Wallberg, som med anledning av Macchiarini-utredningen också fick sparken som universitetskansler, har länge och envist kämpat för att få också den nuvarande ledningen vid Karolinska institutet, KI, att omvärdera Sten Heckschers utredning och medge att där finns felaktigheter.

KI-ledningens linje har lika länge och minst lika envist varit att avfärda Wallbergs kritik. Senast i samband med att boken släpptes menade KI:s styrelseordförande Mikael Odenberg i en intervju i P1 att frågan om felaktigheter i rapporten ”är en sak mellan Harriet Wallberg och Sten Heckscher”, alltså inget som KI behöver befatta sig med.
Han beskrev bland annat också boken som ett ”haveristiskt försvarstal” och en ”tyck-synd-om-mig-bok”.

Rektor skulle ”ge fan i rapporten”
Anders Ekbom, tidigare prorektor vid KI, medverkade också han i P1 i Sveriges radio och gav stöd till det Wallberg påpekat, att det finns flera fel i rapporten, som att den ”insinuerar” att kontakterna mellan Macchiarini och Wallberg varit mer frekventa än de var samt att det inte tydligt framgår att Wallberg hade slutat som rektor när Macchiarinis anställning förlängdes.

I Wallbergs och Appelqvists bok återges också samtal där Ekbom talar om att Mikael Odenberg anser att han som styrelseordförande har en ”mycket operativ roll” (vilket alltså skulle förklara det ovanliga i att det alltid är ordföranden, inte rektor, som företräder KI i mediesammanhang).
Enligt det återgivna samtalet säger också Ekbom att ”Odenberg varit övertydlig i sin interaktion med Ole Petter om att Heckscher-rapporten ligger där den ligger och att han ska ge fan i den”.

Ekbom kallar det också ”ett övergrepp” att Wallberg tvingades sluta som universitetskansler och menar att det var ”ett förhastat, oklokt beslut av en riktigt dåligt rådd minister”.

”Vet inte varför jag fick sparken”
I boken skildrar Harriet Wallberg det möte på utbildningsdepartementet där dåvarande minister Helene Hellmark Knutsson (S) avskedade universitetskanslern, där ministern också talar om det allmänt olämpliga i att en rektor alls är universitetskansler.
– Det gick så fort, varken jag eller Helene hade hunnit läsa Heckschers utredning och jag kan ärligt säga att jag än i dag inte riktigt vet varför jag fick sparken, säger Harriet Wallberg som beskriver hur hon från början kände sig ”väldigt kränkt”, men att den resa hon gjort sedan 2016 inneburit att hon nu för egen del lämnat detta bakom sig.

Däremot är hon djupt oroad över KI.
– Jag känner en stor sorg över det som hänt, det är ett etiskt haveri på KI. Att ett universitet inte offentligt kan ta avstånd från en rapport som ledningen vet är felaktig är otroligt allvarligt inte bara för KI, utan för hela universitetsvärlden.

Vädjan om ny utredning
I boken skriver hon om hur efterspelet till Macchiarini-händelserna innebar att det politiska ramverket krockade med universitetsvärldens, ”en kollision mellan två världar med olika värdegrund och olika normer”.
Det som hänt har fått Harriet Wallberg övertygad om att lärosätena inte borde likställas med andra myndigheter, eftersom det gör det fritt fram för politiskt inflytande och politiskt spel. Man borde hitta en organisationsform som passar bättre med universitetens och högskolornas krav på akademisk frihet.

I dagarna har de så kallade visselblåsarna vänt sig till den nya ministern, Matilda Ernkrans (S), med en vädjan om politiskt initiativ till en ny utredning. Wallberg har stor förståelse för visselblåsarna, och menar att frågan visserligen borde utredas igen, men på armlängds avstånd från den politiska nivån.
– Det är ju ännu inte klarlagt hur KI handskades med anklagelserna om forskningsfusk mot Macchiarini, säger Harriet Wallberg som hyser åtminstone visst hopp om att andra än forskarna i Nobelförsamlingen ska omvärdera det som hänt.


Kategorier: Artiklar, Etik, Ledarskap, Politik
Lärosäten: Karolinska institutet