”I sin egenskap av ordförande i utbildningsutskottet kan Matilda Ernkrans frågorna”.
Det framhöll Stefan Löfven (S) när han presenterade sin nya regering och ett antal nya ledamöter, bland andra Matilda Ernkrans som blir statsråd i utbildningsdepartementet, med särskilt ansvar för högre utbildning och forskning.
Det är mycket möjligt att Ernkrans som Löfven försäkrar ”kan frågorna”, men det bör påpekas att kunskaperna är relativt färska, då hon kom till utskottet i mars 2018, från ordförandeposten i miljö- och jordbruksutskottet. När hon intervjuades i Lärarnas Tidning efter valet nämnde hon endast skolfrågor, så som studiero i klassrummen.
På pressträffen som nyutnämnd minister framhöll Ernkrans själv de områden där hon nu ville ”leverera”, som att tillgängliggöra mer högre utbildning i hela landet med hjälp av distansutbildning, att lärosätena ska samverka mer med det omgivande samhället och att lärarutbildningen ska bli mer attraktiv.
Forskningspolitiken nämndes över huvud taget inte, även om Löfven i regeringsförklaringen som hastigast levererade obligatoriet, att ”Sverige ska vara en världsledande forskningsnation”.
Utmaning att navigera i regeringskansliet
I likhet med sin företrädare Helene Hellmark Knutsson (S) har riksdagsledamoten Ernkrans ingen erfarenhet från något departementsarbete, vilket ökar risken för att bli uppsnurrad av regeringskansliets maktstrukturer och offer för finansdepartementets skickliga maktspel, det som grundlurade en färsk Hellmark Knutsson i frågan om Medelhavsinstituten.
Men Ernkrans slipper i alla fall att som Hellmark Knutsson dela departement med ett annat parti. Departementschef blir nu Anna Ekström (S) och det kan tyckas gåtfullt att inte hon får ansvaret för högre utbildning och forskning.
Ekström har bland annat som tidigare Saco-ordförande initierad kunskap om akademin, hon har förutom de senaste åren som gymnasieminister dessutom tunga meriter som politisk tjänsteman, i Göran Perssons S-regering var Ekström statssekreterare i både näringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet samt planeringschef i statsrådsberedningen, rimligen ovärderliga erfarenheter för att kunna navigera i regeringskansliet.
Samtidigt finns en strategisk logik i att Ekström i stället får skolfrågorna, då detta kommunala politikområde är något som både journalister och oppositionspolitiker är närmast besatta av och det därför inte är så dumt att skicka fram ett erfaret och sakkunnigt statsråd.
När det däremot gäller ansvaret för högre utbildning och forskning ska det mycket till, som en gigantisk forskningsskandal, för att allmänna medier ska ställa vederbörande minister till svars eller ens intressera sig.
Orutinerad också i sakfrågorna
Det beklagliga med utnämningen är att Löfven ännu en gång väljer en, både vad gäller sakfrågorna och det regeringspolitiska hantverket, relativt orutinerad minister att ansvara för frågorna. Ernkrans har heller inte någon akademisk examen, däremot studier i statsvetenskap (40p), nationalekonomi (20p) och sociologi (40p) vid Örebro universitet.
Oavsett detta kan det självfallet visa sig att Matilda Ernkrans blir ett utomordentligt skickligt statsråd.
Men då gäller det att hon inte brinner alltför ensidigt för glesbygdspolitik och den söndertröskade lärarfrågan. Den nya ministern måste ha beredskap att lägga betydligt mer energi på, för att nämna bara några exempel, open access, forskningens infrastruktur, uppbyggnaden av den nya oredlighetsnämnden, internationaliseringsfrågan och inte minst att hantera Styr- och resursutredningen som landar på den nya ministerns bord om knappt två veckor.
