Invandrade disputerade diskrimineras i akademin

Subtila mekanismer gör att ”den andre” hindras från att nå centrala positioner inom akademin. Något som främst drabbar invandrare från vissa länder.

I den nyutkomna boken Eliter i Sverige har ett kapitel ägnats åt den akademiska eliten. Men kapitlet handlar om ”den andre” i akademin, invandrade disputerade. Författarna Alireza Behtoui och Hege Høyer Leivestad kallar dem en marginell elit; en marginaliserad grupp inom den akademiska eliten.

Det har sagts många gånger förr att rekrytering till och karriärmöjligheter inom akademin allvarligt brister i jämställdhet och jämlikhet. De på insidan rekryterar andra från insidan, ofta med informella metoder, som inlasning och skonummerutlysningar.

Det här bokkapitlet är en studie av dem som kanske är längst ifrån att vara födda in i den akademiska värmen och till en självklar plats i inflytelserika nätverk.
Som kapitelförfattarna påpekar har de som diskrimineras mycket lättare att upptäcka orättvisorna än de som diskriminerar. Så om man vill få syn på hur det står till i akademin finns det all anledning att lyssna till ”de andra”.
Författarna hävdar att framgång i akademin inte primärt handlar om intellektuell förmåga, kunnande och formella meriter, utan i stället om att ha rätt socialt ursprung, att ha en fördelaktig utgångsposition, att ingå i starka och resursrika sociala nätverk, att känna till subtila spelregler och ha ett lämpligt beteende.

Den statistiska delen av analysen visar att den som har skrivit sin avhandling i Sverige har en stor fördel när det gäller att få jobb. Oddsen för att en person med svensk doktorsexamen har jobb är 84 procent högre än för en person med utländsk doktorsexamen.Tar man hänsyn till bakgrundsfaktorer som exempelvis hur länge personen bott i Sverige minskar skillnaden. För personer från västvärlden blir skillnaden inte längre statistiskt signifikant.
Men det kvarstår en skillnad för disputerade med bakgrund i Östeuropa, Asien, Afrika eller Latinamerika. Disputerade med bakgrund i länder där har också lägre inkomst. Artikelförfattarna menar att lön avspeglar position i akademin, varför de sluter sig till att karriärmöjligheterna är sämre för disputerade födda i Östeuropa, Asien, Afrika eller Latinamerika, även om man tar hänsyn till arbetslivserfarenhet, vetenskapsområde och kön.

Analysen visar också att kvinnor tjänar 9,4 procent mindre än män, med statistiken kompenserad för meriter; författarna konstaterar därför att kvinnor har sämre möjligheter än män till avancemang i akademin.

I intervjudelen där invandrade akademiker berättar om sina erfarenheter slås man av alla bittra erfarenheter.
De intervjuade berättar om en ond cirkel, den som är utanför från början fortsätter att vara utanför och har svårt att nå centrala positioner inom akademin.
De som har makt omformar kriterierna efter vad som passar dem och kan diskret använda flexibla kriterier för att stänga ute ”den andre”.
Att det finns subtila mekanismer för utestängning hindrar inte att det finns direkt diskriminering. Många doktorander från minoritetsgrupper berättar om att de upplevt isolering, en kylig miljö, fördomar och ibland fientlighet.

Någon kanske tycker att det här inte är något att bli upprörd över, det är ju så systemet fungerar.
Jo, säger jag. Det här är något att bli upprörd över.
Av två skäl.

Det ena är rättvisa. Diskriminering av personer på grund av deras ursprung strider mot all rättskänsla.
Det andra skälet är att denna exkludering strider mot alla principer som akademin säger sig stå för, alla honnörsord som meritokrati, internationalisering, mobilitet, vikten av att få in andra infallsvinklar och nya synsätt.

Det kokar ned till den centrala frågan om kvalitet i utbildning och forskning.

Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Artiklar, Arbetsmiljö, Jämställdhet, Karriär, Mångfald, Krönikor, Per-Olof Eliasson