Kristina Hildebrand är lektor i engelska vid Högskolan i Halmstad och även Saco-S- och SULF-ordförande vid högskolan. Universitetsläraren når henne på telefon i Rom där hon är på konferens.
Hur känns det att bli invald i förbundsstyrelsen?
– Det känns väldigt spännande, men också som ett naturligt steg i mitt engagemang.
Hur började ditt fackliga arbete?
– Det började när jag var doktorand och var engagerad i doktorandrådet vid Uppsala universitet, det var de som drev doktorandfrågor.
Kristina Hildebrand berättar att det sedan blev ett uppehåll i det fackliga arbetet. Orsaken var att hon fick sin första tillsvidareanställning först vid 42 års ålder.
– Att vilja engagera mig fackligt hade jag gjort länge. Men jag väntade in den fasta tjänsten för att kunna göra det. Jag tycker man är för sårbar om man inte har fast tjänst och då är det väldigt svårt att vara facklig. Det är för stor risk att arbetsgivaren kan utöva press på en och man blir en svag facklig företrädare och skadar därigenom medlemmarna.
Varför vill du vara med i förbundsstyrelsen?
– Det är för att jag tror att SULF är rätt ställe att driva de frågor jag brinner för.
Vilka frågor vill du driva i styrelsen?
– Inte driva bara i styrelsen utan jag hoppas att styrelsen vill driva de här frågorna med mig, därför att de påverkar världen.
Kristina Hildebrands första hjärtefråga är forskningens frihet.
– Jag är bekymrad över den hårda profileringen, det fokus som finns – framför allt vid många mindre högskolor – på forskning som går att omsätta i omedelbara, gärna säljbara, resultat. Och att man hela tiden behöver försvara att man över huvud taget forskar, och vad man forskar på, om det inte går att sälja. Det är oerhört bekymmersamt och det oroar mig. Jag är själv en aktiv forskare, jag är ju på konferens nu.
Hennes andra hjärtefråga är inom ett helt annat område.
– Jag har ett starkt intresse för hbtq-frågor och jag hoppas att jag ska kunna bidra med någonting där i styrelsen. Ofta är hbtq-frågorna diskrimineringsfrågor men de hänger även ihop med forskningens frihet. Alla måste vara välkomna på våra universitet och högskolor oavsett sexuell läggning, etnicitet, kön och så vidare. Jag är också övertygad om att vi får den absolut bästa utbildningen och forskningen om vi inte stänger ute folk av anledningar som inte har med utbildning och forskning att göra.
Vilka är de viktigaste frågorna som förbundet ska driva?
– Forskningens frihet är viktig, men också de frågor vi inte riktigt får bukt med; den enorma arbetsbelastningen, den stora mängden korttidsförordnanden, det som gör universitetslärares och forskares arbete osäkert och tröttande och stressigt.
