Att både en workshop och ett tvådagars internationellt forskarmöte med humanistisk infrastruktur som tema nyligen hölls i Stockholm kan ses som lite av en slump, men också som tecken på att humanistisk infrastruktur flyttat fram positionerna till en mer självklar närvaro i forskarvärlden.
Frågar man de närmast inblandade så heter det att det surrar och bubblar i sektorn, då allt fler lärosäten och aktörer intresserar sig för detta.
– Vad som har hänt är att området har mognat, om det förr i högre grad drevs av det tekniska och fascination inför verktygen, så handlar humanistisk infrastruktur numera mycket mer om det kritiskt intellektuella. Det finns också ett stort intresse utifrån, vilket exempelvis visar sig genom att forskarmötet ägde rum på KTH och att Vinnova deltog i workshopen.
Det säger Patrik Svensson, professor i humaniora och informationsteknik vid Umeå universitet och för närvarande verksam som gästprofessor vid University of California, Los Angeles, UCLA.
Han ingår i den arbetsgrupp av forskare som, med stöd av Riksbankens Jubileumsfond, stod bakom förutnämnda workshop där man samlades för att lyfta frågan och främja konkret dialog om humanioras framtida infrastruktur.
– I rapporten som presenterades i samband med workshopen pekar vi på två riktningar för humanistisk infrastruktur, dels digitaliseringen som förändrar kunskapssystemen och möjliggör nya verktyg, dels de stora samhällsutmaningarna, kring vilka det finns både växande intresse inom humaniora och förväntningar utifrån.
Växande område
Forskningsinfrastruktur har fått stor betydelse för högskolan, främst inom vetenskap och teknik. Enligt Vetenskapsrådet rör fyra procent infrastruktur inom hum-samområdet.
– Humanistisk infrastruktur är fortfarande ett område under utveckling, men man kan konstatera att antalet miljöer och initiativ som berör detta växer och blir flera, säger Patrik Svensson.
Som exempel nämner han nya Circus, Centre for Integrated Research on Culture and Society, vid Uppsala universitet, Humanistlaboratoriet i Lund, KTH Environmental Humanities Lab, Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet, planerna på ett KB-labb vid Kungliga biblioteket och sin egen hemmaplan vid Umeå universitet, Humlab, som samlar humaniora, kultur och informationsteknologi (se reportage på universitetslararen.se, 1 april 2013). Sedan tidigare finns framgångsrika infrastrukturer liksom Swe-Clarin (språkteknologi).
– Arbetsgruppen som arrangerade workshopen i Stockholm har genomfört en enkät med ledningarna för humanistiska fakulteter som visar på stor uppskattning för hur väl utvecklad infrastruktur påverkar forskningen positivt, säger Patrik Svensson.
– Det finns mycket som talar för att det är dags att se hur vi kan samla våra resurser och skapa något som kan vara till nytta också nationellt, kanske plattformar som går över lärosätesgränserna.
Inte bara byggnader och anläggningar
Väsentligt är också, enligt Patrik Svensson, fortsatt diskussion om hur begreppet infrastruktur kan justeras, eftersom det lätt blir liktydigt med traditionell teknisk infrastruktur och bilden av stora byggnader och anläggningar.
– Men all infrastruktur utgörs ju också av människor och metoder.
Han understryker vidare att det inte finns någon motsättning mellan humanistisk infrastruktur och det man kan kalla konventionell humaniora, tvärtom kan infrastrukturer vara ett sätt att göra forskningen både möjlig och synlig.
– Vi ser till exempel nya typer av mångmediala onlinepublikationer, digitala forskningsverktyg och humanistiskt drivna inkubatorer och mötesplatser.
– De nya teknikerna ska kopplas ihop med humanioras behov, men vi ska inte fastna i tekniken, humanistisk infrastruktur måste vara drivet av humanisterna.
Till utvecklingen hör också behov av kritisk belysning av digitaliseringens möjligheter.
– I dag inser vi att Google inte är någon neutral sökmekanism och att algoritmer kan ha en agenda.
Patrik Svensson menar till sist att det finns all anledning att se optimistiskt på den fortsatta utvecklingen inom humanistisk infrastruktur och att det därmed finns fog för att tala om det förutnämnda surret i sektorn.
– Det kräver förstås inte bara engagemang från humanisterna själva, utan också från lärosätenas ledningar och utomstående aktörer.
