Polisen går hårt åt studenterna med sina batonger. Vissa tas in på förhör, andra misshandlas. Men medicinstudenten Danuta Wasserman är inte rädd. Hon drivs av en tro på förändring, som så många andra unga demonstranter den här våren i Polen 1968. Det är mars och studenterna kämpar för frihet från den förtryckande kommunistregimen.
På sommarlovet reser hon till vänner i Sverige. Så kommer det ett brev. Danuta Wasserman har blivit avstängd från universitetet i Krakow på grund av sina politiska aktiviteter. Vad ska jag göra nu? tänker hon. Föräldrarna tycker att dottern ska stanna i Sverige ett tag, se hur saker utvecklar sig. Hon läser svenska i Lund och fortsätter senare sina studier i medicin och psykologi vid Uppsala universitet. Under studietiden tar en av hennes gymnasiekamrater från Krakow livet av sig. Senare också en av vännerna i Uppsala.
– Vi kände varandra bra men jag förstod inte signalerna. Det är som majoriteten av befolkningen i dag, de flesta har inte kunskap om suicid, säger Danuta Wasserman.
Professor i psykiatri och suicidologi
De tidiga hindren i utbildningen har funnits med och motiverat henne genom hela karriären. Hon är numera professor i psykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet samt chef för Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, Nasp. Centret ligger i en röd stenbyggnad med breda fönsterbräden och trätrappa i utkanten av Karolinska institutets område i Solna.
Här försöker Danuta Wasserman och hennes kollegor förändra siffror. 1 478 personer tog livet av sig 2016, två tredjedelar var män. Det kan jämföras med 263 personer som dog i bilolyckor samma år. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män i åldern 15–44 år och den näst vanligaste dödsorsaken för personer mellan 15 och 29 år.
– Självmord är tack och lov en ovanlig händelse. Men siffrorna är alldeles för höga eftersom vi vet att många självmord kan förebyggas och att personer som har gjort självmordsförsök kan behandlas.
Nasp har drivit flera framgångsrika förebyggande projekt – och fått riksdagen att anta en nollvision för självmord. 2014 introducerade Danuta Wasserman det australienska utbildningsprogrammet Första hjälpen till psykisk hälsa i Sverige. Nasp har utbildat instruktörer som nu finns runt om i landet och för kunskapen vidare. Det handlar om att lära sig känna igen tecken på psykisk ohälsa och självmordsnärhet, att våga fråga och lyssna samt att uppmuntra människor att söka vård. I dag har personal inom till exempel sjukvård, socialtjänst, skola och äldrevård gått utbildningen.
EU-projekt om självmordsförebyggande
Danuta Wasserman leder två stora EU-finansierade projekt som testar självmordsförebyggande och metoder för att främja psykisk hälsa. I ett av projekten har den preventiva metoden Youth Aware of mental health, YAM, använts med högstadieelever i tio europeiska länder. Ungdomarna fick lära sig om känslor, hur de kan bibehålla en god psykisk och somatisk hälsa, att hantera stress och andra dilemman i livet samt vad de ska göra om de känner att de inte orkar leva.
– Studien visade signifikanta resultat där självmordsförsöken och självmordstankarna minskade. I dag används YAM i skolor i Europa, Australien, USA och Indien. Det har anpassats till svenska förhållanden och implementeras nu i olika delar av landet.
Hon intresserar sig också för samspelet mellan arv och miljö i suicidala beteenden. Sedan början av 2000-talet driver hennes forskargrupp ett internationellt genetiskt projekt där data samlats in från familjer där en ung person försökt ta sitt liv. Studien visar i likhet med andra forskningsresultat att många olika biologiska system är inblandade, inte bara signalsubstansen serotonin, som forskarna tidigare trott. Särskilt stressaxeln som består av hypotalamus och hypofys i hjärnan och binjurebarken har visat sig spela en viktig roll för suicidala handlingar. Vid till exempel en depression sätts vår förmåga att hantera stress ur funktion, vilket påverkar tankar och känslor.
– Det mest intressanta är att hos män kan mycket lite stress leda till suicidala beteenden. Vi blev förvånade och funderade på hur det skulle tolkas. Sannolikt upplever män som har en medfödd sårbarhet för suicidala beteenden obetydlig stress som väldigt mycket stress. Kvinnorna i samma situation reagerar inte på samma sätt.
Studien visar också att trauman under uppväxten har stor betydelse. Nya kränkningar och förluster senare i livet kan utlösa en process som leder till självmord.
– Vi vet sedan tidigare att suicid är kopplat till en känslig personlighetstyp som har svårare att behärska aggressivitet och är mer labil i sina känslor jämfört med den övriga befolkningen. Självmordsnära personer fattar också snabba beslut utan att analysera konsekvenserna. Psykiatrisk sjuklighet, ensamhet och brist på stödjande nätverk är ytterligare riskfaktorer.
Danuta Wasserman tror att forskningen kring medfödd sårbarhet kommer att vara viktig för behandlingen av suicidpatienter.
Danuta Wassermans intresse för psykologi väcktes under uppväxten i ett Polen isolerat bakom järnridån. Att vara öppen med sina åsikter kunde vara farligt. Människor slöt sig. Danuta Wasserman blev nyfiken. Hur var det egentligen i andra familjer? I andra länder? Hennes familj försökte skaffa så mycket information det bara gick för att orientera sig i vad som hände både i och utanför landet. Föräldrarna var liberaler och svartlistade som oppositionella av den kommunistiska regimen.
– De var i viss mån förföljda. Det tog sig uttryck på många sätt, som att de inte fick det arbete de ville ha. De fick inte samma förmåner som partimedlemmarna.
Redan tidigt bestämde sig Danuta Wasserman för att bli läkare. Som psykiater hade hon patienter som gjorde självmordsförsök. Precis som med studiekamraten och Uppsalavännen hade hon svårt att förstå varför. Det väckte hennes nyfikenhet.
– Läkare drivs av att arbeta för livet. Jag har alltid varit optimistisk och tänker mer på hur vi ska bevara och förbättra livet och människors levnadsförhållanden. Suicid är nära döden och blev en kontrapunkt. Jag ville se om suicid verkligen var förutbestämt och oundvikligt, eller om det gick att göra något.
Vågade inte tala om självmord
Danuta Wasserman skrev sin doktorsavhandling om hur patienter som gjort självmordsförsök hade kommunicerat med sin omgivning och hur de då blivit bemötta. Då, på 1980-talet, vågade forskningsassistenten som skulle hjälpa till med intervjuer inte ta ordet självmord i sin mun. Det fanns i allmänhet en rädsla för att provocera fram suicid.
– Nu vet vi att det inte skadar att tala om självmord utan att det snarare kan göra att suicidprocessen avstannar.
1993 antog riksdagen en motion om ett nationellt center för suicid och prevention. Danuta Wasserman startade Nasp tillsammans med en sekreterare och en skrivmaskin. I dag har teamet växt till 20 personer. Att forska om självmord kan vara tungt. Därför är det viktigt att aldrig vara ensam, menar hon, att jobba tillsammans och dela kunskaper och erfarenheter. Under många år kände sig hon och kollegorna på Nasp ensamma. Det lilla centret skulle på egen hand ordna utbildningar, forska, göra uppföljningar och sprida information.
– Nu har Folkhälsomyndigheten ett tydligt mandat att samordna det befolkningsinriktade självmordspreventiva arbetet. Det känns optimistiskt och befriande att en myndighet, med stora resurser och kanaler in i varenda kommun, har ett samordnande ansvar för de här frågorna. Jag är stolt över att vi på Nasp i viss mån har satt ämnet på agendan i Sverige.
I dag vågar människor använda ordet ”självmord” men stigmat finns fortfarande. Danuta Wasserman upplever att kunskaperna brister i samhället både om varför människor tar sina liv och att det finns förebyggande metoder. I 25 år har hon drivit på för att få in kunskapen hela vägen från förskolan till universiteten.
– Alla borde ha utbildning i psykisk ohälsa. Det handlar inte bara om att känna igen och bemöta signaler hos andra, utan den suicidala personen måste också själv kunna kommunicera. Omgivningen kan känna igen symtom på till exempel depression, men inte läsa tankar.
Danuta Wasserman reser sig ur stolen, går ut i korridoren och in i det lilla biblioteket. Väggarna är lugnt mörkgröna och hyllorna fulla av litteratur om självmord och prevention. Hit kommer kollegor, anhöriga och personer som försökt ta sitt liv för att hämta kunskap, lyssna på föreläsningar och mötas i olika diskussionsgrupper. Det nära samarbetet med anhörig- och patientorganisationer är viktigt.
– Det betyder mycket, det ger oss kvalitativ kunskap från personer som själva har försökt ta sitt liv eller förlorat någon i suicid. Vi får nya forskningsfrågor genom dem, säger Danuta Wasserman.