Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Befordran av professorer minskar mobiliteten

De befordrade professorerna blir allt fler vid de stora lärosätena.
– Det gör att den externa rörligheten i det närmaste upphör, säger utredaren Olle Häggbom.

22 oktober, 2018
Per-Olof Eliasson

På uppdrag av Göteborgs universitet har den oberoende utredaren Olle Häggbom undersökt effekterna av befordring av professorer.
– Det viktigaste i undersökningen är att befordran är det helt dominerande sättet att rekrytera professorer på. Det var en överraskning för mig, säger han.

I Olle Häggboms material är det framför allt de stora universiteten som sticker ut. Vid vissa fakulteter på universiteten i Göteborg och Lund är i storleksordningen 75 procent av professorerna befordrade.

Befordringsreformen 1999 gav lektorer rätt att befordras till lektorer om de var kompetenta. Autonomireformen 2011 tog bort den rättigheten, men universiteten i Göteborg, Stockholm och Uppsala behöll den, liksom dåvarande Malmö högskola. Lunds universitet ska befordra bara om det ligger i verksamhetens intresse.
– Men det verkar inte ha spelat någon roll, tills alldeles nyligen befordrade man alla, säger Olle Häggbom.

Orimliga konsekvenser
Han anser att den stora andelen befordringar får orimliga konsekvenser.
– Den externa rörligheten upp­hör i det närmaste. Den som vill vara kvar på sitt eget lärosäte kan bara vänta, med tiden blir man professor. In­citamenten för att flytta för att få en professorsanställning är väldigt liten. Det gör det svårt att rekrytera externt och alla andra lärosäten tvingas också befordra.

Olle Häggbom menar att systemet med befordringar går stick i stäv med högskolevärldens självbild.
– Det som varit en livsnerv för akademin att det ska vara de bästa som utses till professorstjänsterna, så är det inte längre. Befordringarna håller på att sätta meritokratin ur spel. De som blir professorer är kanske tillräckligt kompetenta men inte de bästa.

Rätten till befordran frikopplar professorsanställningen från verksamhetens behov och inflationen i antalet professorer tenderar att tränga undan nödvändiga strategiska åtgärder.
– Sammantaget kan systemet med rätt till befordran leda till mindre förnyelse, sämre kvalitet och till bristande jämställdhet, säger Olle Häggbom.

Per-Olof Eliasson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023