Universitet och högskolor har ett brett uppdrag att tillgodose olika behov hos individer och samhälle genom forskning, utbildning och samverkan. Högskolans huvuduppgift är utbildning, men utbildning är inte värderad i jämförelse med forskning.
Vi bjuder på två exempel från högskolans vardag. Det första hittar vi bland morgonmejlen. Det kommer från en kollega som gratulerar en annan kollega (och i förbifarten sig själv som medförfattare) till en nyligen publicerad forskningsartikel. Fint jobbat! Artikeln har tidigare diskuterats vid forskningskonferens i Nice – säkert intressant.
Det andra exemplet är en något moloken kollega som sitter på sitt rum med en trave skrivningar. De hade varit tre lärare på den just avslutade kursen. Hen hade godkänt hälften av skrivningarna, medan en av kollegorna godkänt tre fjärdedelar och den tredje godkänt samtliga. Vid den gemensamma läraröverläggningen ifrågasätts hens kritiska bedömningar. Dessutom – är det inte så att underkända studenter bara ger onödigt omtentamentsjobb? Alla ska ju ändå till slut igenom.
Det genomströmningsbegrepp som föddes i närheten av 1968 års studentrevolt har nu nått sin fulländning. (Carl Tham höll på 1990-talet som utbildningsminister en presentation i samband med att regeringen i stället för fasta anslag beslutat ge betalt för färdiga prestationer (= betyg). Han sa att systemet ”skulle fungera så länge ingen förstod hur det fungerade”. Nu, Carl, både förstår och tillämpar man det fullt ut.)
Bekräftelse är en stark motivationsfaktor. Men glädjerop och gratulationer över forskningsartiklar motsvaras tyvärr ytterst sällan av sådana i undervisning. Medan undervisande lärare i genomströmningens namn nu ser sig styrda av löpande studentvärderingar av feel-good-typ, får en forskningsartikel alltid beröm – oavsett hur knappolog och irrelevant den är.
Forskning leder till konferenser på spännande platser bland bekräftande kolleger. Forskningen väger också tyngst i lönekuvertet. Vi ser hur denna snedvridna belöningsstruktur mellan forskning och undervisning leder till åtminstone tre påtagliga, negativa konsekvenser: konflikter i arbetsmiljön, urholkade utbildningsnormer och konserverade utbildningsformer.
För det första påverkar forskningsbias problem med arbetsmiljön på många högskolor. Forskningsinsatser höjer lärares status, det vill säga forskare är ”förmer” än undervisande lärare. Det gör att de lärare som kan, väljer forskning före undervisning. Forskningsbias präglar också högskolornas ledning – detta trots att majoriteten av landets 45 lärosäten får merparten av sin finansiering från undervisning. Vid flertalet högskolor (undantaget de tekniska högskolorna och Handelshögskolan i Stockholm) är utbildningsintäkterna avsevärt större än forskningsintäkterna. De är i många fall mellan 80 och 90 procent av de totala intäkterna. (Även för universitet som de i Karlstad, Örebro och Malmö samt Linnéuniversitetet och Mittuniversitet är utbildningsbudgeten större än forskningsintäkterna.) Utan en efterfrågad utbildning, skulle en stor del av landets högskolor få lägga ner sin verksamhet.
För det andra urholkas utbildningens kvalitet av de låga resultatkraven. I stället för specifika yrkeskunskaper, är målet för många utbildningar enbart att studenten ska bli ”anställningsbar”, vilket de flesta studenter förhoppningsvis är, redan före högskolestudierna. Eftersom olika prov sedan betonar ”genomströmning” återstår inte mycket för studenten att anstränga sig för. Som det nu är borde de studerande vid studiestarten som ren konsumentupplysning informeras om att man i princip antagits till högskolan för en angiven studietid. Om man lär sig något under denna tid, är upp till var och en. För den lägsta betygsgraden F krävs obetydliga insatser. Det räcker i regel att studera utdelade powerpointbilder i stället för kurslitteratur. Forskningsbias leder till att mycket små krav ställs på såväl forskande som icke forskande lärares pedagogiska meriter.
En tredje, allvarlig konsekvens av forskningsbias är att den konserverar redan förlegade utbildningsformer. Medan digitalisering fått ett brett genombrott inom allt fler områden i samhället – inte minst hos privata utbildningsgivare – har mycket lite ledningsinsatser gjorts för att utnyttja digitaliseringens fördelar. Den digitalisering som görs sker i huvudsak genom enskilda, intresserade lärare. Det finns sedan ett par decennier mycket väl utvecklade programvaror för att genomföra digital utbildning, som skulle göra utbildning alltmer tillgänglig. Den fackliga organisationen Unionen har under våren pekat på att allt mer högskoleutbildning begränsas till hela utbildningsprogram, medan fort- och vidareutbildning har blivit mycket begränsad. Ett tydligt exempel på effekten när man gör utbildning oberoende av plats och tid genom digitala lösningar, är ekonomutbildningen i Gävle. Trots att det är Sveriges mest eftersökta ekonomprogram, har andra högskolor inte visat något intresse att följa efter.
Att ändra en snedvriden kultur är sannolikt ett mycket långsiktigt jobb. Vi föreslår tre åtgärder som en första början:
- Medan lärarlegitimation införts i det allmänna skolväsendet, efterfrågas inga pedagogiska meriter vid högskolorna. Inför en särskild lärarutbildning och lärarlegitimation för alla högskolelärare.
- Höj meritvärdet på fack- och läromedel som produceras och används inom högskolorna så att det jämställs med meritvärdet av forskningsartiklar.
- Ställ krav på högskolornas digitaliseringsutveckling genom att utveckla ett digitaliseringsindex som visar i vilken grad högskolans utbildning gjorts mer tillgänglig.
Lars Torsten Eriksson, professor emeritus
Åsa Morberg, docent
