Högskolepolitik är inget område som partierna vinner några val på. Men valresultatet får konsekvenser för forskning och högre utbildning. Och det finns ett facit för vad vi kan förvänta oss nästa mandatperiod.
I partiprogram och enkäter hyllar partierna från höger till vänster hög kvalitet i forskning och undervisning, transparens vid anställningar och forskningsanslag, jämställdhet och minskad andel tidsbegränsade anställningar.
Men skrapar jag lite på ytan framträder skillnader. Liberalerna är mest hökaktiga när det gäller elitsatsningar. Moderaterna har en mjukare framtoning och Kristdemokraterna har placerat sig i en borgerlig mittfåra. Socialdemokraterna hänvisar främst till gjorda satsningar. Sverigedemokraterna förefalla lägga sig nära alliansen och ger i ett enkätsvar en känga åt genusforskningen och menar att den ”fått karaktären av en överideologi.” Men SD verkar inte ha en särskilt utarbetad högskolepolitik, exempelvis hittar jag inget om högskolan i deras partiprogram.
Partierna till vänster om mitten har fokus på att öka antalet utbildningsplatser medan alliansen betonar att det viktiga är att stärka kvaliteten och att bygga ut utbildningar till bristyrken; vilka yrken som förordas varierar något mellan partierna.
Sverigedemokraterna anser att alltför stort fokus har legat på antalet utbildningsplatser i stället för att värna kvaliteten och de vill att det ska bli större fokus på utbildning, som i USA.
Nästan alla partier, från vänster till höger, önskar höja basanslagen. Liberalerna skiljer ut sig genom att de vill utveckla modellen med omfördelning av anslag baserat på externa anslag, publiceringar och citeringar.
Jag noterar också att Liberalerna vill bygga en ny forskningsreaktor och att Sverigedemokraterna vill höja anslagen för kärnkraftsforskning.
Partierna har en mängd förslag för att främja jämställdheten i akademin. Centerpartiet och flera andra föreslår transparenta utlysningar.
Vänsterpartiet vill att statliga forskningsanslag till minst hälften ska gå till kvinnor. Även Miljöpartiet föreslår jämställda forskningsanslag. Moderaterna anser att studievägledningen i hela utbildningskedjan behöver stärkas och Sverigedemokraterna menar att flickors intresse för vetenskap behöver stimuleras redan i grundskolan, däremot är de emot all form av kvotering av antagning och forskningsmedel.
Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet vill avskaffa studieavgifterna för studenter från tredje land, övriga partier vill behålla dem. Ingen vill införa avgifter för svenska studenter men Sverigedemokraterna markerar att det bara gäller svenska medborgare.
Ett facit för den utbildningspolitik som partierna står för är de senaste mandatperioderna där Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) respektive Socialdemokraterna varit ansvariga för högre utbildning i regeringen.
Liberalerna har betonat elitsatsningar, spetsforskning, kvalitet, hellre färre men bättre studenter, och koncentration av resurser till de gamla stora universiteten. Och med fördel färre lärosäten och campus.
Socialdemokraterna har betonat fler utbildningsplatser, utbildning i hela landet och breddad rekrytering. De har månat om de små högskolorna och inte velat lägga ned några campus samt har släppt fram ett nytt universitet genom den plötsliga uppgraderingen av Malmö högskola.
Men man ska inte överdriva skillnaderna. Inget parti går exempelvis till val på att skära ned resurserna till högre utbildning och forskning.
Och tittar vi i backspegeln så inrättade alliansregeringen fler tillfälliga studieplatser som ett instrument för att motverka lågkonjunkturen åren efter 2009, trots den långsiktiga ambitionen att dra ned på antalet studieplatser för att i stället höja kvaliteten i utbildningen.
Jag tycker alltså att föregående mandatperioder ger en fingervisning för vad vi kan förvänta oss kommande mandatperiod, beroende på valresultatet. Facit i den förda politiken ger också vägledning för den som vill lägga sin röst utifrån de olika partiernas högskolepolitik.
Min framtidsspaning gäller med reservation för att det efter höstens val troligen blir ett mycket osäkert parlamentariskt läge som kan kräva oanad kreativitet vid regeringsbildningen.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
