Häromdagen deltog jag vid ett karriärseminarium för unga forskare. Ofta annonseras dessa tilldragelser som en möjlighet till inspiration. Jag lämnade dock åhörarsalen några timmar senare frustrerad, snarare än inspirerad. Jag ska berätta varför.
Som doktorand deltog jag i en satsning för unga forskare. Vid ett tillfälle mötte vi två forskare som beviljats prestigefulla pengar tidigt i sin karriär – en kvinna och en man. Mannen gav ett sorglöst intryck och var inspirerande att lyssna till. Efter att kvinnan hade pratat var jag däremot totalt desillusionerad. För det första såg hon tio år äldre ut än den manliga forskaren, trots att de i stort sätt var jämnåriga. Inte heller kunde hon förmå sig att prata i positiva ordalag om sin framgångsrika karriär. Varje positivt uttalande föregicks av, eller resulterade i, en kommentar om den ansträngning som krävts.
Här får ni inte tänka att jag är blåögd nog att tro att en akademisk karriär är en dans på rosor. Jag har själv växt upp med en mamma som gjort karriär inom akademin. Det var ändå slående hur diskursen skilde forskarna åt, den manliga sorglösa och den kvinnliga livströtta. Kvinnan berättade också om hur hon kombinerat karriär med familjebildning, utan att göra någon hemlighet av hur tufft det var – huruvida mannen hade någon familj framgick aldrig.
Det finns ingen optimal tid att bli gravid när du gör akademisk karriär, du får helt enkelt försöka välja den som ställer till minst besvär. Det positiva med att bli gravid i anslutning till sin doktorandutbildning, vilket jag blev, är att det är en relativt trygg period. Du har sysselsättning de närmsta åren och kan åtnjuta de sociala förmåner som en anställning innebär. Min son föddes en månad efter min disputation. Under året som föräldraledig varvade jag blöjbyten med att söka postdokmedel. Samtidigt deltog jag i en ledarskapskurs för akademiker. Tur att min förlossning gick bra, att min son var ett föredöme och att jag hade min man.
Jag fick postdokfinansiering; stipendiemedel. Jag är extremt glad för dessa pengar. Med en liten pojke hemma, make med eget karriärsfokus, hästar i stallet och renovering av gården är finansieringsalternativen ganska få. Sedan några år tillbaka satsar nämligen majoriteten av anslagsgivare på ”internationalisering”. Unga forskare förväntas resa utomlands efter sin disputation under antagandet att det höjer kvaliteten på svensk forskning. Just detta, ”kravet” på utlandsvistelse, framfördes också under karriärseminariet och är källan till min frustration.
Forskarsamhället lider av bristande jämställdhet, har gjort så sedan sina dagars linda och gör så fortfarande två decennier in på det nya millenniet. I dag är majoriteten av alla studenter kvinnor, men som en åhörare under karriärseminariet påpekade är likväl merparten av seniora forskare män. Hon sa ”det är anmärkningsvärt att majoriteten av de juniora forskarna på min institution är kvinnor, medan 90 procent av professorerna är män, ni tror inte att det finns ett systemfel här?”. Frågan var formulerad utifrån att moderatorn precis hade påtalat vikten av att unga forskare förflyttar sig utomlands för att komma ifråga för anslag och meriteringstjänster.
Poängen är att kvinnor i min situation missgynnas av den kollektiva uppfattningen om att utlandsvistelser producerar bättre forskare. Missförstå mig inte, jag är verkligen inte emot internationalisering tvärtom är jag som forskare mycket angelägen att skapa internationella samarbeten. Det finns dock tillfällen i livet då rörligheten – speciellt för kvinnor – minskar avsevärt. Sorgligt nog sammanfaller dessa perioder ofta med en känslig period i en ung forskares karriär. När du återvänder från en postdokvistelse utomlands är du dessutom ofta ”utförsäkrad” med begränsad rätt till sjuk- och föräldrapenning. Vissa av de större finansiärerna försöker lösa det här problemet genom att erbjuda forskaren anställning i Sverige under tiden samt återvändarbidrag vid hemkomst. Min gissning är dock att ”kravet” på utlandsvistelse trots sådana insatser missgynnar kvinnor i barnafödande ålder.
Så vilka söker internationaliseringsmedel för postdokar? 2016 och 2017 var två av fem sökande till ett av Sveriges mest prestigefyllda anslag för en internationell postdok kvinnor. Beviljandegraden var i stort sätt lika mellan könen. Kanske är dessa kvinnor yngre än jag, det vill säga under 34 år och har ännu inte börjat oroa sig över de sociala nackdelar som en internationell postdok kan innebära? Rimligtvis skulle jag kunna etablera ett samarbete med någon internationell grupp på lagom avstånd (någon sa att Danmark också är utomlands) och resa dit en vecka per månad så snart min son blivit lite äldre. Frågan är väl bara om jag vill att han ska ha några syskon (i och för sig är jag ändå utförsäkrad nu, eftersom jag försörjer mig på skattefritt stipendium, så fler barn känns lite avlägset).
Sedan det här med att Danmark kan betraktas som utomlands. På något sätt så förtar det ju internationaliseringen. Om man nu tror på internationalisering så handlar det väl inte om att göra sin postdok så nära hemma som möjligt? Jag, liksom andra kvinnor i min situation, måste försöka lösa det så eftersom speciella skäl föreligger. Det får bli vår strategi, vi som vill kombinera familj och forskning, för utan en utlandsvistelse blir varken forskningsmedel eller meriteringstjänster tillgängliga. Min oro är bara att min deltidsforskning i ett skandinaviskt grannland ändå kommer till korta. I de fall då min ansökan ställs emot en jämnårig mans så kan han stoltsera med flera verksamma år än jag och dessutom en sammanhållen utlandsvistelse i ett land långt hemifrån.
Med utgångspunkt i resonemanget om att en utlandsvistelse gynnar unga forskare så har jag några reflektioner. Främst undrar jag var och hur majoriteten av internationella samarbeten etableras? Är det verkligen i samband med postdokvistelser? Det torde bli ganska fattigt med internationella samarbeten om forskare inte skapade dessa även i andra forum. En postdokvistelse öppnar ju ändå bara någon, eller kanske ett par, dörrar för internationella samarbeten som inte öppnats annars. Eller nej förresten, det tror jag inte på. För den forskargrupp som en ung forskare besöker härrör oftast från en redan befintlig kontakt i hemlandet och genererar egentligen inga nya samarbeten.
I den här kontexten vill jag delge berättelser från två före detta kollegor. Båda är kvinnor som gjorde en ansträngning för att boosta sin karriär med en utlandsvistelse innan familjebildning.
Den ena påbörjade en postdok utomlands, vilken hon strax avbröt då förhållandena var under all kritik. Hon såg dock snabbt till att skaffa sig nya kontakter (via sin tidigare handledare) och kom iväg till en annan internationell forskargrupp. Den här gången fullföljde hon året. Såvitt jag vet slutade dock hennes samarbete med den här gruppen när deras gemensamma pek gått i tryck.
Vad gäller den andra, som också besökte en forskargrupp med gott rykte, så blev hennes planerade halvårsvistelse bara cirka sex veckor lång. Jag var själv där och hälsade på och förstår varför hon åkte hem. I det trånga labbet blandades matlådor (de juniora forskarna hade varken tillgång till fikarum eller kontorsplats) med datorer och biologiska prover i en salig röra. Det hela var långt under svensk standard och jag var glad att bara vara där på en kort visit. Min vän skrev ett pek ihop med den här gruppen och avbröt sedan samarbetet.
Så utifrån mina erfarenheter (om än begränsade) vet jag inte om internationaliseringsmålen vad gäller unga forskare verkligen bidrar till att öka kvaliteten på svensk forskning. Jag lutar nog åt att bra handledning och goda kontakter hos den grupp där du gör din doktorandutbildning smäller högre.
Jag tror att jag har framfört min åsikt men vill avsluta med att ta upp ytterligare en punkt. Enligt en undersökning från Naturvetarna, 2015, anger bara hälften av alla forskarutbildade att de skulle välja om sin utbildning och majoriteten anger att främsta skälet är missnöje med karriärmöjligheterna. Vidare skriver de ”har man gått igenom alla steg kan man ha haft tidsbegränsade anställningar i upp till 14 år”. I år inträder dock några positiva förändringar vad gäller anställningsformen biträdande lektor, bland annat blir åren mellan disputation och eventuellt tillträdande av tjänsten färre, vilket gör yngre forskare mer konkurrenskraftiga. Därtill får alla med tjänsten rätt till en individuell prövning när anställningen löper ut. Prövningen kan, om utfallet blir positivt, leda till tillsvidareanställning.
Jag ställer mig bara frågan vad detta kommer att få för effekt rent praktiskt. Kommer universiteten att utfärda öppna utlysningar för dessa tjänster i samma grad som tidigare, eller kommer de att bli mer sällsynta och i första hand ”skräddarsys” för unga forskare som fått tillräckligt stora anslag? Beroende på hur detta sköts kommer det att få väldigt olika konsekvenser för oss unga forskare.
Lina Tingö
Postdok, Linköpings universitet
