”Jag har större budget än försvarsministern”

Efter snart fyra år i regeringen är Helene Hellmark Knutsson alltjämt en doldis för allmänheten. Hon skulle gärna se att högskolefrågorna fick större uppmärk­samhet och konstaterar att hennes budget trots allt är större än Peter Hultqvists.
Illustration: Robert Hilmersson

Med några månader kvar till riksdagsvalet är Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, nöjd med att ha hunnit med det mesta på listan över vad hon ville och förväntades göra under mandat­periodens sista arbetsår.
Tillträdesutredningen är i hamn, rymdstrategi och strategi för ESS har dröjt länge, men prickas av före valet.

Återstår gör bland annat den komplexa frågan om den mer eller mindre Macchiarini-relaterade etikprövningslagstiftningen, där regeringen nu måste hantera tung kritik mot föreslagna förändringar.
Det som väntar är också Helene Hellmark Knutssons första valrörelse som statsråd, när hon högst otippat utnämndes till minister 2014 hade hon respektingivande meriter från kommunal- och landstingspolitik, men att ingå i en regering är en helt annan sak.

Helene Hellmark Knutsson

Och hur har det egentligen varit att dela departement inte bara med flera andra ministrar, utan också med ett annat parti (MP)?
– Det har varit både bra och en utmaning, säger Helene Hellmark Knutsson och skrattar lite åt sitt ordval.
– ”Utmaning” är ju det vi använder för att slippa säga att något är dåligt…

Till det som varit dåligt eller åtminstone mindre bra hör att omvärlden förväxlar henne och utbildningsminister Gustaf Fridolin (MP), det vill säga inte har koll på vem som gör vad.
– Det innebär att Gustaf får frågor om medverkan även när det handlar om mina verksamhetsområden. Eftersom han är partiledare och departementschef hamnar jag automatiskt i underläge, jag har ju inte samma möjlighet att förhandla (i regeringen) som en partiledare har.

Men det har, enligt ministern, också funnits poänger med att vara två partier i samma departement.
– Vi har kunnat stöta och blöta på departementsnivå och bli överens över partigränserna, innan det blir förhandling i regeringen.

Mest anonym i regeringen
Apropå statsrådens roller så är Helene Hellmark Knutsson, enligt en Novus-undersökning som Sveriges Radios Eko-redaktion presenterade i mars, regeringens mest anonyma minister.
– Det är något man ”ärver” om man får ansvar för högre utbildning och forskning. Tobias Krantz (L) (minister 2009–2010) blev aldrig särskilt känd, medan Lars Leijonborg (L) och Jan Björklund (L) var kända (som partiledare) långt innan de fick de här frågorna.
– Nej, det är inte så kul att vara anonym, eftersom det jag åstadkommer inte uppmärksammas och diskuteras lika mycket som jag skulle vilja.

Och så kan hon förundras över att statens största egna verksamhet inte får mer genomslag i den politiska och mediala offentligheten.
– Jag brukar påpeka att jag faktiskt har större budget än Peter Hultqvist… (försvarsminister (S), red. anm).

Utbildningsklyftan och 2020-talets behov
Hon skulle förstås gärna se att högre utbildning och forskning fick en framskjuten plats i valrörelsen. På frågan vad hon skulle vilja se på en valaffisch funderar hon på något om att få bort utbildningsklyftan.
– Så att inte ens föräldrar och bakgrund eller om man bor på landsbygden blir hinder för att gå vidare till högre utbildning.

En annan valslogan skulle, om Helene Hellmark Knutsson fick bestämma, kunna vara att ”Vi bygger en högskola för 2020-talets behov”.
Och ”2020-talets behov” kopplar hon i hög grad till det livslånga lärandet.
– Det är en trygghetsfråga, eftersom det finns oro för att digitalisering och artificiell intelligens ska innebära att man kan förlora jobbet och bli överflödig på arbetsmarknaden, då är det viktigt att veta att man kan återgå till studier.

Macchiarini-skandalen svårast
Helene Hellmark Knutsson hade velat ”komma längre” med det livslånga lärandet under mandatperioden, men inser att lärosäten inväntar Styr-och resursutredningen (presenteras i december).
Mest nöjd är hon med att regeringen ”har fått fart på högskoleutbyggnaden”, med 25 000 nya platser till 2021.
Hon framhåller också att forskningsproppen (Kunskap i samverkan – för samhällets utmaningar och stärkt konkurrenskraft, Prop 2016/17:50) röstades igenom i riksdagen.

Det utan jämförelse svåraste Helene Hellmark Knutsson haft att hantera var Macchiarini-skandalen och det hon beskriver som att hantera lärosätenas frihet kontra krav på politisk handlingskraft.
– Det fanns ju de som tyckte att jag borde avgått direkt efter att tv-dokumentären Experimenten hade sänts, men man måste orka vara lite kylig i sådana lägen, att reagera men inte reagera omedelbart.

Även om det kan tilläggas att ministern var blixtsnabb när det gällde att entlediga Harriet Wallberg som universitetskansler, det skedde när de flesta inte hade hunnit läsa den så kallade Hecksher-utredningen.

Etikprövning i fokus
Händelserna på Karolinska institutet och Karolinska sjukhuset triggade också hög politisk aktivitet och iver kring etikprövning och frågor om det som kallas ”gränslandet” mellan vård och forskning, det mer eller mindre uttalade budskapet var att detta (en exceptionell skandal) aldrig fick hända igen.

Men politisk vilja är inte samma sak som att det finns någon enkel ”lösning”, Kungliga Vetenskapsakademien och Statens medicinsk-etiska råd har i sina remissvar och på DN Debatt haft skarpa invändningar mot den nyligen framlagda utredningen om ändringar i etikprövnings­lagen. Något som Helene Hellmark Knutsson försäkrar måste tas på allvar.

Det roligaste och mest lustfyllda har varit att träffa studenterna:
– Jag har haft förmånen att ha haft många inspirerande studentmöten, särskilt när jag fått lyssna till och diskutera med grupper där det ingår både svenska och utländska studenter.
– Nobelprisceremonin och möten med pristagarna är förstås en stor ynnest.

En annan sorts internationella inslag i hennes ministergärning är bilaterala avtal om forskningssamarbete, dels mellan Sverige och USA, dels mellan Sverige och Kina.

Hur ser hon på att samarbeta med Kina, med tanke på att kommunistpartiet i allt högre grad politiserar universiteten och inskränker akademikers frihet?
– Visst är Kina en auktoritär regim, men många av forskarna är dock skolade i USA, i samma traditioner som i västvärlden och forskarsamarbeten är grund för bättre samhällsutveckling, en viktig garant för den akademiska friheten.
– De avtal som skrivs mellan två länder, så kallade MOU (Memorandum of understanding), är också väldigt övergripande och ska, om det behövs, kunna lösas upp utan svårigheter.

Lärarutbildning och jämställdhet hjärtefrågor
Om vi återgår till det inrikespolitiska så är det väl känt att lärarutbildningen är en av ministerns favoritfrågor.
– När jag som ny minister gjorde turné till de olika lärosätena blev jag förvånad över hur få lärosätes­ledningar som hade en strategi för lärarutbildningen, nu tycker jag att frågan lyfts fram bättre, men vi behöver göra mer.

Jämställdhet är en annan så kallad hjärtefråga, hon pekar här gärna på tillsättningen av expertgruppen för jämställdhet.
– Och så har vi fastställt det nationella målet att 2030 ska 50 procent av de nyrekryterade professorerna vara kvinnor.

Men vad vill hon göra åt den ”omvända” jämställdhetsproblematiken, den till och med ökande kvinnodominansen bland studenterna?
– Så har det varit sedan 1970-talet, det är oerhört viktigt att jobba mer så att pojkar från förorter och bruksorter, killar med icke-akademisk bakgrund får upp ögonen för högre utbildning, tjejerna verkar hitta dit ändå.

En annan förklaring är att hantverksyrken (som fortfarande ligger närmare till hands för unga män) är väl­betalda (jämfört med många akademikeryrken).
– Jag har en son som vill bli maskinförare och förstår lockelsen i att börja jobba direkt efter gymnasiet.

Som en fotbollsmatch
När jag intervjuade Helene Hellmark Knutsson för ett år sedan ville hon väldigt gärna få fortsätta som minister ännu en mandatperiod. Och året som gått har inte fått henne att ändra sig. Tvärtom.
Nu är det ju långt ifrån givet att Socialdemokraterna får bilda regering, men det är omöjligt att få politiker att (åtminstone offentligt) prata om vad de vill göra efter en eventuell valförlust.
– Valrörelsen är en höjdpunkt för varje politiker och där är man som en fotbollsspelare som går in och spelar en match, seger är det enda som gäller


Kategorier: Artiklar, Politik