Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Forskning ingen fråga för valaffischerna

Höghastighetståg har en given plats i den offentliga debatten. Men inte mångmiljardsatsningen ESS. Ett bevis för att forskning och högre utbildning sällan märks i hetluften inför ett val. Inte heller väljarna är intresserade.

1 juni, 2018
MarieLouise Samuelsson
Illustration: Robert Hilmersson

Inför riksdagsvalet 2006 lanserade dåvarande Folkpartiet (nu Liberalerna) ”Fler Nobelpris till Sverige – storsatsa på forskning och högre utbildning” på en av sina valaffischer.
Och det var ett uppmärksammat undantag från det normaltillstånd som innebär att forskning och högre utbildning närmast är osynliga när samspelet mellan politiker, medier och väljare avgör vilka frågor som ska lyftas fram i en valrörelse.

Akademin blev inte entydigt tacksam över den sällsynta uppmärksamheten på valaffischen. Åtminstone muttrade ledamöter i Nobelkommittéerna om att det riskerade att göra det ännu svårare att utse en svensk Nobelpristagare, eftersom det i värsta fall kunde uppfattas inte bara som nationellt gynnande utan också som politisk följsamhet.
I valet fick Folkpartiet 7,5 procent, betydligt sämre än det föregående valets 13,3 procent, men sannolikt hade vallöften om svenska Nobelpris och storsatsning på forskning och högre utbildning blygsam betydelse.

Henrik Oscarsson

Väljarna nöjda?
Den svenska väljarkåren visar, bokstavligt, inte något mätbart intresse för frågorna.
– Det ger faktiskt inga träffar över huvud taget i de nationella SOM-undersökningarna när det handlar om vilka frågor som väljarna ser som viktiga, säger Henrik Oscarsson, professor i valforskning och föreståndare för SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Förklaringen till ointresset är (förmodligen) långt ifrån så enkel att högskolevärlden och forskningsfrågor uppfattas som något som inte angår så många, vilket är en mer trolig förklaring när det gäller utrikespolitik som väljarna inte heller är så intresserade av, om än mer än av högskolevärlden.

En möjlig förklaring till varför högskolefrågorna har en bottennotering på väljarengagemangslistan är att ”hälsan tiger still”, här finns inget omfattande missnöje att exploatera eller någon märkbar väljaroro att ta på allvar.
– Forskning och högre utbildning är enormt starka varumärken, än så länge har inte anti-elitismen firat särskilt stora triumfer på området, forskning signalerar hopp och ger förtröstan inför framtiden och vi är nöjda med våra utbildningar, säger Henrik Oscarsson.

Lärarutbildningarna ett undantag
Omvänt, från politikernas håll, kan man se det som att väljarnas svaga eller obefintliga intresse gör det ointressant att – med 2006 års Nobelprisaffisch som ett av undantagen – lyfta fram satsningar som berör högskolevärlden.
Inte heller mer handfasta löften om exempelvis fler högskoleplatser kvalificerar sig som intressant i parti­ledardueller.

Den andra änden av utbildningssystemet (nivåerna från förskola till och med gymnasiet) är däremot ett bergsäkert kort i varje valrörelse och ständigt på partiernas agendor som del av credot vård-skola-omsorg.

Skolfrågornas popularitet öppnar också för ökat intresse för akademin, det är fritt fram att ha synpunkter på lärarutbildningarna. Här har politiker inga betänkligheter att uttala sig om kvalitet, något de aldrig skulle komma på idén att göra när det gäller, exempelvis ekonom- eller ingenjörsutbildningarna.
– Ja, lärarutbildningarna tillhör väl det som får politiker att närma sig frågorna, säger Henrik Oscarsson.

Forskare får ”vara i fred”
Det går annars att tala om underförstådd tvärpolitisk konsensus om att hålla sig på avstånd från akademin, ett undantag är Sverigedemokraterna som bland annat ifråga­satt Vetenskapsrådets prioriteringar, SMHI:s forskning samt underkänt Malmö högskolas uppgradering till universitet.

Man har pekat ut enskilda forskare som ”oseriösa” och i riksdagsdebatter har partiets företrädare hävdat att ”det är lite av vårt jobb att kolla de enskilda forskningsprojekten”.
– Politiken får inte bli för klåfingrig, det viktigaste är pengarna, att man satsar på forskning, som får bekosta våra högt ställda förväntningar på välfärden, säger Henrik Oscarsson som utifrån egna erfarenheter från sektorn menar att de som håller på med forskning får ”vara i fred”.
– Det funkar ganska bra, även om alla politiker inte förstår poängen med forskningens frihet. Ur deras perspektiv innebär ju akademisk frihet minskat handlingsutrymme att styra över medel.

Att det svala intresset (från politiker och väljare) hör ihop med att forskning är en långsiktig verksamhet (jämfört med fyraåriga mandatperioder) tror inte Henrik Oscarsson.
– Det är ganska få politikområden som ger resultat på kort sikt, man kan höja skatter eller höja straff, men inte så mycket mer.
– Regeringar kommer och går, vilka partier som styr påverkar inte högskolesystemet särskilt mycket, regeringar ärver av varandra.

En omfattande avvikelse från normaltillståndet skedde under 1990-talet i och med utbyggnaden av högskolan.
– Det var en stor strukturell förändring under galgen, det vill säga den statsfinansiella krisen som skapade ett undantagsläge, då högskoleutbyggnaden blev ett sätt att skapa framtidstro, säger Henrik Oscarsson.

”Helt annan bollsport i dag”
Men också frånsett 1990-talets utbyggnad har akademin förändrats enormt under den tid Henrik Oscarsson själv har varit verksam, han disputerade 1998 med avhandlingen Den svenska partirymden. Väljarnas uppfattningar av konfliktstrukturen i partisystemet 1956–1996.
– Det är en helt annan bollsport i dag, genom internationaliseringen har det blivit en oerhört mycket större arbetsmarknad, internationellt, men också nationellt.
– Vi har 300 sökande från hela världen för vår forskar­utbildning, det finns enormt mycket talang och enormt stor konkurrens.

Förvandlingen av ”bollsporten” har skett utan alltför mycket närkontakt med politiken.
– Genusvetenskap och forskning om rasism är dock resultat av politisk styrning, liksom betoningen av life science.
– Det finns också ett ökat tryck att forskning måste nyttiggöras, att vi kort och slagkraftigt ska kunna förklara relevansen.

Önskar mer forskning i tjänsten
Som statsvetare konstaterar Henrik Oscarsson att man får kämpa för sina pengar.
– Vi gör ju inga prylar och kolliderar inte partiklar.

Om han ur eget perspektiv får efterlysa en förändring handlar det om forskning i tjänsten.
– Det är högre andel i andra länder, som de nordiska, och om vi slapp ägna tiden åt att söka pengar ur olika potter skulle man få mer av oberoende forskning, men ”tio procent mer forskning i tjänsten åt alla” är kanske ingen bra valaffisch…?

Osynliga i nyhetsrapporteringen
Om högre utbildning och forskning inte är valaffischmaterial och återfinns längst ner på SOM-institutets mätningar av väljarintresse så lockar frågorna följaktligen sällan nyhetsredaktionerna.

Marie Demker
Marie Demker

Inför valet 2014 skrev Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, under rubriken ”Universitet och högskola nästan osynliga i valrörelsen” om hur hon gjort en sökning i Mediearkivet (tryckt svensk dagspress) och hur högskolefrågorna bara fått 19 träffar från mitten av maj till mitten av augusti.

De flesta texterna handlade om Socialdemokraternas satsning på högskoleplatser samt om studentbostäder, där fanns också en ledartext i Oskarshamnstidningen samt några debattartiklar i GT och Kristianstadsbladet.
Journalistisk granskning handlar ofta om att följa pengarna, det vill säga granska användning av offentliga medel, och utifrån den medielogiken borde högskolans många miljarder intressera fler nyhetsjournalister.

Men inte ens Sveriges storslagna åtagande European Spallation Source, ESS, lockar dagsmedier till grävande journalistik och genomlysning, trots att Sverige ska betala 5,8 miljarder kronor och att varje statsbudget inneburit ökade kostnader, senaste ökningen var 980 miljoner.
– Höghastighetståg diskuteras, men ESS knappast alls trots att det är en satsning som kommer att märkas i varje statsbudget fram till år 2071.
– Det vore intressant om journalister ägnade sig åt att granska ESS på samma sätt som man gjorde med Nya Karolinska Sjukhuset, faktura för faktura, säger Henrik Oscarsson.

”Sorgligt underdebatterad”
För att riksmedier ska nappa samtidigt och rubrikerna bli stora krävs något exceptionellt, som Macchiarini-skandalen. Men det är inte särskilt troligt att Stefan Löfven i årets partiledarutfrågningar skulle få förklara vad som egentligen hände med den ökning av basanslagen som utlovades i regeringsförklaringen 2014 eller att Ulf Kristersson skulle ombes utveckla tankarna bakom moderaternas ”vallöfte” att satsa på fler ingenjörer och 200 miljoner årligen på det tekniska basåret.

Marie Demker konstaterade 2014 att högskolans och universitetens roll är ”sorgligt underdebatterad i svensk politik” och avslutade med reflektionen att det ”är märkligt att en sektor som berör hundratusentals människor (arbetstagare och studenter) inte verkar ha någon som helst relevans i valrörelsen”.

MarieLouise Samuelsson
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023