– Släpp fångarna loss! Befria universitetslärarna från en massa byråkrati, säger Mats Ericson, ordförande för SULF.
Han sitter i panelen på Akademikernas högskolepolitiska forum, arrangerat av Saco, och svarar på frågan vad som är viktigast för högskolan just nu. Mats Ericson uttrycker en stark frustration över byråkratiseringen. Många lägger mycket arbetstid på forskningsansökningar som aldrig går igenom och det kan ta veckor att skriva en docentansökan.
– Vi tappar kraft i högskolan. Bland annat på grund av att vi inte har tillit till professionen och att vi ska ”kvalitetssäkra” med en massa byråkratiska processer, säger Mats Ericson.
Likriktning ett problem
Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet, önskar sig också mindre administration – och mer differentiering. Han ser en växande grupp ambitiösa studenter som inte får den utmaning de behöver på grund av likriktningen inom högskolan. Särskilt de större universiteten har växt över sina bräddar.
– Det gör att lärarens uppgift blir nästintill omöjlig eftersom skillnaden i nivå på studenterna blir så stor. Läraren siktar i mitten och glömmer de riktigt duktiga studenterna, säger Ulf Danielsson.
I stället borde vissa högskolor medvetet fokusera på att ha en stor grundutbildning, tycker han. Samtidigt kan andra fokusera på hög kvalitet och ett mindre antal studenter samt dra ner ambitionen att ständigt växa.
Anställningsbarhet viktigt
Johan Eklund, vd för Entreprenörskapsforum och professor vid Blekinge tekniska högskola, vill att många högskolor ska göra ett större avtryck i den regionala utvecklingen. Då kan mer differentiering vara rätt väg.
– Öka autonomin för lärosätena och säg att ni måste själva formulera en regional utvecklingsstrategi och tänka igenom vilka kriterierna för en sådan är. Jag skulle säga att anställningsbarhet och avtrycket på arbetsmarknaden är viktigt. Lägg det sedan som ett kriterium för utvärdering och använd det för att fördela resurser mellan lärosäten, säger Johan Eklund.
Differentiering finns redan
Vi har redan både ett differentierat system och högskolor som samverkar med den omgivande regionen, påpekar Marita Hilliges, generalsekreterare för Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF. Regionala lärosäten har byggt ut utbildningen medan andra, som Karolinska institutet, satsar mindre på utbildning och mer på internationellt konkurrenskraftig forskning.
– Det kom också en rapport i förra veckan som handlar om hur lärosätena samverkar med den regionala kontexten. Den visar att alla lärosäten arbetar med sina regionala strukturer för att grunda sitt ”varför finns man där”, säger Marita Hilliges.
Svårt för studenter att välja
– Det är spännande att du lyfter att det redan finns skillnader i dag. Ser studenterna dem? undrar Malin Påhls Hansson, ordförande för Saco studentråd.
Hon menar att det är svårt för studenter att göra ett informerat utbildningsval. Studenter som är på rätt plats är motiverade, höjer kvaliteten och slutför sin utbildning.
– Saco studentråd pratar mycket om informationsplattformar där lärosäten kan visa information om innehåll, utfall och utbildningskvalitet. Här märker vi ett motstånd. I Sverige vill lärosätena inte visa upp den här informationen. I Norge, Finland och Storbritannien jobbar man för att göra det här tydligt för studenter, Holland har redan gjort det.
För hög specialisering
Med på forumet finns också Dirk Van Damme, chef för avdelningen för utbildning och kompetens på OECD. Han är även i Sverige för att träffa företrädare för regeringen. Enligt Dirk Van Damme är den stora frågan om högre utbildning förbereder studenterna för framtidens arbetsmarknad. Sverige är bra rustat för att möta de kommande förändringarna, menar han, men nivån av specialisering är för hög inom både utbildning och jobb. Det är en risk i digitaliseringens snabba tidevarv. Skillnaden mellan vad högutbildade och medelutbildade gör är också för liten.
– Ni har inte ett system där ni till fullo drar nytta av befolkningens höga kompetens. Vi har anledning att säga till regeringen att ni har en del problem.
Dirk Van Dammes råd är att hela regeringen måste samarbeta och prioritera kompetensutvecklingen.
– Det är inte bara ett problem för utbildning utan det är också en fråga om skatt, arbetsgivare och välfärd. Vi ser många länder som uppmuntrar kompetensutveckling i utbildning men straffar den skattemässigt. Regeringen behöver fundera på hur den kan skapa en mer enhetlig, framtidsorienterad kompetenspolicy.
