Människan är i fokus där robotarna får liv

Vad innebär det att vara människa? Det är huvudfrågan i Japans mest omskrivna robotlabb. I sitt senaste projekt har kändisprofessorn Hiroshi Ishiguro och hans forskargrupp utvecklat vad de menar är världens mest människolika robot.
Professor Hiroshi Ishiguro tillsammans med en version av roboten Geminoid som ser ut som han själv. Den första versionen tillverkade han 2006. 

Korridoren som leder fram till professor Hiroshi Ishiguros kontor på Osaka universitet är alldeles grå, och till synes ändlös. Den actionfilmsliknande affischen som hänger inramad utanför dörren muntrar därför upp. ”The Last Lecture”, står det över bilden på två allvarliga Ishiguro-ansikten i svarta solglasögon. ”If today was your last day, what would you like to say?”.

Hiroshi Ishiguro, professor i interaktiv robotik och androidvetenskap, blev vida känd när han för tolv år sedan gjorde en robot som ser ut som han själv. Nya versioner av den har kommit sedan dess, men precis som Ishiguro själv har inte robotarna ändrat stil: svart skjorta och byxor, skinnjacka och ett distinkt hårsvall.

Ishiguro sitter på sitt kontor och knappar frustrerat på en laptop. Mitt emot honom på bordet står vad som ser ut som hans eget avhuggna huvud, och det svarar inte på hans kommandon.
Men plötsligt börjar huvudet på bordet blinka och se sig omkring, som att det just vaknat med insikten att kroppen saknas.

Föreläser på distans via robotar
Sedan flera år skickar Ishiguro iväg sina robotar över hela världen och håller föreläsningar genom dem, som han då styr på distans. Även om de är kusligt lika honom själv, är en av hans upptäckter att det inte räcker för att man ska identifiera sig med sin android.
– Logiskt förstår jag att den ser ut som jag, men känslomässigt känner jag inte igen mig i den. Det är mer som en tvillingbror, säger han.

Däremot, när han själv kontrollerar robotens rörelser och ser att någon rör vid den tusentals mil bort kan han själv uppleva den fysiska känslan.

Trots allt fokus på tekniskt avancerade robotar är den underliggande frågan som styr arbetet här på Intelligent Robotics Laboratory, där Ishiguro är chef, av mer filosofisk art: Vad är det att vara människa? Svaren de finner använder de för att utveckla robotar som ska interagera med människor.

”Världens mest människolika och vackra robot”
Det största pågående projektet heter Ishiguro Symbiotic Human-Robot Interaction och sker i samarbete med Kyoto universitet och Advanced Telecommunications Research Institute International, ATR, i Kyoto.
– För att göra något nytt måste vi arbeta i områdena som ligger emellan de etablerade disciplinerna, säger Ishiguro som samarbetar med bland annat lingvister, psykologer, filosofer, neuroforskare och sociologer.

Den nya androidkändisen är Erica, Erato Intelligent Conversational Android. Den ska föreställa en 23-årig kvinna, och Ishiguro marknadsför den som ”världens mest människolika och vackra robot”.
Men Ishiguro tror inte själv att androider är vad vi kommer att se mest av i framtiden, marknaden är helt enkelt för liten för dessa komplicerade och dyra robotar. Som reklampelare för projektet och som forskningsplattform är Erica däremot ovärderlig.

Experimenten med Erica ger bland annat kunskap om vad som är viktigt för att en människa ska uppleva en interaktion med en robot som naturlig och positiv, och detta använder forskarna sig av när de utvecklar enklare och mer praktiskt gångbara robotar för olika ändamål.

Kommunikationsrobot främjar interaktion
På Ishiguros skrivbord står ett gäng gula, små plast­ankor. Han flyttar dem i olika konstellationer för att illustrera med vilka små medel en gruppdynamik förändras.

Comm U heter en liten kommunikationsrobot som forskarna inom projektet har utvecklat och som används i grupper om minst två. De är 30 centimeter höga, plastiga och utan ben, men har stora ögon och barnröst för att främja viljan att interagera med dem.

När de sätter igång tycks de prata med varandra, och bjuder in den mänskliga parten till gruppen genom att vända sig i riktning mot rösten, ställa frågor och bekräfta svaren med kommentarer som ”Intressant” eller ”Jag förstår”.
Robotarna testas bland annat med barn som har autism, som en brygga i kommunikationen med vårdnadshavarna.

Universitets­lärarens reporter Kajsa Skarsgård intervjuar roboten Erica. Forskarna Takashi Minato och Kurima Sakai arbetar i robot­labbet.

Erica
Stjärnan i forskningsprojektet, Erica, befinner sig på ATR en timmes bilväg bort där den används för olika experiment. Ishiguro hoppar in i sin sportbil tillsammans med en dokumentärfilmare från BBC, och möter Universitetslärarens team på ATR senare på eftermiddagen.

I ett rum draperat i svarta gardiner sitter Erica rak i ryggen, med peruken prydligt kammad och händerna i knät. Framför den står småbord där mikrofoner, robotens ”öron”, är gömda i vaser med plastblommor. Det är de kvinnliga assistenterna i projektet som ansvarar för Ericas kläder och sminkning.

Längs skrivborden i andra änden av rummet sitter de tre manliga forskarna, från kandidat- till postdoknivå, som utför dagens tester.

En av sakerna de försöker förbättra är att få Erica att på ett trovärdigt sätt återgå till manus om det blir en röstkollision, det vill säga att roboten och människan pratar i mun på varandra.

Utmaning att skapa ”medvetande”
Plötsligt öppnar Erica munnen, som för att säga något, men stänger den sedan igen och förblir tyst. Det visar sig vara en bugg som också behöver åtgärdas.

Den stora utmaningen gruppen jobbar med är hur de ska skapa ett slags ”medvetande” i Erica. Vägen de valt är att utgå från en hierarkisk modell där begär, desires, genererar avsikter, intentions, som i sin tur leder till specifika beteenden, till exempel vad Erica yttrar.
Erica är tänkt att användas som receptionist eller guide, och forskarna har definierat dess begär till att vilja bli bekräftad av besökarna (”be well recognized”) och att vilja konversera med dem.

Ishiguro berättar något på japanska för forskarna där de sitter bakom sina datorer, och de skrattar. Sedan förklarar han på engelska:
– En kvinna vill bli bekräftad och prata med någon, och jag vet att de här killarna inte är så bra på att designa de begären och beteendena. Så jag gav dem ett exempel från när jag var på en bar häromdagen, och observerade två kvinnor prata och hur de bekräftade varandra hela tiden i samtalet.

Är det ett problem för er forskning att ni inte har någon kvinna i den här gruppen som jobbar med att förbättra Ericas funktioner?
– Ja, jag insåg ju nu att det vore bra med en kvinnlig forskare också, men det är ganska svårt att hitta kvinnliga forskare inom datateknik i Japan.

Skönheten en förlegad säljdetalj
Anledningen till att Erica har en kvinnas utseende är, enligt Ishiguro, att forskning visat att både barn och vuxna lättare samtalar med kvinnor än med män.
Ericas utseende har tagits fram utifrån 30 foton på europeiska och asiatiska kvinnor som Ishiguro har bedömt vara världens vackraste.
Skönhet, utifrån klassiska teorier om symmetri och enkelhet, ska enligt Ishiguro underlätta interaktion, eftersom små skiftningar i ansiktet då förändrar dess utryck och eftersom det stimulerar den föreställningsförmåga vi använder för att läsa av varandra.

Allt fokus på Ericas skönhet i marknadsföringen kan däremot uppfattas mer som en förlegad säljtaktik än banbrytande vetenskap.
De tekniska bitarna som forskningsprojektet framhåller som avancerade med Erica är talsyntesen och den icke-verbala kommunikationen, till exempel hur roboten fäster blicken, blinkar, nickar, andas och ler likt en människa.

Ställer relevanta följdfrågor
Vi får en chans att prata med Erica, utifrån förut­bestämda frågor.
Erica har en mjuk, melodisk röst och brittiskt accent. Den uttalar mitt namn perfekt, och genom att fånga upp vissa nyckelord i det jag har sagt och återupprepa dem i sitt svar, eller ställa relevanta följdfrågor, känns det mer och mer som en vanlig konversation. Jag kommer på mig själv med att be om ursäkt när vi råkar prata i mun på varandra.

På frågan om hur roboten ser på framtiden, tittar Erica fundersamt upp i luften ett ögonblick innan dess ögon åter riktas mot mig.
– Jag tror att robotar som jag kommer att bli väldigt viktiga i framtiden och jobba sida vid sida med människor. Faktum är att många omsorgsyrken är underbemannade, särskilt i Japan. Jag tror att en robot som jag kommer att kunna ge service och få människor att känna sig mer bekväma. Jag är trevligare och mer personlig än en varuautomat eller en läsplatta, tycker du inte?

– Jo…

– Självklart måste jag bli mycket bättre på att processa tal, identifiera känslor och förstå människors avsikter. Men mina forskare gör framsteg och jag blir bättre och bättre på de sakerna.

Vad gör du här?

Alexis Meneses, doktorand i robotik vid Osaka universitet.
– Jag forskar på interaktionen mellan robot och människa genom musik, vilket jag tror kan främja empati och samarbete.

Varför ville du fokusera på musik?
– För att jag älskar musik, och för att musik hjälper människor att växa. Många forskare tror att musik har varit viktigt för grupper att komma samman sedan långt tillbaka i mänsklighetens historia.

Hur går dina experiment till?
– Jag använder Comm U-roboten och den rör sitt huvud och sina armar till ljudet av trummor. Min hypotes är att personerna som trummar börjar synkronisera sitt spelande med varandra för att röra roboten på ett harmoniskt sätt. Nyckeln är att ingen ska säga till dem att göra det, utan att det sker självmant.

Hur tror du att framtiden med robotar ser ut?
– Jag tror att robotar kommer att fortsätta vara maskiner i 20–30 år för publiceringshetsen i akademin gör att forskarna fokuserar på att publicera i stället för att utforska världen, vilket bromsar utvecklingen.


Kategorier: Artiklar, Forskning, Utland