I den första svenska studien i sitt slag på över tio år har man frågat svenska forskare hur de ser på forskningskommunikation.
– Det trycks mycket på det från policynivå och vi vet en hel del om allmänhetens syn, men forskarnas perspektiv har saknats, säger Gustav Bohlin, utredare vid Vetenskap & Allmänhet, VA.
Nu har man gjort djupintervjuer med ett tiotal forskare och ett antal kommunikatörer.
Frågan är då hur forskarna ser på kommunikation.
– De tycker att det är spännande och intressant med forskningskommunikation men känner att de inte har tid. Anledningen till att de inte prioriterar att kommunicera är att de generellt anser att forskningskommunikation inte är meriterande, framför allt inte när de söker externa anslag, säger Gustav Bohlin.
I det lilla urval forskare som VA intervjuat är det en stor majoritet som inte finns på sociala medier och som till och med uttrycker en ganska stor misstro mot dem.
– En intressant empirisk fråga är om det gäller även för ett större urval av forskare. Det finns ju forskare på sociala medier men det kanske är en mycket liten andel. Vår undersökning tyder på det, men vi vet inte säkert.
Ses som sändar–mottagarverksamhet
På policynivå talar man gärna om vinsterna för forskaren med att bredda forskningssamtalet och att forskningen gynnas av att allmänheten på olika sätt involveras i forskningen.
– Tidigare såg man ofta på forskningskommunikation, som en sändar–mottagarverksamhet. I intervjuerna framkom att det fortfarande till stor del finns en sådan inställning bland forskarna, säger Gustav Bohlin.
De positiva egna skälen till forskningskommunikation som forskarna kunde komma på, handlade om det de själva säger. För att göra sig förstådda hos icke-forskare är de tvungna att formulera sig på ett nytt sätt.
– Det var inte i första hand vad samtalspartnern kan bidra med, utan att forskarna genom de egna formuleringarna kan få nya insikter.
Den här studien är tänkt att följas av en större enkätundersökning.
