Akademin har på många sätt fortsatt att vara en manlig inrättning. Först de senaste 20–25 åren har det skett en ”feminisering” av den akademiska miljön genom det stora inflödet av kvinnor. Det menar Ulf Mellström, professor i genusvetenskap som är verksam vid Karlstads universitet.
– Det är betydligt mer jämställt på universiteten i dag än för 30 år sedan när jag började, men kvinnor fortsätter ändå att diskrimineras inom flera områden.
”Kvotering triggar bara troll”
Ulf Mellström säger att han i egenskap av genusforskare har en kritisk blick på de ojämställda maktstrukturer som han menar präglar universitetsvärlden. Samtidigt verkar han inom ett fält där män är underrepresenterade.
– Jag blir ibland premierad i egenskap av man eftersom vi är så få män inom mitt fält. Det förekommer få manliga nätverk inom genusvetenskapen, men däremot har jag ju blivit inkluderad i manliga gemenskaper i olika arbetsmiljöer. Jag jobbar dagligen med att lyfta fram jämställdhetsfrågor i relation till exempelvis rekryteringsärenden och doktorandanställningar, men att jag är professor i genusvetenskap gör mig inte immun. Jag håller på med ett konstant arbete både på och utanför jobbet för att förstå kön, dominans, och över- och underordning.
Han tror inte att kvotering är en bra väg att gå för att förändra den mansdominerade akademin.
– På lagstiftningsområdet finns det redan mycket. Det är i praktiken vi måste avancera, det är en systematisk, långtgående process att få till jämställdhetsintegrering på alla plan inom universiteten. Jag tror att kvotering bara triggar troll och personer som inte vill ha förändring, säger Ulf Mellström.
”Akademin behöver kvotera”
En som däremot tror att kvotering är en av flera vägar till en mer jämställd akademi är Daniel Silberstein, doktorand vid Institutionen för ekonomisk historia och internationella relationer vid Stockholms universitet.
– Jag tror att vi behöver kvotera mycket mer inom akademin, trots att det finns ett motstånd.
Det är också viktigt att införa jämlik talartid under klasser och seminarier, och jämlik kurslitteratur, säger han.
Att kvinnor inom akademin också skrev ett #metoo-upprop tycker Daniel Silberstein inte är överraskande, men nödvändigt.
– Det som #metoo-rörelsen bland annat har fört med sig är ett slags krav på självrannsakan. Jag tror att vi alla är medvetna om att det här har pågått, nu måste vi fråga oss vad vi själva har gjort, sett eller hört talas om men inte tagit tag i eller sagt ifrån om.
Konstanta beroenderelationer
Daniel Silberstein ringar in flera problem inom akademin som försvårar jämställdhetsarbetet.
– Jag tror att vi inom akademin gärna vill prata om den som en upplyst plats, det meritokratiska system vi har och idén om att det ska vara frånskilt den resterande samhällsstrukturen. Samtidigt har vi ett system som är uppbyggt på konstanta beroenderelationer och att vi ska knyta kontakter. Det finns en patriarkal struktur inbyggd i akademin där män väljer varandra och där traditionellt manligt kodat beteende premieras.
Att Daniel Silberstein har haft kvinnliga akademiska förebilder tror han har haft starkt inflytande på hur han har formats som akademiker.
– Jag har till exempel en kvinnlig kollega nu som tidigare var min lärare och handledare. Hon är inriktad på genus och internationella relationer och fick mig att förstå både mitt ämne och mig själv mer. I dag sker det en konstant uttunning inom akademin där kvinnor går från att vara majoritet till minoritet. Om alla kvinnliga studenter som studerar på grund- och masternivå skulle fortsätta till professorstitel skulle universitetsvärlden se annorlunda ut, säger han.
Människofientlig attityd
Att kvinnliga akademiker på högre positioner kan bidra till att skapa en jämlikare akademisk miljö är något som filosofen Nicholas Smith håller med om. Han är utbildad på filosofiska fakulteten vid Stockholms universitet där han disputerade år 2010, och arbetar sedan många år som lektor i filosofi vid Södertörns högskola.
– Filosofi är ett traditionellt manligt kodat ämne och jag upplevde en brutal, manschauvinistisk stämning med bara manliga lärare när jag själv var student på Stockholms universitet. Det fanns en människofientlig attityd som drabbade alla, även män, men där kvinnor och personer som rasifieras hamnade längst ner i hierarkin. Även om min arbetsplats Södertörns högskola är ett mer progressivt lärosäte så finns det självklart sexism och manlig dominans även här, unga manliga studenter som tar stor plats på seminarier och blir premierade av både manliga och kvinnliga lärare.
Vad har du som manlig lärare och lektor för ansvar och möjligheter att förändra de problem som du beskriver?
– Dels använder jag konsekvent referenser och kurslitteratur skriven av kvinnor som inte är vita och västerländska. Dessutom samarbetar jag mest med kvinnliga forskare, det är ett medvetet val att inte ingå i helmanliga gemenskaper. Det är främst mina studenter som stöttar mig att arbeta på det här sättet, från mina kollegor är stödet däremot svalt, säger Nicholas Smith och fortsätter:
– Jag tror att förändringen kommer från den nya generationen akademiker som utbildas nu, de kommer att fortsätta det arbete som #metoo-rörelsen har påbörjat.
