Det sker nästan utan att någon märker det. Den som trakasserar är ofta charmig och skapar en härlig stämning på arbetsplatsen – men utesluter vissa. De kränkande inslagen kommer smygande, skämten vrids ett varv till, sker alltid i slutna rum. Snart har de blivit normaliserade. Det berättar Anneli Häyrén, genus- och organisationsforskare vid Uppsala universitet.
– Det är ett osynligt och effektivt sätt att använda makt på. När trakasserierna blir synliga har även människorna runt omkring dragits in i en kultur som är rolig och trevlig, och många är beredda att offra den som utsätts för att slippa problematisera kulturen, säger hon.
Det här är något som Tina Mattsson, doktor i socialt arbete, känner igen. I sin artikel Den våldsamma Akademin – Makt, hierarki och konkurrens inom forskarutbildningens väggar använder hon begreppet ”det symboliska våldet”. Det myntades av sociologen Pierre Bourdieu för att beskriva hur den manliga dominansen upprätthålls genom ett milt våld som utövas genom kommunikation och kunskap, utan att vi riktigt märker det. Det får oss att uppfatta den maktordning vi lever i som naturlig.
– Att det går att göra riktigt grova saker har att göra med att vi hela tiden accepterar små saker i vardagen, säger Tina Mattsson.
Normbrytare ofta utsatta
Flera av de forskare som Universitetsläraren talat med menar att akademins hierarkiska struktur där många slåss om resurserna är en grogrund för maktmissbruk och sexuella trakasserier. Anneli Häyrén berättar att de som utsätts för trakasserier ofta är normbrytare, särskilt i verksamheter där det är svårt att få resurser och fasta anställningar. Det kan vara någon som varit kritisk mot kollegiet eller en kvinna som plötsligt blir konkurrenskraftig.
– Det är ett sätt att försöka skaffa sig kontroll över resurserna för att jag, mitt fält och de som är lika mig ska fortsätta ha tillgång till dem. Då får det inte komma in någon som gör motsatsen till det eller ställer min forskning i kritisk dager.
– Även om många kvinnor kommit in har akademin fortfarande en maskulin struktur, säger hon. Ju högre upp i hierarkin du kommer, desto fler blir männen. Mycket formell makt finns till exempel hos professorskollegiet, och 2016 var 73 procent av professorerna i landet män.
Doktorander särskilt drabbade
Något som gör det svårt just inom akademin är vikten av nätverk och goda relationer för att göra karriär. Här är särskilt doktorander i en utsatt position i förhållande till sina handledare. Anneli Häyrén menar att det kollegiala ledarskapet skapar problem, då medarbetarna turas om att vara chef över sina kollegor.
– Eftersom det är viktigt att hålla sig väl med sina nätverk är prefekten inte alltid benägen att gå in och göra maktanalyser eller problematisera personer som senare kan bli ens egen chef, säger hon.
Tina Mattsson är kritisk till den starka tilltro som finns till det akademiska systemets förmåga att sålla ut de bästa forskarna – och att de som inte får medel därmed är sämre forskare. Hon menar att det skapar en maktordning som förstärker de innanför- och utanförskap som finns och även konkurrensen mellan forskare. Här spelar också homosocialitet roll, att män väljer andra män till tjänster, uppdrag och samarbeten.
– Människor söker sig mot makt och mot likhet.
Hon tror att konkurrensen ökar acceptansen av maktmissbruk och trakasserier. Det ingår redan i akademin att forskarna mäts och jämförs, det diskuteras vem som är skicklig och värd framgång, och vem som inte är det.
– Jag tänker till exempel på otrevliga seminariekulturer där man går hårdare åt vissa forskare och där kvinnor med projekt som bryter mot det som uppfattas som viktig forskning är särskilt utsatta. De blir inte tagna på allvar eller ifrågasätts på knepiga grunder som inte har med det de forskar om att göra.
Kvinnorna ligger 400 år efter
En faktor som också gör det svårt att ta upp frågan om makt tror Tina Mattsson har att göra med att man då ifrågasätter akademin och dess historiska struktur, som är hierarkiskt ordnad och manligt dominerad. Historiskt sett är kvinnor fortfarande relativa nykomlingar inom högre utbildning. De ligger en sisådär 400 år efter männen i loppet om makten i akademin. Före 1873 var kvinnor inte välkomna. Ett argument var bland annat den så kallade överansträngningsteorin, att högre studier var för ansträngande för kvinnans hjärna och därför kunde skada hennes livmoder.
Hanna Markusson Winkvist är universitetslektor i historia vid Göteborgs universitet och forskar bland annat om genus och jämställdhet i akademin ur ett historiskt perspektiv.
– Grundtonen var att kvinnor inte ansågs vara disponerade för att anta intellektuella utmaningar. Det har gjort att utestängningsmekanismerna kunde vara starka under lång tid, och vi ser fortfarande effekterna av det, säger hon.
Först 1872 blev sadelmakardottern Betty Pettersson från Visby Sveriges första studentska. Hon hade då sökt dispens hos kungen för att få tillträde till universitetet. Året efter öppnade universiteten för kvinnor, men motståndet var fortfarande starkt. Kvinnliga akademikers förening, KAF, grundades 1904 för att kämpa mot det utbredda motståndet mot att kvinnor fick högre teoretisk utbildning. I dag är Lisa Öberg, ordförande för föreningen.
– De som gjorde motstånd hade en särartsuppfattning om kön, där kvinnan skulle sköta familjen och det gjorde att hon inte var ämnad till att arbeta hårt. Men det fanns också egoistiska intressen, inga människor som har makt brukar frivilligt vilja släppa den, säger hon.
Kvinnorna fick gärna plugga, det kunde göra dem till bildade äktenskapsmaterial. Men grundlagen förbjöd dem länge från att ha högre ämbeten inom akademin eller andra delar av staten, de var reserverade för ”swenske män”. Att riva upp den paragrafen blev KAF:s främsta mål.
”Ett sätt att skaffa utbildade fästmän”
På 1960-talet avskaffas de särskilda kvinnolönerna i Sverige. Det är också nu som frågor om jämställdhet börjar vakna inom akademin. Men synen på kvinnor lever kvar, enligt Hanna Markusson Winkvist.
– Även på 1960-talet, när kvinnor utgjorde 40 procent av dem som studerade, fanns det fortfarande en föreställning att kvinnor inte hade på universiteten att göra, att de bara var där för att skaffa sig utbildade fästmän som kunde försörja dem, säger hon.
Andra vågens kvinnorörelse innebär bland annat att det startas olika kvinnliga vetenskapliga forum. Det ger resultat på 1990-talet då jämställdhet skrivs in i högskolelagen. Politikerna tillsätter också utredningar och vidtar åtgärder för att till exempel komma till rätta med den skeva fördelningen av kvinnliga och manliga professorer.
– Man tittade på hur många kvinnliga studenter och doktorander det hade funnits ett antal år tidigare och såg att kvinnor rent proportionellt borde kunna vara mer framgångsrika som forskare och professorer, säger Hanna Markusson Winkvist.
Sexuella trakasserier börjar diskuteras
Det var också i slutet av 1980- och början av 1990-talet som nordiska lärosäten började diskutera sexuella trakasserier inom akademin. Det berättar Liisa Husu, professor i genusvetenskap vid Örebro universitet. Hon är en av grundarna av ett europeiskt nätverk för jämställdhet inom högre utbildning. Redan på nätverkets första konferens 1998 diskuterades sexuella trakasserier. Ämnet finns med även på årets konferens.
Som en del av sitt jämställdhetsarbete tog många lärosäten fram riktlinjer för att hantera problemet. Det var bra, menar Liisa Husu, men tyvärr granskade de sällan hur systemen fungerade i praktiken.
– Forskning visar att en stor del av trakasserierna aldrig anmäls. Flera kvinnor som jag har intervjuat i min forskning har valt att inte anmäla de trakasserier de varit utsatta för, av rädsla för att förstöra sin akademiska karriär. Kvinnliga professorer som försökt hjälpa utsatta personer berättar också att de då själva blivit föremål för hämndaktioner.
