Ingrid Berg är arkeolog och arkeologihistoriker och forskar om arkeologins egen historia. Hon kom in på äventyrliga arkeologer genom sin avhandling om den första svenska utgrävningen på den grekiska ön Poros 1894.
– En del av mitt forskningsperspektiv var att jag ville titta på de arkeologiska självbilderna, hur utgrävningens arkeologer såg på sig själva. Då upptäckte jag att de i likhet med sina europeiska och amerikanska kollegor presenterade sig själva som äventyrare, både i fackpressen, i sina dagböcker och i sina brev hem till Sverige.
Under hela det sena 1800-talet framställde sig arkeologerna gärna som att de åker ut på äventyrliga expeditioner och upptäcker försvunna skatter.
– Det blev en del av den arkeologiska självbilden, den känner vi i dag som populärkulturella arketypen Indiana Jones.
Den mest kände äventyrsarkeologen är nog Heinrich Schliemann (1822–1890) som bland annat upptäckte Troja. Han var en tysk affärsman och i huvudsak självlärd.
– Schliemann är på något sätt en länk mellan den förvetenskapliga och vetenskapliga arkeologin och han förmedlade gärna bilden av sig själv som en äventyrare.
Män från övre medelklassen
Ingrid Berg påpekar att dåtidens arkeologer var en homogen grupp, det var män från den övre medelklassen som reste tillsammans.
– En del av den manliga gemensamskapen var att man använde mycket militäranalogier. Man talade om att göra en fältmanöver när man åkte till Grekland och över Peloponnesos.
Ingrid Berg menar att bilden av arkeologen som äventyrare lever kvar och har blivit internaliserad i den arkeologiska självbilden, men att den främst kommer till uttryck i massmedia.
– Arkeologerna själva har förhoppningsvis blivit försiktiga med att presentera sig som äventyrare.
