Han går till botten med landskapets förändringar

Vid ett av sina första dyk gjorde Anton Hansson ett fantastiskt fynd. Han hittade en hacka som någon, som levde i Skåne för 9 000 år sedan, slängt i ån för att den var trasig. I dag är åfåran dränkt av Östersjöns vatten och Anton Hanssons uppgift är att ta reda på hur landskapet i området såg ut för omkring tiotusen år sedan.
– Jag är nog den första som kunnat fastställa hur låg vattennivån var för 11 000 år sedan i det här området, och hur snabbt vattnet steg igen sedan. Det gick på cirka fyra centimeter per år, säger Anton Hansson. Foto: Arne Sjöström

Han insåg inte själv vad det var han hade hittat, men eftersom den erfarne dykarkollegan började ropa och göra tecken förstod Anton Hansson ganska snart att det var något speciellt han höll i sin hand där på havsbotten.
– Det var häftigt. Jag fattade inte riktigt vad det var. Det var mitt tredje dyk och då är man fortfarande mest bekymrad över att hålla koll på om man har luft och var man över huvud taget befinner sig. Men min expertkollega såg ju direkt att det var något speciellt jag hade hittat. Han började hojta och vi gick upp till ytan, säger Anton, som är doktorand i kvartärgeologi vid Lunds universitet.

Det var en niotusen år gammal hacka tillverkad av basen av ett älghorn som han hade hittat. Anton visar bilder av fyndet på sin datorskärm. Den har någon typ av inskriptioner. Han berättar entusiastiskt om hur det gick till när han och arkeologen och eldsjälen Arne Sjöström, som enligt Anton känner Havängs botten lika väl som sin egen ficka, hittade verktyget. Han berättar också om den uppmärksamhet han, i och med fyndet, fick så tidigt.
– Det är ju väldigt roligt att hitta något som även intresserar allmänheten. Folk har spekulerat en hel del om vad de här inskriptionerna på hackan betyder. Ett förslag är att de skulle vara inristade av någon som räknat måncykler, men det finns inga belägg för det. Troligen användes hackan som ett grävverktyg av något slag, kanske för att fästa fiskeanordningar i ån, men vi vet inget säkert om det heller, förklarar han.

Verktyget går under benämningen Hornhackan och finns numera på Historiska museet i Lund.
Den har en spricka.
– Troligen var det därför ägaren slängde den i ån, för att den var trasig och förbrukad.

Fjällvandring inspirerade
Anton blev intresserad av geologi under gymnasietiden i Landskrona. Det var en idrottslärare som tog med sig eleverna på fjällvandring som inspirerade honom till ämnesvalet. Att sedan fortsätta som doktorand efter grundutbildningen kändes också självklart.
– I slutet av masterutbildningen började jag umgås mer med doktoranderna på institutionen och tyckte att det verkade roligt att forska. Och så dök det upp ett projekt. Jag var intresserad av projektet och institutionen var intresserad av mig.

Tallstubbarna berättar
Antons projekt handlar egentligen inte om människans förhistoria, även om gränsen mellan arkeologi och geologi blir suddig när fynden från havet utgör spår av mänsklig aktivitet.
Anton har sitt kontor längst bort i en korridor på Geologiska institutionen, som ligger mittemot träningscentret Gerdahallen i Lund, mitt i studentstadens liv och rörelse. På skrivbordet har han lagt fram några saker som han hittat på havsbotten. Vi tittar på ett tvärsnitt av en tallstubbe och Anton förklarar vad forskningen går ut på. Det märks att han har en viss vana att berätta om sitt projekt på ett publikvänligt sätt.
– Det handlar om att ta reda på vilka vattennivåförändringar som skett i landskapet kring den här före detta åfåran utanför Haväng på Österlen i Skåne. Var kustlinjen har gått, hur snabbt förändringarna har skett, och hur miljön såg ut. Var det öppet landskap eller tät skog? Om jag kan presentera det här landskapet för arkeologerna så blir det lättare för dem att placera in människan i rätt sammanhang.

För att ta reda på allt det här hämtar Anton trädstubbar från havsbotten och mäter avståndet mellan stubbarnas årsringar. Träd som har levt samtidigt i samma område har samma mönster vad gäller årsringarnas tjocklek, eftersom de utsatts för samma solmängd, nederbörd och liknande. Utifrån det bygger Anton upp en kronologi över när träden har vuxit på platsen.

Han liknar Östersjön vid ett jättelikt badkar, som tappats på vatten och fyllts på igen. I och med att inlandsisen smälte var det som att någon vickade på hela badkaret och vattennivåerna ändrades väldigt snabbt.

Förutom att hitta Hornhackan, vilka är dina höjdpunkter i forskningen så här långt?
– Jag är nog den första som kunnat fastställa hur låg vattennivån var för 11 000 år sedan i det här området, och hur snabbt vattnet steg igen sedan. Det gick på cirka fyra centimeter per år. Själva händelsen är visserligen bekant sedan länge, men jag har kunnat ringa in mer exakt hur vattennivåhöjningen gick till. Hur havsbotten först blev till land, träd etablerade sig, och sedan täcktes träden av vatten igen när havsnivån ökade.

  • Anton Hansson är doktorand i kvartärgeologi vid Lunds universitet. Vid mikroskopet mäter han avståndet mellan trädstubbarnas årsringar och får en bild av hur landskapet såg ut för omkring 10 000 år sedan. Foto Martin Olson
  • Från stubbens tvärsnitt läser Anton Hansson av trädets livshistoria, hur gammalt det blev och hur det levde. Foto Martin Olson

Tar reda på hur träden levt
När Anton gör sina dykexpeditioner lägger han upp arbetet så att han sågar så lite som möjligt nere i vattnet. Det gäller bara att få upp stubbarna. Väl uppe sågar han till fina tvärsnitt av trädfynden. Sedan tar han reda på hur gamla träden blev och hur de har levt. Har trädet några skador från bränder, djur eller människa? Har det stått i en gles eller tät skog?

Anton pekar på ett ställe där årsringarna i tvärsnittet av tallstubben bildar ett konstigt mönster.
– Här kan man se att när trädet var ungefär 70 år gammalt så hände det någonting. Antingen har ett annat träd brakat in i det eller så har till exempel en uroxe bankat in i trädet och orsakat en ganska omfattande skada.

Spåren av jägare och samlare i området ser Anton som en sorts bonusfynd i sin forskning. Förutom den berömda Hornhackan består dessa lämningar av fiskfällor och ben från kronhjortar och andra vilda djur, som har spår av pilbågspilar och spår av att man karvat kött från dem.
– Fynden tyder på att människorna som fanns här för 8 000 till 10 000 år sedan livnärde sig på fisk i större utsträckning än vad tidigare forskning visat. De tyder också på att fler människor kan ha livnärt sig här, än man tidigare antagit, och de verkar ha varit mer bofasta och inte helt utlämnade åt naturens krafter.

Rätt skönt att dyka
Havsbotten är ju en miljö som är okänd för många.
– Vissa kan tycka att det är läskigt att dyka ner i den här miljön, men jag tycker att det är rätt skönt. Nu när jag blivit van vid det så kan jag se mig omkring och lära känna undervattenslandskapet, snarare än att bara hålla koll på mig själv. Jag dyker ju inte så långt ner, bara till cirka tio meters djup. Man ser ungefär tio till tjugo meter framför sig om vinden ligger rätt. Andra gånger kan det vara så att man knappt ser handen framför sig, förklarar han.

Området som Anton studerar ligger mitt i ett militärområde, så han kan bara dyka när de inte skjuter. Dessutom går det bara att dyka när det blåser från rätt håll. Det blir inte så ofta, cirka fem till tio gånger per år.

Nästa projekt blir att studera ett område utanför Blekinges kust och ta reda på hur landskapet såg ut där för tiotusen år sedan.
– Utanför Blekinge finns en berggrundstopografi som ger ett helt annorlunda landskap jämfört med Haväng. Blekinge är inte lika platt och därför blir det lättare att lista ut var åarna kan ha runnit och var man då kan tänka sig att människor har bott.

Anton har också en assistenttjänst på 20 procent då han sitter vid mikroskopet och daterar trä åt andra. Mikroskopet finns i rummet bredvid Antons kontor och där är det fullt av träbitar, stockar och stubbar från golv till tak.
– Det handlar om allt ifrån privatpersoner som vill veta hur gammalt ett torp är, till länsstyrelser som vill ha hjälp med att datera byggnader från arkeologiska lämningar.


Kategorier: Artiklar, Doktorand, Forskning