KI och regeringen har samma Kina-mission

Missionärer för akademisk frihet eller forskning under bekvämlighetsflagg?
Det är frågor som kan ställas efter att Karolinska institutets ledning nyligen meddelat att man ser fram emot att expandera i regionen Hongkong och Kina, med KI:s filial Ming Wai Lau Center som fotfäste och förebild.

Att KI vill flytta fram positionerna på en snabbväxande forskningsmarknad är uppenbart, mer gåtfullt är att myndigheten KI åtminstone inte offentligt diskuterar riskerna med att ytterligare närma sig en kommunistisk diktatur, detta samtidigt som omvärlden uppmärksammar Pekingregimens globala maktanspråk.

Som Per-Olof Eliasson skrev i sin krönika 18 januari är Kina på frammarsch med ambitionen att bli en dominerande världsmakt inom högre utbildning, en internationalisering som sker parallellt med att Peking begränsar de egna universitetens frihet, vilket tydligt manifesterades i samband med partikongressen hösten 2017.

Den senaste veckan har Kinakännare i Dagens Nyheter (Göran Leijonhufvud) och Svenska Dagbladet (Ola Wong) påpekat att Kina har gått in i en ny, offensiv era, med hamnprojekt och nya Sidenvägar.
Det kan rimligen inte råda några tvivel om att det handlar om en diktatur och repressiv polisstat vars räckvidd visar sig i sådant som fängslandet av den i Hongkong verksamme svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai.

Att regimen i Peking har ålagt universiteten att bekämpa ”skadliga” och ”universella idéer”, exempelvis demokrati kunde ju också hämma KI:s lust att outsourca sin forskning.
Och om det inte anses oroväckande nog borde ett medicinskt universitet som KI få skrämselhicka av att institutionen för life science vid Tsinguniversitetet i Peking har fått kommunistpartiets uppdrag att utbilda sina studenter under parollen ”För vidare de röda generna”.

En förklaring till att KI trots detta gillar det Pekingnära läget skulle kunna vara att det svenska universitetet uppfattar sig som osårbart, också i förhållande till en totalitär stat.
Kanske ser sig KI rentav som ett slags akademins motsvarighet till forna tiders missionärer, de som trosvisst for till Kina för att sprida den rätta läran.

En annan och betydligt mer besvärande möjlighet skulle vara att KI-ledningen går in i detta med öppna ögon, medvetna om förutsättningarna, men att dessa överskuggas av chansen att kunna bedriva (exempelvis) regenerativ forskning under vad man kan kalla vetenskaplig bekvämlighetsflagg.

Det enda som rektor Ole Petter Ottersen har att säga om akademisk frihet i regionen är att han på sin blogg förnöjt konstaterar att det verkar som om de han mötte under ett kortare studiebesök vid Ming Wai Lau Center har samma värderingar som gäller i Sverige.
Och det finns inget skäl att betvivla att så är fallet. Givetvis har forskare och andra han träffat hyllat ”svensk” frihet, något annat vore knappast tänkbart vid den sortens möten.
Men man skulle bra gärna vilja veta vad det är som får Ole Petter Ottersen att tro att forskare kan verka helt oberoende av den faktiska makten över Hongkong, nämligen Kina.

Det finns alltså en rad frågor och följdfrågor att ställa till KI:s ledning, men Ole Petter Ottersen är inte intresserad av den sortens kommunikation.
Det finns självfallet ingen lagstadgad skyldighet för en KI-rektor att besvara Universitetslärarens frågor.
Men att hålla sig undan journalister är ett ovanligt, för att inte säga unikt, beteende bland svenska lärosätens rektorer.
Det rimmar framför allt illa med försäkringarna att KI, efter Macchiarini-affären, skulle präglas av transparens kring sin verksamhet.

När det gäller en svensk myndighets handel och vandel utomlands borde också regeringen vara intresserad.
Men inte heller utbildningsdepartementet vill diskutera KI:s förhållande till Hongkong och därmed Peking.
Vilket kan bero på att högre utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) i höstas undertecknade ett avtal om forskningssamarbete med Kina. Det tyder på att regeringen delar KI:s optimistiska förhoppningar om att det enbart finns fördelar att hämta på den kinesiska forskningsmarknaden.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se

Fotnot: Missa inte journalisten Jojje Ohlssons analys av Kinas kamp mot akademisk frihet i Universitetsläraren nr 1/18 som kommer i tryckt version 12 februari.


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Akademisk frihet, Etik, Ledarskap, Politik, Utland
Lärosäten: Karolinska institutet