Ett Kina på frammarsch, ett svajigt Europa och frågetecken kring USA:s roll. Det är några av de trender som ser ut att prägla högre utbildning under 2018.
Om vi börjar med Asien så är det mest anmärkningsvärda Kinas frammarsch.
Kina försöker bli den dominerande makten i högre utbildning och nå internationell excellens med ett antal av sina universitet.
Landet har också ambitioner att ta emot minst 500 000 internationella studenter senast 2020. Förra året nådde antalet internationella studenter i Kina sannolikt 400 000 efter en stadig ökning sedan 2011.
Antalet internationella studenter i Kina kan dock växa ännu snabbare tack vare en aggressiv offensiv inom högre utbildning med programmet ”One Belt, One Road”, som officiellt lanserades i juni 2017.
Programmet är tänkt att fördjupa kinesiska universitets kopplingar främst med universitet i Hongkong, Singapore, Vietnam och andra grannar runt Stilla Havet, men också i Ryssland, Turkiet och Östeuropa.
Men det finns en inbyggd motsättning mellan Kinas ambitioner till excellens och internationalisering och en ökande ideologisk kontroll av kinesiska universitet.
Det finns även rapporter om att Kina utövar påtryckningar på universitet utanför landet när deras forskning eller undervisning går i en riktning som misshagar regimen.
Också andra länder i Asien är på frammarsch. Indien har ambitioner att uppgradera 20 universitet till världsklass de närmaste tio åren. Andelen ungdomar i högre utbildning i Indien har stigit till 25 procent, och landet strävar efter att nå 30 procent år 2020. Men man ligger efter Kina, där för närvarande 42 procent av de unga börjar på en högre utbildning, enligt en rapport.
Även andra länder i Asien med snabbt växande ekonomier som Indonesien, Malaysia, Thailand och Vietnam, prioriterar utbildning och har investerat kraftigt inom sektorn. Notera också att Singapore har nått en position som framgångsrik forskningsnation på bara tio år.
Dessutom pågår maktkampen mellan Saudiarabien och Iran även med högre utbildning som vapen. Båda staterna bygger islamiska universitet i Afghanistan för att vinna inflytande.
I Europa är situationen något svajig. Även om tillgången till högre utbildning är bättre än på de flesta andra håll i världen finns det problem.
Exempelvis är de konvulsioner som planerna på Brexit sänder genom europisk akademi välkända.
Men det finns även andra oroande tecken.
Sedan 2008 års finanskris har klyftan ökat mellan de europeiska högre utbildningssystem som får ökad offentlig finansiering och de som får minskade investeringar. Återhämtningen från krisen är långsam och bräcklig i många länder. Även EU:s centrala investeringar i forskning och innovation behöver stärkas rejält, enligt European University Association, EUA.
Till det kommer att illiberala regimer i främst östra Europa verkar ha ambitioner att inskränka den intellektuella friheten i akademin. Ett par exempel är att den turkiska regeringen massavskedat akademiker och att Ungerns regering ändrar lagar för att försöka stänga det välkända Centraleuropeiska universitetet, CEU, i Budapest.
Även i USA finns det anledning att vara skeptisk till regeringens inställning till högre utbildning, forskning och intellektuell frihet. Trumpadministrationens agerande sätter till exempel frågetecken kring USA:s roll när det gäller klimatfrågan. Olika vetenskapsfientliga uttalanden och märkliga tillsättningar av beslutsfattare med makt över forskningsanslag förstärker intrycket av en akademi under angrepp.
Men bedömare i USA tror att de nyligen beslutade skattesänkningarna utgör ett betydligt större hot betyder mot högskolesektorn. Skattesänkningarna torde på sikt göra det nödvändigt med massiva nedskärningar i den federala budgeten vilket kan få stora konsekvenser för högre utbildning och forskning.
Här i Sverige verkar allt tuffa på som på räls. De mest omvälvande händelserna framöver kan vara så beskedliga som att regeringen under våren ska lägga en proposition utifrån Jörgen Tholins tillträdesutredning och att Pam Fredmans styr- och resursutredning ska bli klar i början på december.
Och så återstår det förstås att se om det blir regeringsskifte vid höstens val och vilka omprioriteringar det i så fall kommer att innebära för högskolor och universitet.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
