Christina Rogestam satt i riksdagen för Centerpartiet mellan åren 1974 och 1982. Som ledamot i utbildningsutskottet tog hon aktiv del i högskolans utveckling under denna tid.
– Bakgrunden till reformen 1977 var de stora förändringar som skedde i slutet av 1960-talet. Antalet studenter växte kraftigt samtidigt som de flesta utbildningar fortfarande hade ett obegränsat antal platser, något som försvårade planeringen för lärosätena, berättar hon.
1968 infördes därför betydligt fler fasta studiegångar, vilket väckte starka protester.
– Då insåg man att det behövdes en ordentlig översyn och regeringen tillsatte en utredning, U68, i syfte att se över bland annat dimensioneringen och behovet av nya högskolor i landet.
Den nya högskolan
U68 resulterade i ett tjockt betänkande som splittrade de borgerliga partierna.
– För att göra något så omfattande krävdes hyfsad politisk enighet, säger Christina Rogestam.
Förhandlingarna resulterade så småningom i en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet. Riksdagsbeslutet fattades 1975 och två år senare sjösattes högskolereformen Den nya högskolan, då man inrättade fjorton nya högskolor och två utbyggnadsorter.
– Jag ville öppna högskolan för nya grupper. De nya lärosätena sänkte trösklarna för många och de spelar en viktig roll i arbetet med breddad rekrytering, säger hon.
En bit kvar att gå
Mycket har hänt under dessa fyra decennier. De lärosäten som tillkom har expanderat kraftigt och blivit en självklar del i det svenska högskolelandskapet.
– Men det finns fortfarande en bit att gå. I vissa av dessa regioner är andelen med högskoleutbildning fortfarande låg, säger Christina Rogestam.
Hon tycker att de gamla universiteten har en del att lära av 40-åringarna.
– De kan genomföra förändringar mycket snabbare än de gamla. Och de är väldigt bra på att ta hand om sina studenter.
