Vid Lunds universitet verkar inte längre meriter och erfarenhet ligga till grund för professorstillsättning, utan beslut tas enligt en helt annan agenda.
”Den som blir befordrad ska komma från en anställning som är tillsatt i konkurrens från början”, säger SULF:s chefsutredare Karin Åmossa om professorstillsättningar i Universitetsläraren nr 5/2017. Detta verkar inte gälla i Lund. Jag ser exempel på att man erhållit en lektorstjänst på grund av vikariat och blivit professor genom administrativa uppdrag utan att någonsin ha behövt söka en tjänst vid universitetet.
Rektor Torbjörn von Schantz sade vid senaste rektorsuppvaktningen 1 maj 2017 att fem veckors pedagogisk utbildning är otillräckligt för att bli professor. Vid en reform 2008 blev extraordinarie docenter lektorer och fick ta större del av utbildningen utan att kanske ha erfarenhet, intresse eller pedagogisk utbildning. De har därefter ofta gjort de fem veckornas pedagogiska utbildning samt som professorer medverkat i grundutbildningen.
En professor är ansvarig för forskning och forskarutbildning inom sitt ämne och förutsätts kunna företräda ämnet internt och externt. Vissa kanske har haft internationell undervisning på engelska, tyska, franska eller spanska. När man bedömer de pedagogiska meriterna måste man se till helheten: ”Experience accounts for a lot.”
Professorerna Mats Alvesson och Bo Rothstein skriver i Dagens Nyheter i maj 2014: ”Ledningarna är alltför svagt meriterade, den intellektuella inaveln grasserar och det går inflation i professorsutnämningar, vilket urvattnar kompetens. Om inte dessa sammanlänkade problem löses riskerar högskolesystemet bli nästa skolhaveri.”
Lunds universitet utmärker sig genom att vara det universitet som har störst andel interna rekryteringar till professurer, 67 procent. Endast högskolorna i Skövde, Kristianstad och Malmö har en något större procentandel. Jag har under mina tidigare verksamma år vid universitetet sett tydliga exempel på att det går att bli professor med mediokra vetenskapliga publikationer, utan att ha handlett en doktorand fram till examen, utan internationell erfarenhet och utan att någon utomlands känner till denna professors forskning.
Med tanke på de meriter – eller snarare icke-meriter – som i dag verkar ligga till grund för befordran vid universitetet, kanske den gamla visan om vaktmästaren och professorn i dag faktiskt sker i verkligheten: ”När vaktmästaren och professorn, dom skulle byta lönegrad. Då blev professorn ganska ledsen men vaktmästaren blev glad.”
Elis Holm
Före detta professor
