De saknade kvinnorna i akademin – förminskade, ignorerade, trakasserade

Jag trodde aldrig att jag skulle skriva ett debattinlägg om maktmissbruk och (o)jämställdhet i akademin. Jag identifierar mig inte som en uttalad feminist, men nu tror jag att toppen av ett isberg har dykt upp – synliggjort genom #metoo och #akademiuppropet. Även tv-programmet Grotesco – Ladies Night, Ett psykologiskt drama, visar med dramatik beklämmande nära verkligheten hur kvinnor kan uppleva mansdominerade arbetsmiljöer.

Många berättelser vittnar om maktutövning som leder till sexuella och/eller psykiskt kränkande trakasserier. Själv har jag blivit sexuellt trakasserad både som barn och tonåring i en grundskola i Gävle och senare som doktorand i Lund. Detta är något som jag inte har funderat så mycket på, men jag tror att massor av kvinnor har upplevt liknande händelser.

Förutom det förfärliga med alla de kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier av hierarkiskt överlägsna män, så är det också förfärligt att ledare inom akademin saknar förståelse för mekanismerna bakom trakasserierna.
Det är en befäst kunskap att sexuella trakasserier bara är ett av flera uttryck för utövande av makt på en person som är i beroendeställning eller har lägre status. Andra möjliga uttryck är förminskande, förlöjligande, ignorerande, utfrysning och så vidare, vilka i juridisk mening främst beaktas som kränkande särbehandling. Maktutövning från de med inflytande leder också till orättvisa strukturer – där män fördelar makt till andra män. Denna maktutövning och resulterande orättvisa hierarkiska strukturer, som vi fortfarande år 2017 har vid våra svenska universitet, är vad den här texten handlar om.

Vad krävs för att få makt och stort inflytande över kollegor och studenter i universitetets hierarkiska och i mångt och mycket gammalmodiga system?

För att klättra på karriärstegen gäller det att ha goda kamrater inom informella nätverk (brödraskap), bestående av främst manliga professorer (eftersom det fortfarande är så att inom många ämnesområden är drygt 80 procent av professorerna män – för kemi 81 procent och kemiteknik 88 procent, enligt data från UKÄ, 2016). Det krävs också en lång lista av meriter i form av erhållna stora forskningsanslag, publicerade vetenskapliga artiklar (gärna i tidskrifter med hög ”impact factor”, vilket kräver mer än en excellent artikel – lobbying är vanligt liksom ”tjänster och gentjänster”), fina utmärkelser, hedersuppdrag i viktiga styrgrupper, och så titlar förstås.

Eftersom det är så avgörande att känna folk, eller snarare att de med hög status upptäcker dig som ung och lovande forskare, är det oerhört viktigt att synas och höras. Det är allmänt vedertaget att ”om man inte syns eller hörs, så finns man inte”.
Syns gör man till exempel då man håller föredrag vid konferenser – särskilt om man är inbjuden som huvudtalare.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit på en konferens med endast manliga huvudtalare!
Sedan två år tillbaka har jag som princip att aldrig delta i en konferens där kvinnorna saknas som huvudtalare.

Varför blir det så här? Jo, för att konferenskommittéerna består till övervägande del av män. Dessutom väljs ofta forskarna med flest meriter, med särskild vikt på dem som har gjort sig kända som intressanta huvudtalare – alltså oftast män. Här har vi ett tydligt moment 22.
Då jag har påtalat avsaknaden av kvinnor som huvudtalare i flera olika konferensorganisationer, har det efter en del tramsiga och nedlåtande kommentarer om feminism inträffat att kvinnor faktiskt blivit inbjudna som huvudtalare, men slående är att de manliga talarna är män i dryga 60-årsåldern, medan kvinnorna är yngre, och därmed mindre meriterade, men betydligt vackrare att titta på.
Det är så typiskt. Varför inte bjuda in de mer meriterade äldre kvinnorna? Upplevs de som ett hot? Varför är det främst kvinnorna som ska stå för ”föryngringen” av talarlistan?

Ett annat exempel är utdelandet av akademiska utmärkelser och medaljer. Dessa är viktiga i meritlistan. Jag själv sitter med i en styrelse inom European Chemical Sciences, Division of Analytical Chemistry (EuCheMS-DAC).
Där finns också en kommitté som har till ansvar att utse mottagare av utmärkelser. De som sitter i kommittén är tidigare pristagare. Eftersom priser inom EuCheMS-DAC aldrig någonsin har utdelats till en kvinna, så finns det bara män i kommittén. Även i år delades priser ut endast till män.
Jag har påtalat detta strukturella problem för styrelsen, och nu har en kvinna valts in i priskommittén. Det är ändå osäkert om denna kvinna bland flera män tänker på att det finns ett stort antal välmeriterade och kompetenta kvinnor inom analytisk kemi i Europa.

Hur bra förebilder är vi egentligen i Sverige? Nobelpriset i Kemi har delats ut sedan 1901, till 173 män och bara fyra kvinnor (Marie Curie och hennes dotter Irène Joliot-Curie (1935), Dorothy Crowfoot Hodgkin (1964) och Ada E. Yonath (2009).

Även om man som kvinna lyckats komma med i en gruppering som har inflytande inom akademin, så är det inte säkert att man kan göra sin röst lika hörd som männens. Jag har några exempel på detta. Jag har bland annat granskat ansökningar om konferensbidrag vid Vetenskapsrådet, VR. Tillsammans med en manlig professor granskade vi ett stort antal ansökningar inom teknik och naturvetenskap.

Till min förvåning var den manliga professorn ansvarig föredragande för samtliga ansökningar, det vill säga han hade första ordet, medan jag inte ansvarade för en enda ansökan.
Jag påtalade detta till observatören från VR, som insåg sitt misstag (och som dessutom har en roll att bevaka rättvisa och integritet i mötesrummet). Det beslutades att vi skulle föredra vartannat bidrag.

Ett annat exempel är från Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Vi var två kvinnor och två män i en utvärderingskommitté. En av männen var ordförande. Vid ett mötestillfälle kunde denna manliga professor inte närvara, varvid moderatorn från SSF ombad den andre manlige professorn att leda mötet. Det fanns tydligen ingen tanke på att kanske en av de två kvinnliga professorerna kunde ta på sig den rollen. Jag betraktade den andra kvinnliga professorn, och vi båda bara skakade på huvudena, uppgivna men inte förvånade.

Jag har även exempel på kvinnliga professorer som på ett obehagligt sätt blivit bortpetade från ledande positioner. I ett fall var en kvinnlig professor ordförande för ett forskarnätverk vid Lunds universitet. När betydelsen av detta nätverk blev mer uppenbar för universitetsledningen, och det hela blev prestigefullt och strategiskt viktigt för universitetet, meddelade en högre uppsatt manlig person i universitetsledningen, vid sittande möte, att han från årsskiftet själv tar över ordförandeskapet. Det följdes inte av någon diskussion.

Ett annat exempel är från Stockholms universitet.
En kvinnlig professor var prefekt för en institution. Plötsligt en dag fick hon ett mejl av en manlig professor högre upp i hierarkin som meddelade henne att från och med i morgon är hon inte längre prefekt för institutionen, eftersom den ska omorganiseras.
Det fanns inget utrymme för förklaringar eller diskussioner.

Åter till karriärmöjligheterna. Det absolut viktigaste för en forskares överlevnad inom akademin i tider då fakultetsmedel inte räcker till mer än en fraktion av de anställdas löner, är att erhålla externa forskningsbidrag från svenska myndigheter som VR och Formas. Utan dessa externa bidrag blir forskaren antingen lektor med undervisning på heltid, studierektor, eller tragiskt nog utfryst och avskild, bort från akademin.

Är det någon som tror att det är rättvist med mindre än 20 procent kvinnliga professorer i akademin? Är det någon som tror att de flesta av männen (som alltså utgör 80 procent) är skickligare eller mer kompetenta än sina kvinnliga kollegor, inklusive alla de saknade kvinnorna som lämnade akademin efter sin tid som doktorand eller postdoktor?
Jag tror inte det. Här finns en grym, strukturell orättvisa.

Tillbaka till erhållandet av forskningsbidrag. Det är lite av en guldstjärna i meritlistan att erhålla ett externt forskningsbidrag från VR. Alla vet det. Det handlar inte så mycket om pengarna, utan mer om prestigen och om att med hjälp av guldstjärnan kunna få ytterligare forskningsmedel från andra myndigheter och stiftelser.
Vad gör då VR för att arbeta mot de uppenbara maktfullkomliga strukturella orättvisorna inom universitetet? Inte tillräckligt, som jag ser det.

VR snarare cementerar den orättvist låga andel kvinnliga professorer i akademin, genom att endast bevilja bidrag till samma procentuella andel kvinnor som andelen kvinnliga sökande.
I år var 21 procent av de sökande inom natur- och teknikvetenskap kvinnor. Beviljandegraden var 19 procent för både kvinnor och män, det vill säga 21 procent av de beviljade anslagen kom från en kvinna. I absoluta tal betyder det att 70 kvinnor och 255 män fick detta åtråvärda forskningsbidrag.
I mina ögon är det samma sak som att säga att männen är mer kompetenta och skickliga än kvinnorna, och att de orättvisa, ojämställda strukturerna vid universiteten ”godkänns” av VR.

Varför nöja sig med detta? Av den redan låga andel kvinnor i akademin är det ett försvinnande litet antal som får sina ansökningar beviljade. Det är enkel matematik. Här har vi återigen ett tydligt moment 22 som missgynnar kvinnor.
Eftersom forskare är så oerhört beroende av att erhålla externa bidrag, är det inte så konstigt att andelen kvinnliga professorer, särskilt inom teknik och naturvetenskap, ökar i en så långsam hastighet att vi inte förväntar oss ett 50/50-förhållande mellan män och kvinnor bland professorerna under detta århundrade (se figur 1 nedan för antal professor inom alla ämneskategorier, källa UKÄ).

Figur 1. SCB statistik för antal anställda professorer fördelade efter kön. Källa: UKÄ

Jag kan tillägga att bland kemisterna vid Lunds universitet så erhöll tolv forskare anslag från VR och Formas 2017, varav samtliga är män.
Så kan det ju bli eftersom det är ett försvinnande lågt antal kvinnor som erhåller bidrag, och dessa är något ojämnt fördelade mellan olika ämnen och universitet. Resultatet gör mig ledsen och besviken. Faktiskt även irriterad och arg.

Vad sägs om att universiteten tar tag i detta strukturella problem på allvar, och till exempel avsätter en större andel fakultetsmedel till forskning? Jag börjar till och med tänka (och jag chockar mig själv med detta), att könskvotering kanske måste tas till vid rekrytering och stöd till unga forskare, till exempel biträdande universitetslektorer. Detta eftersom orättvisorna är strukturella och inte baserade på faktiska kompetenser och meriter.

Kvinnor är faktiskt inte mindre kompetenta än män, inte ens inom teknik och naturvetenskap.
Matematik är inte svårare för kvinnor än för män, i motsats till vad många kanske tror.: Hur många känner till Barbiedockan som sa ”Math class is tough” då man tryckte på dockans mage?

Hur kan vi åstadkomma ett rättvist granskningssystem för de steg som leder till avancemang inom den akademiska hierarkin?

Ett förslag är att myndigheter och stiftelser som delar ut forskningsanslag använder delvis anonyma ansökningar.
Det bästa vore om texten som beskriver forskningsprojektet är helt anonym och att denna granskas externt. De delar av en ansökan som av förklarliga skäl inte kan hållas anonyma bör utvärderas internt av myndigheten, utan att värderingar läggs vid detta. Det gäller till exempel namn på sökande, ålder, kön och universitetstillhörighet. Jag är säker på att detta kan tänkas igenom på ett bra sätt, kanske av en arbetsgrupp bestående av lika andel män som kvinnor med liknande åldersfördelning. Det finns redan bra initiativ till anonyma granskningsförfaranden hos vissa vetenskapliga tidskrifter.

Jag som kvinnlig professor med visst inflytande kommer att fortsätta att bevaka systemen och strukturerna vid universitet och akademiska organisationer. Jag kommer att försöka göra min röst hörd, och stötta mina kollegor som utsätts för olika former av trakasserier eller kränkande särbehandling, om så dessa är knappt skönjbara.
Det är känt att en stor del av all könsdiskriminering sker omedvetet, vilket manar till att kontinuerligt diskutera och belysa denna fråga. Det kan handla om detaljer, som att bli tillfrågad att sitta med i en betygskommitté ”eftersom det behövs en kvinna”. Det är inte acceptabelt att bli tillfrågad på det sättet, det är förminskande. Precis som om kvinnans vetenskapliga kompetens inte spelar någon roll. Jag tror att många kvinnliga professorer känner igen sig i detta.

En brännande fråga nu är den om de saknade kvinnorna. Hur stor andel av dessa lämnade akademin på grund av att de har utsatts för sexuella trakasserier eller annan kränkande behandling? De historier som nu rullas upp i dagens ljus – utgör de toppen av ett isberg? Kanske frågan om varför kvinnor inte stannar i akademin kan komma till en slutsats närmare sanningen än de fördomar som handlar om kvinnliga forskares önskan att hellre fokusera på barn och hem?

Charlotta Turner,
professor i analytisk kemi vid Lunds universitet

 

Tack för faktagranskning och statistik: Johanna Alkan Olsson (Lunds universitet) och Annika Haglund (UKÄ).

Referenser:

Akademiuppropet

UKÄ statistik anställningar

VR bidragsbeslut för NT, 2017

Här kan du läsa Charlotta Turners blogg


Kategorier: Debatt, Arbetsmiljö, Jämställdhet, Karriär, Villkor