#metoo skakar om bransch efter bransch. I förra veckan skrev 2 400 akademiker under #Akademiuppropet mot sexuella trakasserier och övergrepp inom högskolan. Många som utsatts har berättat för sina chefer men mötts av tystnad, setts som besvärliga eller själva tvingats lämna lärosätet eller akademin.
För att ta reda på hur lärosätena jobbar med frågorna kallade Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning (S), i samband med #metoo-kampanjen till sig myndighetscheferna för Universitetskanslersämbetet, Universitets- och högskolerådet och Vetenskapsrådet. Hon ville veta hur lärosätena jobbar med frågorna men menar också att akademin behöver lära sig av andra aktörer hur de kan öka anmälningsfrekvensen och hantera egna utredningar.
– Nu har de här kvinnorna varit modiga och berättat sina berättelser, och många gånger anmält men inte sett att det blir konsekvenser, det blir inte ens utredningar. Det behöver universitetsledningar, generaldirektörer och vi beslutsfattare ta ansvar för och ändra på. Om någon bryter mot arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen måste det bli konsekvenser.
Vill frysa anslag
Av den anledningen gjorde Helene Hellmark Knutsson också ett utspel förra veckan om att undersöka möjligheten att frysa forskningsanslag till personer som utreds för sexuella trakasserier, precis som vid forskningsfusk.
Har du som minister makt över det?
– Nej, det är en fråga som ägs av våra forskningsfinansiärer, även högskolor och universitet. För mig handlar det om att följa med i den dialogen och se vilket regelverk som finns för att göra det.
Nu jobbar ministern vidare med uppdrag och regleringsbrev till olika myndigheter.
– Vi förbereder regleringsbreven för nästa år och mitt mål är att vi under december ska ha kommit vidare med konkreta uppdrag och förslag. Det kan vara behov av kartläggning och kunskapsöversikt men också hur man konkret jobbar med de här frågorna, säger Helene Hellmark Knutsson.
Möte med prefekter och dekaner
Göteborgs universitet gör nu en riskbedömning av sin verksamhet och vilka åtgärder som kan behövas. Ledningen kommer att följa upp med chefer på alla nivåer.
– Vi har haft ett första möte med prefekter och dekaner om hur de ska hantera de här frågorna. Alla fick en möjlighet att förstå vad de har för verktyg för att enkelt hjälpa personer som kommer till oss och behöver hjälp, men också hur vi hanterar personer som har begått trakasserier. Sedan våren 2017 ingår också information om nolltolerans mot sexuella trakasserier i våra verksamhetsdialoger med fakulteter, institutionsledare och prefekter och på introduktionsutbildningar, säger Eva Wiberg, rektor för Göteborgs universitet.
Har det inte gjorts tidigare? Vad blir skillnaden nu?
– Jo det är klart att det har gjorts tidigare, men de flesta bockar av att nu vet vi detta, och så kommer det inga anmälningar. Och vi vet att de inte kommer för att det är skamfyllt, man kanske känner att man är i beroendeställning till någon som utför detta. Men de barriärerna måste vi bryta ner och därför är det viktigt att få med det på alla introduktionsutbildningar, vi gör ett omtag på hela arbetsmiljöarbetet.
Sedan 2011 har det kommit in fyra anmälningar om sexuella trakasserier vid Göteborgs universitet, två gällde studenter. I 2015 års arbetsmiljöbarometer uppgav 1,6 procent av medarbetarna att de varit utsatta det senaste året.
Det är inte bara GU som har få anmälningar. Granskningar från Svenska Dagbladet och fackförbundet ST:s tidning Publikt visar att anmälningarna till universitetens disciplinärenden är få både när det gäller medarbetare och studenter.
Särskilda chefsutbildningar
Även Astrid Söderbergh Widding, rektor för Stockholms universitet, menar att det är viktigt med tydliga strukturer kring vad cheferna ska göra.
”Till exempel ger vi på Stockholms universitet nu särskilda utbildningar för chefer med ansvar för arbetsmiljö och lika villkor, och personalavdelningen erbjuder seminarier om sexuella trakasserier och kränkande särbehandling. Jag kommer själv också aktivt ta upp frågan vid kommande möten med våra prefekter och chefer”, skriver hon i ett mejl till Universitetsläraren.
Flera universitet skriver på sina hemsidor att de har bra rutiner på plats. Det har uppenbarligen inte hjälpt, vad kan rektor göra för att de rutiner som finns faktiskt används?
”I stora organisationer är det inte primärt rektor som kan göra något åt det, fast det förstås har ett signalvärde att vi rektorer lyfter fram frågorna – det har jag märkt på de många som hört av sig de senaste dagarna. Men att få bra rutiner att också fungera i praktiken är något som hela universitetet måste engagera sig i. Framför allt tror jag det handlar om att kommunicera bättre, och att göra det ännu lättare att anmäla sexuella och andra trakasserier – även anonymt”, skriver Astrid Söderbergh Widding.
Allmän beröringsskräck
Git Claesson Pipping, förbundsdirektör på SULF, tror också att problemet med chefer som inte agerar hänger ihop med ett slags allmän beröringsskräck.
– Folk tänker att om vi inte låtsas om det här så försvinner problemet, man hänger budbäraren och så vidare. Så är det i alla samhällen där maktbalansen är ojämn, man bestraffar den som påtalar problemet.
Hon menar det behövs ordningar för hur chefer ska hantera sexuella trakasserier. De behöver stöd och rutiner för att ta itu med problemen i stället för att blunda.
Finns inte det redan?
– De finns bara på papper, de finns inte i verkligheten. Det första är att man måste prata om det, det behövs system för att kontrollera att alla känner till dem och med jämna mellanrum lyfta medvetenheten hos chefer och anställda.
Fackförbunden företräder både den som anmält och den som blivit anmäld, något som kan vara svårt, enligt Git Claesson Pipping. SULF hade ett fall med sexuella trakasserier för runt 15 år sedan, där både den utsatta och förövaren var medlemmar. Det ledde till att förbundet tog fram en handläggningsordning för ärenden där medlem står mot medlem.
– Det har vi på plats, vad vi inte har på plats är en ordentlig förståelse. På samma sätt som vanliga kollegor inte alltid vill eller vågar berätta vad de har sett, så kan fackliga företrädare vara kollegor med både förövare och utsatt, och vill kanske inte riktigt se att en av deras kollegor har betett sig på det här sättet. Det är mänskligt.
Öka kunskapen hos förtroendevalda
Precis som lärosätenas disciplinnämnder menar Git Claesson Pipping att SULF får in för få ärenden om sexuella trakasserier. Hon säger att förbundet måste öka kunskapen hos de egna förtroendevalda. I maj ska SULF hålla en bred utbildning om jämställdhet för fackliga företrädare, som var planerad innan #metoo drog igång.
– Den kommer också att ta upp hur vi handskas med att en medlem har utsatts eller blir anmäld för att utsätta någon annan för sexuella trakasserier.
Git Claesson Pipping har själv skrivit under #inteförhandlingsbart, uppropet mot sexism inom fackföreningsrörelsen. SULF kommer även att göra en genomlysning av problematiken inom den egna verksamheten för att se vad som kan och behöver göras.
”En sorg att det ser så illa ut”
Jämställdhets- och mångfaldskonsulten Dennis Kullman arbetar med utbildningar om bland annat utbildningar om trakasserier inom akademin och undervisar också i genusvetenskap. Han känner sorg över de berättelser som kommit fram i och med #Akademiuppropet.
– Jag blir ledsen. Samtidigt som jag vet att det förekommer i stor utsträckning blir jag ändå förvånad varje gång det kommer fram. Det är en sorg över att det ser så illa ut, att folk går omkring och bär på det här och mår dåligt, säger han.
Precis som Git Claesson Pipping upplever Dennis Kullman en beröringsskräck för att ta i sexuella trakasserier, både i samhället generellt och inom akademin. #Akademiuppropet är ett ypperligt tillfälle att öppna upp och skapa forum för att prata om frågorna, menar han, det kan till exempel ske på möten eller arbetsplatsträffar. Det kan behövas olika forum, ibland kanske män behöver prata med män. Han saknar särskilt männens röst i diskussionen kring sexuella trakasserier.
– Jag föreläste för någon dag sedan och en ung kille frågade mig: ”Hur ska man vara som man då?”. Jag sa att men prata med din fästmö, mamma, syster eller en kvinnlig bekant och starta en dialog om det här. Det är viktigt att ta tillvara på de här tankarna, som jag tror finns hos många män, säger Dennis Kullman.
