Till sist nådde #metoo in i akademin med #Akademiuppropet.
Läsningen är förfärande.
Men ingen borde vara förvånad – mer än av omfattningen och grymheten.
Att akademin är präglad av ojämlika strukturer är väl känt och att det också ger utslag i sexuella trakasserier och könsmobbning är inte heller okänt.
Åtminstone sedan början av 2000-talet har Universitetsläraren och andra media regelbundet rapporterat om bristande jämställdhet, könsdiskriminering och sexuella trakasserier inom akademin.
Ansvariga har lika regelbundet uttalat att detta är oacceptabelt och att nu ska det bli förändring. Men lite har hänt.
Fram tills nu då dammluckorna har öppnats. Det är som om #metoo har förändrat det kollektiva medvetandet, som om fjällen fallit från våra ögon och vi verkligen kan se vad som händer.
Efter att ha läst vittnesmålen från andra sektorer av samhället är jag lätt härdad och någorlunda förberedd inför #Akademiuppropet.
Men uppropet är lika fullt chockerande och upprörande att läsa. Särskilt som många övergrepp har skett i situationer som bygger på förtroende. Där handledare och ledargestalter, fullt nyktra och i dagsljus, begått verbala och fysiska övergrepp mot kvinnor i underordnad position.
De sexistiska förolämpningar som ledande manliga akademiker kan tillåta sig att fälla offentligt är också uppseendeväckande. Citat ur #Akademiuppropet:
”En senior professor säger på en konferens, framför flera kollegor, att den enda anledningen att jag får presentera är att jag har stora bröst.”
Kanske är jag naiv men jag trodde att sådana uttalanden inte förekom utanför Flashback, omklädningsrum och logement.
För mig är det uppenbart att sexuella övergrepp handlar om makt, underordning och överordning. Ofta unga kvinnor utan fast anställning och äldre män med fast anställning. Där kvinnan ofta är beroende av mannen för sin fortsatta karriär.
Det är också uppenbart att sextrakasserier, förolämpningar på grund av kön och verbala och fysiska övergrepp bara är en sida av sexismen i akademin.
Den andra sidan av sexismen är bristande jämställdhet.
Eller rättare sagt, sextrakasserier är toppen på det isberg som bristande jämställdhet utgör.
Akademins ojämlika strukturer har vid många tillfällen kartlagts i rapporter som är väl spridda.
Ett exempel är min artikel från 2013 ”KTH kartlägger glastaket för att öka jämställdheten”.
Gustav Amberg, då vice rektor för fakultetsförnyelse och jämställdhet vid KTH, nu rektor för Södertörns högskola, hade tagit initiativ till en kartläggning av kopplingen mellan kön och arbetssituation.
Bland resultaten märktes att kvinnor i större utsträckning hade tidsbegränsade tjänster och att de i genomsnitt hade 80 procent av männens löner. Kvinnor tog föräldraledighet i mycket större utsträckning än männen. De tog vardagsansvar på jobbet och gjorde ofta sysslor med låg status eller som inte var meriterande. Kvinnor kunde bli utskällda, smickrade, få kränkande mejl eller helt enkelt inte bli uppmärksammade.
Kvinnor missgynnades enligt rapporten av stereotypisering av könens egenskaper och marginalisering av kvinnor, villkorad karriärutveckling, direkt könsdiskriminering och trakasserier, mäns lojalitet mot andra män, ledarstil, kommunikations- och möteskultur, informella sammanhang för maktutövning, mäns tolkningsföreträde och omedvetenhet om mansdominans.
Den bilden har alltså bekräftats gång på gång i olika undersökningar. Ingen med insyn i den akademiska världen kan vara ovetande om detta.
Förhoppningsvis kan den kraft som #metoo mobiliserat även rucka på de inrotade strukturer som håller tillbaka kvinnor.
Samtidigt som ”grab them by the pussy”-mentaliteten måste få ett slut är det på tiden att kvinnor fullt ut tar plats som likvärdiga medlemmar i akademin.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
