För två år sedan stod Malmö högskolas byggnad Niagara färdig. Den nya byggnaden med flexibla arbetsplatser orsakade stort missnöje bland personalen och påverkade verksamheten negativt så att den nu kommer att byggas om. Ett misslyckande som andra lärosäten verkar vara på väg att upprepa – nu på tur Mälardalens högskola, MDH.
Den 12 juni 2017 togs det första spadtaget för bygget av ett nytt MDH-campus i Eskilstuna, och det beräknas stå färdigt till höstterminen 2019. Utformningen av de nya arbetsplatserna planeras efter ett inriktningsbeslut som fattades av dåvarande rektor Karin Röding före jul 2015, alldeles innan hon slutade sin tjänst vid MDH.
I beslutet slås fast att ”samtliga arbetsplatser är till för samtliga medarbetare utifrån behov”. Ledningens tolkning av formuleringen innebär så kallade aktivitetsbaserade arbetsplatser, det vill säga att det inte ska finnas några fasta arbetsplatser alls. I dag har vi fasta arbetsplatser och många har eget kontor. Beslutet fattades innan vare sig behovs- eller risk- och konsekvensanalys hade gjorts. Den risk- och konsekvensanalys som senare genomfördes pekade på betydande potentiella problem.
Vi var många som hoppades på att nuvarande rektor Paul Pettersson skulle riva upp beslutet, men det visade sig att han står fast vid det.
En skendemokratisk process
Den långa processen kring detta projekt har präglats av skendemokrati. Att bygga ett nytt campus med en fysisk utformning anpassad till aktivitetsbaserade arbetsplatser har ledningen på högskolan ensidigt beslutat, mot personalens vilja och fackets synpunkter. Hela processen har präglats av att arbetsgivaren informerar fackliga företrädare och personal när allt redan är beslutat. På så sätt har vi inte kunnat påverka någonting, utan all medverkan har varit begränsad inom ramen för arbetsgivarens tagna beslut.
Enkäter, workshoppar, riskbedömningar och riskanalyser visar att majoriteten av personalen inte kommer att trivas med detta nya (ålagda) arbetssätt. Att inte ha en fast och avskild arbetsplats innebär för många av medarbetarna en stor arbetsmiljöförsämring.
Efter att huvudskyddsombudet invänt mot beslutet och processen i ett öppet brev till personalen sade arbetsgivaren upp samverkansavtalet. Fackliga företrädare förkastade arbetsgivarens argument att vi inte behövde oroa oss eftersom det inte var ett ”riktigt beslut”, utan ”bara ett inriktningsbeslut för att kunna hålla sig till något”. Tiden har besannat farhågorna: det var ett riktigt beslut.
Planeringen har inte utgått från verksamhetens behov. Planeringen nu handlar om att hitta sätt att bedriva arbetsuppgifter i aktivitetsbaserade öppna miljöer, inte om att forma miljön utifrån den verksamhet som bedrivs.
Personalen har inte fått påverka inriktningen på arbetsmiljöerna, trots sin expertis om hur forskning och utbildning bäst bedrivs. Frågan till personalen har aldrig varit: Vad behöver ni för att genomföra ert arbete på bästa sätt? Snarare har frågan, exempelvis i de workshoppar som har anordnats för personalen i Eskilstuna, bara formulerats: Hur kan ni anpassa det ni gör till den arbetsmiljö vi har beslutat om?
MDH-ledningen har inte explicit motiverat eller gett argument för varför de vill ändra på nuvarande arbetssätt. Ledningen har försökt övertyga personalen och externa aktörer med retoriska formuleringar som: levande och modernt campus, flexibelt, som ska främja framtidens arbetssätt, ta höjd för framtiden, förstärka samarbete, förstärka möjligheter till samverkan, kreativitet, inspiration.
MDH har investerat stora summor pengar i konsulter, filmer och reklamkampanj riktad till personalen, allt med syfte att övervinna motståndet mot detta projekt.
Visserligen har flera insatser gjorts på MDH för att samla in medarbetarnas synpunkter men resultatet av dessa insatser har inte tillåtits påverka inriktningen. Exempelvis genomfördes upptaktsdagar för all personal på MDH under hösten 2015. Dessa mynnade ut i flera dokument; samtliga innehöll kritiska kommentarer om de arbetsplatser som presenterades under upptakten. Flera av dokumenten innehöll vädjanden om att tänka om vad gäller processen och medarbetarnas möjlighet att påverka den faktiska inriktningen. Dessa dokument och frågor förbisågs i stort sett helt.
Vad gäller verksamhetens behov har bevakningen av forskning som kärnverksamhet saknats i alla underlag kring projektet. Detta präglar såväl internportalens information till medarbetarna som själva inriktningsbeslutet. Utbildningsfrågan betraktas och behandlas i första hand som undervisning – alltså något som äger rum i föreläsningssalar och seminarierum, inte något som behöver förberedas, efterarbetas, utvecklas, forskningsbaseras eller utföras i andra sammanhang. Med andra ord har kärnverksamheterna bevakats mycket bristfälligt i processen och, i den mån de bevakas, utifrån en ytterst begränsad bild av vad de innebär och kräver.
Försämringar av arbetsmiljö och verksamhet
Under våren 2016 genomfördes workshoppar med personalen i Eskilstuna. Vi fick då placera våra olika aktiviteter i de olika typer av zoner som kommer att finnas. Många synpunkter framkom om behovet av att arbeta ostört i ett eget kontor med tillgång till allt sitt arbetsmaterial, och det har resulterat i att några fler ”celler”, det vill säga enskilda rum, ska byggas. Men inga fasta arbetsplatser, utan när man kommer till campus ska man varje dag bestämma var man vill sitta utifrån vilka arbetsuppgifter man har den dagen.
I våras presenterades så den nya byggnaden för personalen. När man kommer till arbetet går man till en så kallad utgångspunkt, hänger av sina ytterkläder, tar till exempel en kopp kaffe och bestämmer vilken typ av zon man vill arbeta i den dagen. Var och en kommer att ha ett låsbart skåp med cirka 1,8 hyllmeters plats, där man kan förvara sina tillhörigheter, till exempel dator, böcker och papper, och därifrån tar man fram sitt material.
Hur ska allt detta gå till utan att en hel del arbetstid går åt till olika moment med att plocka fram och plocka ihop, söka en arbetsplats med mera? Många av oss har behov av att ha materialet till hands när vi kommer till arbetet och inte behöva plocka ihop allt efter dagens arbete. Vi arbetar med många olika typer av arbetsuppgifter varje dag med material som ligger framme och som det i dag bara är att gå till och fortsätta nästa dag eller hämta det material vi lagt i ordning till dagens undervisning. Vi förbereder till exempel undervisning, rättar tentor, läser och skriver, svarar i telefon – alla uppgifter som för de flesta kräver koncentration i en ostörd miljö.
Efter att det blev helt tydligt att inriktningsbeslutet ligger fast har det blivit ganska tyst om den fortsatta planeringen. Många som är emot utformningen av nya campus tycker inte att det är någon idé att lämna in åtgärdsförlag inom den bestämda inriktningen, en del törs inte säga vad de tycker och andra har gett upp.
Den fortsatta processen innebär nu att vi ska lära oss arbeta utan fasta arbetsplatser och förändra vårt arbetssätt, vilket bland annat innebär att vi ska minska omfattningen av egen och andras förvaring och att digitaliseringen ska påskyndas. En uppmaning som kan läsas på högskolans internportal är följande: ”Inför flytten till det nya campus Eskilstuna behöver vi alla tänka på att rensa, scanna in och arkivera delar av det egna arbetsmaterialet.”
Högskoleledningen har envisats att driva fram detta projekt, trots många medarbetares motstånd och trots att de fackliga företrädarna har sagt tydligt att detta innebär en stor arbetsmiljöförsämring. Vetenskapliga studier visar att detta arbetssätt inte är kompatibelt med den verksamhet som bedrivs vid högskolor och universitet. Det är undermåligt för kognitivt krävande uppgifter som kräver stor koncentration, och både arbetsprestationer och effektivitet sjunker.
MDH-ledningen och de fackliga företrädarna gjorde ett studiebesök till ett lärosäte i Amsterdam som arbetar med aktivitetsbaserade arbetsplatser. Där mötte de ett tomt lärosäte. Arbetsplatserna var inte ändamålsenliga för lärare, forskare och forskarstuderande, utan de valde, som i Malmö, att arbeta hemma.
Ett av argumenten i dag är att med flexibla arbetsplatser kommer användningen av lokalerna att bli mer effektiv, men Niagara byggs om därför att personalen stannar hemma och lokalerna inte används effektivt. När Malmö högskola nu ska bli universitet kan de med en sådan arbetsmiljö inte locka forskare.
Den nya byggnaden vid ån i Eskilstuna blir säkert vacker att visa upp för besökare, men det finns en uppenbar risk att MDH:s nya campus i Eskilstuna kan försvaga högskolan.
Vem tar ansvaret om allt detta händer? Vem bekostar ombyggnationen om det måste byggas om?
Eduardo Medina
Lektor i sociologi och huvudskyddsombud, Mälardalens högskola
Eva Sundgren
Senior professor i svenska språket med inriktning mot sociolingvistik, Mälardalens högskola
