”Kommer kallad men ej strax, ty född till slav är ingen tax.”
Sentensen tillskrivs Axel Klinckowström, 1867–1936, allmänt kallad ”Klinkan”, och är väl det enda av hans produktion som möjligtvis är känt för en större allmänhet i dag. Jag studsade därför till när jag upptäckte att Klinkans barn- och ungdomsbok Sagor om förvandlingens lag från 1936, kom i nytryck 2007. Vad kan denna rätt nattståndna diskussion om evolution ha för intresse i våra dagar? Det fick mig börja fundera på vad annat Klinkan skrivit.
Klinkan var privatförmögen och ägnade sig åt vadhelst som roade honom. Han var docent i zoologi vid Stockholms högskola och genomförde en del forskningsresor till främmande länder. Vetenskapligheten i resorna kan kanske ifrågasättas, men reseskildringarna är bitvis mycket roande, åtminstone för den som likt mig besökt samma platser i liknande vetenskapliga syften. Han skrev även skönlitteratur, alltifrån rena skrönor till lyrik, romaner och operalibretton. Trots en guldmedalj från Svenska akademien är det mesta knappast läsbart i dag. En ”thriller” från 1935, Skräck över Norden, fångade dock mitt intresse som spegel av vår egen tids klimatdiskussioner.
Handlingen är förlagd till mitten av 1950-talet och beskrivningen av det som 1935 var ett framtidssamhälle blir i historiens ljus märklig. Sverige har i romanen fått sin egen jarl – en upplyst despot som gjort rent hus med såväl kommunister som nazister (sic!), och vars skyddstrupp hälsar sin jarl med ett frejdigt ”Hejsan!”.
Intrigen baseras på att en idealistisk – eller kanske snarare insnöad – professor Stigman hypotetiskt kommit fram till att vulkanism på havsbotten i Karibien kommer att stänga av Golfströmmen och därmed inom ett par år orsaka Fimbulvinter i Norden. Stigman kommunicerar inte utåt med allmänheten (ingen popularisering här inte!), men hans tankar utnyttjas av styckets skurkar som under en privat middag fått ta del av Stigmans farhågor.
Medan Stigman är i Karibien för att göra mätningar åstadkommer skurkarna kraftiga kursfall genom att läcka information om den annalkande Fimbulvintern, för att till billig penning köpa det mesta på börsen. Stigman kommer dock fram till att hypotesen var fel, varvid den ena – påtagligt lik Ivar Kreuger – skjuter sig en kula för pannan och den andra slits i stycken av en ilsken mobb som förlorat sina pengar i spekulationsbubblan.
Diskussioner om klimatförändringar har pågått i över 100 år, åtminstone sedan Svante Arrhenius föreslog att ökande koldioxidhalter i atmosfären skulle kunna leda till en framtida uppvärmning. Även risken att vulkanism på havsbotten skulle ändra havsströmmars riktning diskuterades i vissa kretsar efter det att den mittatlantiska ryggen upptäckts. Klinkan var säkert medveten om dessa diskussioner och troligen även att Alfred Wegener föreslagit kontinentalförskjutningen 1915.
Vad Klinkan inte var medveten om var att kontinentalförskjutningen som fenomen skulle komma att accepteras vetenskapligt under 1960-talet, och att man då skulle börja se vulkanismen på havsbotten som en manifestation av drivkrafterna bakom. Inte heller var han medveten om att ”klimatgaser” skulle accepteras som drivkrafter av klimatförändringar.
Jag vill på inget sätt förneka klimatförändringarna, men det är intressant att fundera över vad som styr den inomvetenskapliga debatten. Hur lång tid tar det innan vi faktiskt har visat/motbevisat en hypotes – i det här fallet Arrhenius tankar om problem med koldioxidutsläpp och Wegeners om kontinentalförskjutningen? För den inomvetenskapliga diskussionen borde det inte vara något problem. I den bästa av världar är vetenskapen fri och följer de för tillfället starkaste bevisen/argumenten. Problemen uppkommer i stället i kontakterna med politiker och allmänhet som vill ha enkla och tvärsäkra svar – och att tvärsäkra svar ger god tilldelning av forskningsfinansiering.
Henrik Kylin
Professor vid Linköpings universitet
