– Autonomireformen är en katastrof för vårt samhälle. Det är till och med värre än kommunaliseringen av skolan, säger dramatikern Ylva Lööf, som har ett förflutet som föreläsare vid Karolinska institutet.
Hon står på en liten scen i övre foajén på Östgötateatern. Panelsamtalet Värna professionerna – skydda universiteten pågår för fullt innan det är dags att bänka sig för Ylva Lööfs pjäs Stark som en räv. Stämningen är vänlig men kraftfullt samhällskritisk. Diskussionen leds av Marika Lagercrantz, som också regisserat pjäsen.
Ylva Lööf skrev Stark som en räv redan 2009 – före autonomireformen och innan Paolo Macchiarini anställdes vid Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset. Den bygger på två debattartiklar från 2008 där hon kritiserade mygelkulturen inom Karolinska institutet och varnade för att det i framtiden skulle bli dåligt med meritokrati, professionalism och demokrati vid universiteten.
”All makt åt rektor”
På scenen i övre foajén berättar Ylva Lööf hur hon, när autonomireformen trädde i kraft 2011, gick upp till dåvarande Högskoleverket. Hon tillbringade en halv dag med en av de jurister som formulerat den nya lagen.
– Jag frågade honom om han var medveten om att han och hans kollegor hade formulerat en lag som gav all makt åt Tengil. Eller, jag sa inte Tengil, jag sa all makt åt rektor. Rektor kan nu besluta allting som handlar om utbildning, forskning och anställningar. Rektor kan nu anställa vem han vill, den som fjäskar mest eller har störst bröst.
Juristen sade att Ylva Lööf hade rätt juridiskt, men att det inte skulle bli så i praktiken. Det låg ju i varje rektors intresse att anställa den som var skickligast, självständig och mest kritiskt tänkande.
– Då sade jag: Känner du till någon diktator, någonsin, som har velat anställa den som är skickligast, mest självständig och mest kritiskt tänkande? säger Ylva Lööf.
Förlorade kärnvärden
Göran Collste, professor i tillämpad etik vid Linköpings universitet, definierar universitetets kärna som en verksamhet som söker ny kunskap och förvaltar den som finns. För det krävs frihet, öppenhet, kritik och att forskarna för ut kunskapen till studenter och det övriga samhället. Men vad har hänt med de värdena?
– Macchiarini illustrerar toppen av ett isberg. Dagens universitetsväsende i vissa avseenden kommer ganska långt ifrån de här idealen. Det handlar om att man har blivit alltmer inriktad på effektivitet i meningen att vi ska kvantifiera våra publikationer, vilket gör att publicering blir en av de viktigaste faktorerna för att se när det börjar gå snett: när man inte publicerar för att föra ut ny kunskap utan för att man vill ha en ny publikation att lägga till sitt cv, säger han.
Det här leder, enligt Collste, till salamimetoden: forskare delar upp sina forskningsresultat så att de blir flera publikationer i stället för en. Det gör också att en del gärna har med sitt namn på andras publikationer, även om de inte har bidragit.
– Det hände med Macchiarini, jag tror att han hade 13 medförfattare, som också åkte dit. De tyckte, innan dess, att det var hedersamt att stå med den kände Macchiarini. Jag har kallat det för en hov- och fjäskkultur – där Macchiarini inte är det enda exemplet.
Har det inte alltid funnits människor som armbågat sig fram inom universitetsmiljön? undrar moderatorn Marika Lagercrantz. Jodå, det tror Göran Collste.
– Men inte i den utsträckning som har underblåsts i vår tid. Det beror framför allt på satsningen på excellenta forskare som man köper in från andra lärosäten.
”Publicering är förhandling”
Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet och ordförande för Professionsförbundet, menar att publiceringar inte handlar om en hovkultur utan om en förhandling.
– Man förhandlar öppet; om ni får de och de namnen på de där peken så får vi de och de namnen på de här peken. Det är en företagsstrategi.
Göran Collste håller med. Hans doktorander undrar varför de ska lära sig etik, när de kommer till sina forskningsmiljöer har de ändå inget att säga till om när kollegor bryter mot forskningsetiken.
– Vi som forskare måste självkritiskt fråga oss, hur kommer det sig att Forskarsverige är så tyst kring detta? Hur många forskare följer inte bara den här strömmen? Forskaren skulle ju vara den kritiska och självkritiska rösten i ett samhälle, säger Göran Collste.
Men individuell etik räcker inte, menar Ylva Hasselberg. Det behövs institutionaliserade normer – som en stödkorsett för yrkesverksamma. Precis som Göran Collste ser hon Macchiarini-skandalen som ett symtom på en underliggande sjukdom. Sjukdomen är delvis en urholkning av professionalismen i det svenska samhället.
Det här tog sin början med ekonomiseringen av stadsförvaltningen på 1990-talet, då när New Public Management slog igenom och näringslivets styrmodeller skulle användas inom offentlig förvaltning.
– Mycket kommer ur en ekonomistisk syn på verksamheter och förvaltning: det här är inte tillräckligt effektivt, säger Ylva Hasselberg.
Det hela fick sedan ordentlig fart av autonomireformen.
Rekryteringsprocessen förenklades
Med i panelen finns Ann Fritzell. Hon har faktagranskat Stark som en räv och tidigare jobbat som chefsutredare på SULF och avdelningschef på Högskoleverket. När förslaget till autonomireformen kom 2010 handlade det om att effektivisera anställningsprocesserna: det tog för lång tid att rekrytera folk och universiteten fick inte de personer de ville när de sökande skulle sakkunniggranskas.
– Det var visserligen sant att det tog tid. Men det berodde på att de som skulle granska inte fick tillräcklig tid för att göra jobbet, och än mindre betalt. En bättre lösning, kan jag tycka, hade varit att det blev en arbetsuppgift som var synlig och tydlig, så hade man kunnat prioritera den, säger Anne Fritzell.
I förslaget förenklades rekryteringsprocessen enormt, och SULF skrev i sitt remissvar: ”Ett avskaffande av den öppna och genomskinliga tillsättningsproceduren med beredning av sakkunniga och kollegiala organ och studentrepresentation innebär risk för akademisk inavel och vänskapskorruption i stället för saklig bedömning av pedagogiska och vetenskapliga meriter.”
– Andra remissinstanser pekade på risken för rättssäkerheten och att kvinnor faktiskt gynnas av ett reglerat tillsättningsförfarande, säger Ann Fritzell.
Ekonomiska incitament
Ann Fritzell var också huvudsekreterare i den utredning som tog fram ett nytt resurstilldelningssystem för grundutbildningen med helårsprestationer och helårsstudenter.
– Det var ett utslag för den här ekonomistiska synen, det handlade om de ekonomiska incitament som man skulle jobba med och om att realisera mål- och resultatstyrningen inom utbildningsdepartementets områden, säger hon.
Senare, som kanslichef på samhällsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet, kunde hon se vad som hände i praktiken. I propositionen stod att systemet var ett sätt för statsmakterna att tilldela resurser till lärosätena, och sedan skulle styrelsen göra egna prioriteringar. Men systemet kopierades ner i minsta detalj på de flesta lärosäten.
– Men ju längre tiden gick, desto större inflytande fick den centrala modellen och de centrala prioriteringarna mellan olika områden och det har slagit igenom ner på kursnivå. Nu pratar man om att den där kursen lönar sig inte, men den kursen går med vinst. Lägger man ner den kurs som inte lönar sig så är det ett problem.
Samtalet avslutas med att Marika Lagercrantz övertygar panelen och publiken att sjunga psalmen Stilla natt. Förklaringen kommer snart, i pjäsen bryter karaktärerna flera gånger ut i psalmsång.
