En mörk vinterkväll i november för fyra år sedan valdes jag in som ledamot i SULF:s nationella doktorandsektions styrelse. Helt utan tidigare erfarenhet av fackligt arbete, men likväl med en förhoppning om att min bakgrund inom arbetshälsa kunde utvecklas och vara till hjälp inte bara för mig själv utan även för andra.
Det där första året som sekreterare ledde till ett andra år som vice ordförande. Efter mycket velande valde jag sedan att satsa ett år som ordförande, något som visade sig vara så förbaskat roligt och lärorikt att det blev ännu ett år på posten. Och utan att jag riktigt vet vart åren tog vägen hade den där unga FoU-praktikanten vid Karolinska institutet blivit en doktorand som stod i begrepp att välja disputationsdatum.
Under åren jag suttit i styrelsen för SULF:s doktorandförening, SDF, har verksamheten utvecklats mycket. Jag vågar påstå att verksamhetsberättelsen som vi lägger fram till årsmötet den 10 november, med ett sextiotal intervjuer, krönikor och debattartiklar, är den kanske mest ambitiösa i SDF:s historia. Men i processen som utgör det fackliga påverkansarbetet förändrades inte bara lagar, riktlinjer och den interna organisationen, utan kanske framför allt jag själv.
Det är så viktigt att som förtroendevald få känna sig uppskattad och känna att man får något tillbaka för sina insatser. När vi pratar om förmåner för fackliga uppdrag blir det naturligt att vi pratar om ersättning i form av tid, pengar och material. Men den största behållningen av tiden som förtroendevald är minnena, kunskaperna, lärdomarna, umgänget och färdigheterna som jag nu kommer att bära med sig resten av (arbets-)livet.
Jag har fått förmånen att ha det yttersta ansvaret för rekryteringsfrågor, medlemsaktiviteter, styrelsemöten, opinionsbildning och ekonomi. Att diskutera den svenska forskarutbildningen med politiker, myndigheter, fackliga representanter och doktorandledamöter vid andra universitet och fält än mitt eget. Att inspireras genom möten med lokala och nationella förtroendevalda. Jag har fått ta lärdom av fantastiskt kompetenta ombudsmän och anställda på SULF:s kansli. Men inte minst kommer jag att minnas samtalen med våra doktorandmedlemmar.
Nu väntar min sista tid som doktorand vid Karolinska institutet. Men trots en tung arbetsbörda så här på sluttampen känner jag tilltro till mig själv. För åren med ett fackligt förtroendeuppdrag gav inte bara den där möjligheten att jobba med arbetsmiljöfrågor. På köpet kom en lång rad så kallade ”transferable skills”. Jag vet numera att jag är lösningsfokuserad. Att jag klarar av att axla och med bravur genomföra krävande och omväxlande arbetsmoment under tidspress. Att min förmåga att kommunicera min forskning och samverka med samhället är något jag i hög utsträckning kan tacka åren med mitt förtroendeuppdrag för.
Att genom åren också få se styrelsekollegor växa med sina uppdrag och finna nya vägar för sitt engagemang är något av det finaste jag tar med mig när jag stiger ut genom dörren från SULF:s kansli i Gamla stan i Stockholm den 10 november.
Inte sällan har också de nationella förtroendeuppdragen inom SDF öppnat framtida karriärmöjligheter inom forsknings- och utbildningspolitik. Men framför allt hoppas jag att de lärdomar jag och andra ledamöter i SDF:s styrelse har fått även sått frön och hjälpt till att utveckla SULF på lokal nivå, och i slutändan därmed kommer våra doktorandkollegor till gagn. Ju fler medlemmar vi är, och ju fler förtroendevalda vi därmed får, desto mer kommer vi själva, vår verksamhet och den svenska forsknings- och utbildningspolitiken att utvecklas och påverkas i en positiv riktning.
Tack för förtroendet och tack för den här tiden!
Anna Ilar
Avgående ordförande
i SULF:s doktorandförening
