Camerino får nytt liv efter jordbävningen

26 oktober 2016 kunde ha varit en kväll som alla andra. Det blev i stället kvällen när ett rejält jordskalv förstörde stora delar av det medeltida universitetet i italienska Camerino. Men personalens vilja att få allt att fungera igen har gett lärosätet ett nytt liv.
Så här såg en hörsal vid universitetet i Camerino ut efter jordbävningen. Den kommer att vara obrukbar en lång tid framöver.

Camerino är universitetet, och universitetet är Camerino. Så kan man sammanfatta symbiosen mellan den medeltida staden i centrala Italien och dess lärosäte. Och det kan förklara universitetets reaktion när allt ramlade ihop under skalven i oktober förra året. Trots att de flesta studenter förlorat sina bostäder och trots att alla universitetets lokaler i centrum var förstörda, bestämde sig rektorn och lärarna för att de inte skulle ge upp.

Flavio Corradini

– Vi förstod att vi bara hade två val: antingen slängde vi bort 700 års universitetshistoria i Camerino, eller också reagerade vi och omorganiserade hela verksamheten, konstaterar rektorn Flavio Corradini, som snabbt var på plats efter de första skalven.

Centrum oframkomligt
Det var strax efter klockan sju på kvällen den 26 oktober förra året som det första starka skalvet kom. Det räddade troligen många människors liv, eftersom alla började ge sig av från sina bostäder i Camerinos centrum, trots att byggnaderna inte fick några allvarligare skador.

Två timmar senare skulle ett andra skalv rasera flera byggnader och göra centrum oframkomligt. Rädslan för att ens egen familj eller studenter förlorat sina liv var enorm, och det är fortfarande svårt för många av lärarna att prata om den kvällen.
– När jag gick gatan fram den kvällen möttes jag av en flod av människor och lera. Det ösregnade och vattnet tog med sig dammet från de raserade byggnaderna, medan studenterna och de andra invånarna flydde från staden. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”en sådan här händelse förändrar hela ditt liv”, berättar Flavio Corradini.

Trots det var han och lärarkåren, varav många sovit i bilarna den natten, redan dagen efter i full färd med att lösa allt det praktiska för att lektionerna skulle kunna komma igång igen redan veckan efter. Som tur var hade ingen dött och de kunde koncentrera sig helt på att få fart på verksamheten igen.

Sov i bilen
Tidigt på söndagsmorgonen skulle lärarna ha ett möte, men det blev inte av på grund av ett ännu starkare skalv, som förstörde det som de andra två lämnat intakt. Universitetet förlorade 40 000 kvadratmeter lokaler, varav 70 aulor och hela det enorma biblioteket. Som tur var fanns laboratorierna inte i centrum, och fick inga svårare skador.
– Jag hade sovit i bilen sedan de första skalven, och hade inte haft möjlighet att vare sig tvätta mig eller byta kläder. Jag kommer ihåg att jag var inne på toaletten innan mötet för att försöka snygga upp mig lite, fast egentligen gjorde det inte något eftersom vi alla var rätt omskakade, säger prefekten för institutionen för biovetenskap och veterinärmedicin, Guido Favìa, som fick sitt hem i centrum delvis förstört.
– Det sista skalvet hade flyttat mina bokhyllor i massivt trä en halv meter. Jag var utanför huset och såg det röra sig med skalvvågorna, berättar han.

Det blev inga lektioner den veckan som det var tänkt. Däremot jobbade alla på universitetet hårt för att verksamheten skulle komma igång igen så normalt som möjligt i stort sett omgående.
– Vi arbetade på flera fronter för att allt skulle fungera. Det gällde både att organisera undervisningen och se till att studenterna fick tak över huvudet, förklarar Flavio Corradini.

Solidariteten från andra universitet blev livsviktig under den första tiden. Till exempel hade Guido Favìa myggor som skulle matas, och de fick flyttas över till ett annat universitets labb, under tiden det tog för experterna att ge klartecken för att byggnaden inte hade strukturella skador.
– När jag stod där och försökte komma in i labbet för att kolla skadorna, kom en taxi med en kille i. Han klev ur och frågade var biologifakulteten var. ”Den finns inte längre” svarade jag. Det visade sig att han kom från Kamerun och skulle börja studera hos oss. Jag visade honom direkt till kommunens idrottshall, där många av dem som blivit utan bostad bodde, berättar han.

”Framtiden raseras inte”
Staten hjälpte till ekonomiskt, och de 1 800 studenter som bodde i centrum fick andra bostäder, många av dem på hotell några mil bort. Nya studentbostäder håller på att byggas, och en del studenter har fått hyra rum hos privatpersoner som vill hjälpa till. De flesta lärare bor utanför centrum och har därför kunnat bo kvar i sina hem.

Regeringen beslutade även att ta bort avgifterna för dem som gick på universitetet i Camerino, vilket innebär en besparing på tiotusentals kronor för familjerna och gör universitetet attraktivt trots de logistiska problemen. Budskapet till studenterna var att olika typer av jordbävningar hör livet till, och det går inte att fly från alla. Man måste stanna och kämpa. ”Framtiden raseras inte” (Il futuro non crolla) blev den hashtag som Camerinos universitet använde sig av för att peppa både lärare och studenter.

  • Ingången till universitetet i Hertigens palats.
  • På flera ställen håller väggarna på att falla ner.
  • Kontoren dagarna efter jordbävningen.
  • Fakulteten för informationsteknik har stora skador.
  • Ett av problemen efter jordbävningen är avsaknaden av enskilda lokaler, men Luciano Barboni och Guido Favìa tar emot två studenter i ett av de bås som satts upp.

Examensceremonier efter en vecka
För att visa rent praktiskt att det faktiskt går att se framåt, bestämde en enig lärarkår att de planerade examensceremonierna skulle genomföras. I Italien är de nödvändiga för att få sin examen, eftersom man då presenterar sitt examensarbete och en kommission ger ett slutbetyg. Så 5 november, bara sex dagar efter det starkaste skalvet, kunde en grupp studenter få sin examen.
– Vi hade till och med lyckats ordna med lite festligheter. Vi var alla otroligt stolta över att vi klarade av att genomföra detta, trots praktiska och psykologiska svårigheter efter skalven, konstaterar Flavio Corradini och ler.

Men problemet med lektionerna kvarstod. Nästan alla studenter var så långt borta att det var svårt för dem att komma till Camerino, och risken att de skulle flytta till andra högskolor var stor. Då föddes idén att dels organisera bussar som tog studenterna till lärosätena från städerna runt omkring, dels låta studenter som inte kunde ta sig dit delta i lektioner via internet.
– Det är även ett sätt för att låta de studenter som är rädda för att komma hit fortsätta sina studier hos oss, konstaterar Guido Favìa.

Det handlar inte om traditionellt e-lärande, utan om lektioner som distansstudenterna följer tillsammans med dem som sitter i aulan. Det fungerar så bra att det kommer att finnas minst hela det här året också.
– Det är helt interaktivt, och studenterna kan ställa frågor under lektionens gång. De hör och ser allt det läraren gör, förklarar Luciano Barboni, som är vicerektor med ansvar för utbildningsprogrammen och har deltagit i mycket av det praktiska för att få det nya systemet att fungera.

Stöttar varandra och jobbar hårt
Den första tiden efter jordbävningen arbetade många lärare närmare 20 timmar om dygnet. Till en viss del berodde det på att det fanns så otroligt mycket att göra, men även på att det var svårt för dem att koppla av. Varje dag kom nya, mindre skalv och stressen var enorm.
– Jag skulle gärna varit här dygnet runt. Det kändes som den enda trygga platsen, och hemma var det för många tankar som snurrade. Den första tiden sov vi på tält­sängar i vardagsrummet, för att kunna ta oss ut snabbt om det kom ett nytt skalv, säger Luciano Barboni.

Nu, snart ett år senare, när adrenalinet lagt sig lite och allt börjar kännas nästan normalt igen, börjar tröttheten komma över personalen. Men de fortsätter att stötta varandra och jobbar hårt för att de nya projekten ska bli verklighet.
– Vi har varit duktiga, men visst behöver alla, både personal och studenter, normala liv igen. Universitetet och staden Camerino kommer att överleva detta, det vet vi nu, säger Flavio Corradini stolt.
– Om jag ska dra en slutsats av allt det vi gått igenom så är det absolut att kommunikationen med allmänheten genom media, och med studenterna och deras familjer på andra sätt, är oerhört viktig. Att den fungerat så väl har gjort att vi hela tiden kunnat ta ett nytt steg framåt.

Ännu har återuppbyggnaden i centrum inte startat. Staten har lovat att ställa upp med finansieringen, men det kommer att ta många år innan universitetet kan komma in i sina gamla lokaler igen. Böckerna i det enorma biblioteket har inte kunnat flyttas allihop, liksom större delen av datautrustningen. Det innebär att lärare och studenter alltid måste boka tid med brandpersonal som följer dem när något behöver göras eller böcker hämtas.
– Det byggs nytt och vi kommer snart att ha betydligt bättre fungerande lokaler, men vissa svårigheter kommer att finnas kvar, konstaterar Flavio Corradini.

Vad gör du här?

Luciano Barboni

Luciano Barboni, docent i organisk kemi.
– Jag är vicerektor med ansvar för utbildningsprogrammen, plus att jag undervisar i organisk kemi.

När kom du till universitetet i Camerino?
– Direkt efter min universitetsexamen 1991.

Vad har hållit dig kvar så länge just här?
– Jag är född två mil härifrån, gick min universitetsutbildning här. Att jobba på universitet är världens bästa jobb, och jobba just här är ännu bättre!

Har du någonsin funderat på att flytta på dig på grund av rädslan för nya skalv?
– Det är klart att man tänker på det, speciellt med tanke på mina barn. Men det här är mitt område och mitt universitet och det skulle kännas som ett svek.

Vilken är din roll i återuppbyggandet av verksamheten?
– Jag organiserar undervisningen, och därför har det varit väldigt mycket att göra. Men när vi lyckades genomföra ceremonierna för slutexamen mindre än två veckor efter skalven, då var jag riktigt stolt över hela vårt universitet.´

Vad är det mest positiva som skalven fört med sig för dig på ditt jobb?
– Sammanhållningen kollegor emellan och insikten att så många studenter ville stanna trots rädslan.


Kategorier: Artiklar, Utland